svenska (suédois)

Mappemonde mettant en évidence le Japon et la Russie.

Ainufolkets requiem

Över­satt från franska •

I lik­het med de ame­ri­kanska ur­fol­ken är det som åter­står i dag av ainu­fol­ket, for­dom så an­märk­nings­värt och så brin­nande frihet­s­äls­kan­de, ömk­li­gen för­pas­sat till ett få­tal abo­ri­ginska by­ar. Det slock­nar i tyst­nad, över­läm­nat åt ett öde det föga för­tjä­nar. Före den ja­panska he­ge­mo­nin bredde dess väl­diga ter­ri­to­rium lik­väl ut sig likt ett ma­je­stä­tiskt träd. Den stora ön Hok­kaido — då kal­lad Ezo — ut­gjorde den mas­siva stam­men, var­i­från två skilda gre­nar sköt ut. Den ena, böjd mot nord­väst, var inget an­nat än ön Sacha­lin — Ki­ta-Ezo el­ler « Norra Ezo » ; den andra, mot nord­öst, teck­nade Ku­ri­ler­nas rad­band — Oku-Ezo el­ler « Yt­tersta Ezo » — ut­dra­get ända till Kam­t­jat­kas spets.

Vid den kända världens utkanter

Un­der nära ett år­tu­sende hade Ja­pan inte nå­gon verk­lig kän­ne­dom om dessa öar, dolda un­der my­to­lo­giska dim­mor. Det lilla man visste kom från egen­dom­liga va­ror er­hållna ge­nom by­tes­han­del — ha­j­ol­ja, örn­fjäd­rar, me­di­cinsk lav, be­syn­ner­liga klä­der sydda av bark om som­ma­ren, av säl­skinn om vin­tern —, el­ler från av­lägs­na, osäkra hör­säg­ner som be­skrev öhöv­ding­arna som jät­tar « mycket ond­ske­fulla och hän­givna åt magi », för­mögna att ef­ter be­hag « fram­kalla regn och få stor­marna att blåsa »1Matsumae-shi (Be­skriv­ning av Mat­sumae) av Mat­sumae Hi­ro­na­ga, 1781, out­gi­ven på frans­ka.. Det var först 1604 som en daimyo in­sat­tes i Mat­sumae ; men denne nöjde sig i viss mån med att stå vakt.

« För­sum­bara och för­sum­made » und­slapp dessa öar även kap­ten Cooks out­trött­liga verk­sam­het som den enda de­len av Stilla ha­vet. Och där­med väckte de ny­fi­ken­he­ten hos La Pérou­se, som allt­se­dan sin av­färd från Frank­rike brann av otå­lig­het att vara den förste att nå dem. År 1787 ank­rade fre­gat­terna un­der hans be­fäl ut­an­för Sacha­lin, och frans­män­nen, som sti­git i land, kom i kon­takt med « en män­ni­sko­ras skild från ja­pa­ner­nas, ki­ne­ser­nas, kam­t­ja­da­ler­nas och tar­ta­rer­nas, från vilka de blott skiljs av ett sund ». Be­ta­gen av de­ras milda och spon­tana upp­trä­dande lika mycket som av de­ras säll­synta in­tel­li­gens tve­kade La Pérouse inte att jäm­föra dem med de bäst bil­dade eu­ro­pé­er­na. Han be­rät­tar med för­und­ran hur en öbo, som för­stod hans för­fråg­ning­ar, grep en bly­erts­penna för att på pap­pe­ret rita en strängt ex­akt karta och ange « ge­nom streck an­ta­let dags­fär­der med ka­not ».

Så kom Meiji-re­stau­ra­tio­nen, som skulle om­störta Ezos ur­åld­riga jäm­vikts­för­hål­lan­den, kanske ännu mer än Ja­pans egna. Ge­nom en bru­tal po­li­tik av ny­od­ling och ko­lo­ni­se­ring, för­vär­rad av auk­to­ri­tära ex­pro­pri­a­tio­ner, un­der­kas­tade cen­tral­för­valt­ningen ainu­erna en styv­mo­der­lig för­myn­dar­re­gim som ut­plå­nade själva nam­net på de­ras jord. I denna på­tving­ade mar­gi­na­li­se­ring ty­nade de­ras rika munt­liga lit­te­ra­tur, över­förd från ge­ne­ra­tion till ge­ne­ra­tion i min­nets hel­ge­dom, bort till att inte vara mer än far­för­äld­rar­nas håg­koms­ter. Glömda var sång­erna hel­gade åt för­fä­derna (ainu-yukar)2Av ut­övan­det av dessa ver­si­fi­e­rade be­rät­tel­ser (yukar) har blott säll­synta vitt­nes­börd be­va­rats : « Om man får tro en ja­pansk teck­ning från 1600-ta­let tycks be­rät­ta­ren (yukar-kur) ur­sprung­li­gen ha mes­sat sin text lig­gande nära eld­sta­den och mar­ke­rat tak­ten ge­nom att slå sig på ma­gen. De sista vitt­nes­må­len […] vi­sar be­rät­ta­ren, i verk­lig­he­ten of­tast en kvin­na, sit­tande skräd­dar­ställ­ning vid eld­sta­dens kant och mar­ke­rande tak­ten ge­nom att slå mot härd­kan­ten med en pin­ne. Åhö­rarna gör li­ka­dant och ut­ro­par re­gel­bun­det ac­kom­pan­je­rande rop »., de gu­dom­liga epo­ser (kamuy-yukar) och de sa­gor (uwepeker) där en vagt per­so­ni­fi­e­rad na­tur fick liv : Ha­vet som fö­der, Sko­gen som ger skydd, Björn­ungen upp­född i byn med oänd­lig om­sorg… Så­som Ku­bo­dera Itsuhiko be­kla­gar : « Utom några få åld­ringar an­vän­der ainu­erna inte längre sitt språk. De ta­lar ja­panska ».

Chiri Yukies offerfärd

Det var för att be­svärja detta öde som Chiri Yukie trädde fram. Sli­ten mel­lan sin mo­derna ja­panska upp­fost­ran och ar­vet från sina an­möd­rar, namn­kun­niga re­ci­tö­rer, med­ve­ten om att sjuk­do­men hade dömt hen­ne, äg­nade denna ainu­k­vinna sin mycket korta till­varo åt att tran­skri­bera med la­tinska bok­stä­ver och över­sätta till ja­panska tret­ton gu­dom­liga epos, och blev « flickan som fång­ade gu­darna » som « gåva åt de sina »3För att an­vända fors­ka­rens Mar­vin Nau­en­dorffs vackra for­mu­le­ring.. Hen­nes hjärta slu­tade slå vid nit­ton års ål­der, knappt några tim­mar ef­ter att hon full­bor­dat sitt ma­nu­skript Ainu shin’yô-shû (Sam­ling av ainu­sånger)4För­kas­tade for­mer :
Chants des dieux aï­nous (Ainu­gu­dar­nas sånger).
Myt­ho­lo­gie ainu (Ainumytologi).
Ainu shin’yoos­huu.
Ainu shiny­oushu.. Hen­nes fas­ter, Ime­kanu5För­kas­tade for­mer :
Imekano.
Kan­nari Mat­su., och hen­nes bror, Chiri Mashiho, tog se­dan upp fack­lan och ut­gav om­fat­tande fort­sätt­ning­ar. I sitt för­ord med tes­ta­men­tets ton­fall stäm­mer Chiri Yukie upp kla­go­sången för « dem som är dömda att för­svinna » (ho­ro­biyuku mono) :

« Vart har de ta­git vä­gen, alla dessa män­ni­skor som levde i frid i ber­gen och på slät­terna ? Den na­tur som fun­nits se­dan ur­min­nes ti­der för­svin­ner steg för steg. Det få­tal av oss som ännu finns kvar spär­rar upp ögo­nen i för­vå­ning in­för värl­dens ut­veck­ling. […] O, ynk­liga ge­stalt på väg att för­gås, tvungen att klämma sig fast vid andras barm­här­tighet ! »

Tsus­hi­ma, Yûko (red.), Tom­bent, tom­bent les gout­tes d’ar­gent : Chants du peuple aï­nou (De silv­riga drop­parna fal­ler, fal­ler : Ainu­fol­kets sånger), övers. från ja­panska av Flore Cou­mau, Ro­dolphe Diot, Cat­he­rine Van­sin­te­jan, Pau­line Vey och Ro­se-Marie Ma­ki­no-Fayol­le, Pa­ris : Gal­li­mard, se­rien « L’Aube des peup­les », 1996.

Nukishio Kizôs motstånd genom tanken

Som full­kom­lig mot­bild till denna döds­kla­gan väg­rar Nu­kishio Kizô6För­kas­tade for­mer :
Nu­kishio Hôchin.
Nu­kishio Hô­maku. att godta ut­plå­ning­ens pro­fe­tia. Ge­nom sitt ma­ni­fest från 1934, As­si­mi­le­ring och kvar­le­vor av ainu­erna (Ainu no dôka to senshô), åter­upp­li­var han stolt­he­ten över ain­u­nam­net som på hans folks språk be­ty­der « män­ni­ska ». Ge­nom att för­döma den « van­liga män­ni­skan » (ningen) för­blin­dad av ege­n­in­tres­sen, ma­nar han till den « dyg­diga män­ni­skans » (hito, 人) till­bli­vel­se. I detta ideo­gram, vars två streck stöt­tar var­andra för att hind­ras från att fal­la, lä­ser han själva al­le­go­rin för vårt « be­hov av ett kraft­fullt och stän­digt öm­se­si­digt stöd för att hålla sig upp­rätt ». Likt Kon­fu­ci­us, som skil­jer den « he­der­liga män­ni­skan » (junzi) från den « ringa män­ni­skan », är det i den verk­samma väl­vil­jan, upp­höjd till dygd, som in­tel­lek­tu­el­len skym­tar hop­pet om ett änt­li­gen fre­dat sam­hälle där « de dyg­diga män­ni­skorna re­spek­te­rar na­tu­rens makt ».

På jakt efter de bortflugna själarna

Lik­som det gamla Ezo har för­svun­nit, ho­tar också med dessa ainuer — brö­der till berg­ström­mens bru­sande och vin­dens kla­gan i löv­ver­ket — att ut­plå­nas den « syl­ve­stra och bar­ba­riska te­o­fa­gin » ; den « my­tiska kom­muni­o­nen med det osyn­liga » ; de vilda he­darna be­fol­kade av äro­rika min­nen och kamuy-gu­dar ; och slut­li­gen de « pri­mi­tiva in­tui­tio­nerna med ramat-be­grep­pet som cen­trum — an­den, den hem­liga in­ti­mi­te­ten, män­ni­skans och ting­ens hjärta »7Så träf­fande be­skrivna av Fo­sco Ma­rai­ni.. Vi för­lo­rar vår egen an­del av ani­mism i en na­tur­lig värld som inte upp­hör att krym­pa. Det är an­ge­lä­get att för­söka åter­vinna den, likt dessa forna scha­ma­ner som kas­tade sig ut på en färd för att hinna ifatt de dö­en­des bort­flugna sjä­lar in­nan de sking­ras för all­tid.

Läs mer
  • 14 min
Mappemonde mettant en évidence l’Inde et le Pakistan.

Sikhernas guld: Granths prakt och universalitet

Över­satt från frans­kan •

En av In­di­ens he­liga dam­mar är “o­död­lig­he­tens sjö” (Am­rita Sa­ra), i Am­rit­sar1För­kas­tade for­mer:
« Mare d’im­mor­ta­lité ».
« Étang de l’im­mor­ta­lité ».
« Bas­sin de l’im­mor­ta­lité ».
« Bas­sin du breu­vage de l’im­mor­ta­lité ».
« Bas­sin du nectar ».
« Lac du nectar ».
« Ex­cel­lente amb­ro­i­sie ».
Am­rita Saras.
Umrita-sara.
Umritsar.
Umritsir.
Umretsir.
Amretsir.
Amritsir.
Umbritsir.
Amritsur.
Umritsur.
Umritzer.
Umbritzir.
Amretseyr., där den sik­hiska trons hjärta slår. Den som be­ger sig dit dras med av en män­ni­sko­ström, dof­tande av blom­mor och rö­kel­se, och an­län­der med den fram­för ett un­der­verk: ett gyl­lene tem­pel som tro­nar, likt en dyr­bar ju­vel, mitt i vatt­net. Man vän­tar sig att bli för­trol­lad och blir blän­dad. En obe­skriv­lig träng­sel av re­san­de, pil­gri­mer och ny­fikna av “alla In­di­ens ra­ser” knuf­fas och ro­par till var­andra “på klang­fulla dia­lek­ter som träf­far örat som ett fan­far­ljud”, me­dan barn springer runt ka­jerna av mar­mor. Temp­let tar emot alla utan åt­skill­nad på kön el­ler re­li­gi­on. In­uti finns inga av­gu­dar. Det enda fö­re­må­let för vörd­nad, pla­ce­rat i den stora sa­len un­der ett bal­da­k­in­tyg av bro­kad, är Granth, ur­sprung­li­gen sam­man­ställd av Ar­jan, den femte gu­run, och hans trogne skri­vare Bhai Gur­das. “Dag och natt utan uppe­håll, som för att för­verk­liga en slags evig till­bed­jan, sjunger granthi [of­fici­an­ter] un­der dessa vör­dade valv stycken ur den he­liga bo­ken, ac­kom­pan­je­rade av strän­g­in­stru­ment.”

Ett halvt årtusende av spridd poesi

Sik­herna be­teck­nar sin he­liga bok som Adi Granth (Den första bo­ken) el­ler Sri Gourou Granth Sa­hib (Den vör­dade mästar­bo­ken)2För­kas­tade for­mer:
Sri Guru Granth Sa­heb.
Siri Guru Granth Sa­hid.
Shri Guru Grant Sa­hib.
Śrī Guru Grantha Sāhib., men ännu of­tare un­der det svä­vande nam­net Granth (Boken)3För­kas­tade for­mer:
Grantha.
Grant.
Grântah.
Grandth., på samma sätt som de kristna kal­lar sin bok Bibeln (Böckerna). Granth är dock ett helt unikt verk jäm­fört med andra re­li­gi­o­ners ka­no­niska skrif­ter: en fa­sci­ne­rande po­e­tisk an­to­logi som inte bara in­ne­hål­ler dess gu­rurs hym­ner och psal­mer, utan även äldre mys­ti­kers, som shej­ken Fa­ri­dud­din, kal­lad Baba Fa­rid, född om­kring 1175. Gu­rerna å sin sida levde mel­lan 1469 och 1708 — det rör sig alltså om ett halvt år­tu­sende av spridd in­disk po­e­si, vars oav­brutna re­ci­ta­tion (ak­hand path) krä­ver två da­gar och två nät­ter av granthi som av­lö­ser var­andra utan rast. Det är där­för den ti­onde och siste gu­run, Go­bind Singh, på sin döds­bädd, i stäl­let för att utse en ef­ter­trä­da­re, för­kla­rade att denna sam­ling hä­dan­ef­ter skulle vara den evige sjä­la­le­da­ren: “Ef­ter min död skall ni un­der alla om­stän­dighe­ter vända er till Granth Sa­hib; det är han som skall vara er gu­ru; allt ni frå­gar ho­nom skall han visa er.”

Broderskapets gemensamma kök

Granths fi­lo­sofi är en upp­fost­ran i kär­lek och väl­vil­ja, kas­tad mel­lan den hin­du­iska och den mus­limska värl­den. Från den förra an­tar den hän­gi­ven­he­ten (bhakti) utan av­gu­darna el­ler kast­vä­sen­dets ok. Från den se­nare — mo­no­te­is­men och den su­fiska im­pul­sen utan sha­ria. Med hjälp av den höga po­e­sin ger den en fö­re­ställ­ning om vad ett liv värt att leva kan va­ra, ett sant liv; vil­ket hö­jer den till rang av uni­ver­sell re­li­gi­on. Dess bön av­slu­tas all­tid med dessa önsk­ningar för hela mänsk­lig­he­ten: “Må Din vil­ja, o Her­re, bringa frid och lycka åt var och en och al­la, i hela värl­den.” Bhai Gur­das, re­dan nämnd, för­kla­rar:

“Han [sik­hen] le­ver verk­li­gen ett liv i upp­off­ring, li­vet som en slav åt Her­ren som han äls­kar. […] I sin kär­lek glöm­mer han hunger och sömn. Hans hän­der är stän­digt sys­sel­satta med att hjälpa dem som är i nöd och trösta dem som är ned­slag­na. […] Stor­sint, to­le­rant och lugn le­ver han för att tjäna mänsk­lig­he­ten.”

La­da­me, Pa­ul-A­lex­is, « Les Sikhs » (Sikherna), Ca­hi­ers d’é­tu­des cat­ha­res, nº 147, hös­ten 1995, s. 3–38.

Gu­rerna pre­di­kade en ab­so­lut jäm­lik­het, som fin­ner sitt mest kon­kreta ut­tryck i langar. Detta ord be­teck­nar den mat­sal som är knu­ten till temp­len och den ge­men­samma mål­tid som ser­ve­ras där, öp­pen för al­la. “Langar, grun­dad av den förste gu­run, […] Nanak, var sär­skilt ori­gi­nell och ra­di­kal i In­dien där det un­der år­hun­dra­den, […] fanns, och fort­fa­rande finns, för­bud gäl­lande vilka per­so­ner man äter med.” Det sägs att kej­sar Ak­bar själv, den mest to­le­rante av mo­gul­härs­kar­na, fo­gade sig ef­ter denna vill­kors­lösa gäst­frihet ge­nom att sätta sig bland de öd­mjuka för att bryta bröd med dem4En­ligt en föga till­för­lit­lig tra­di­tion gjorde detta till­fälle ett så­dant in­tryck på mo­nar­ken att han skänkte den mark där sik­herna skulle gräva ut “o­död­lig­he­tens sjö”..

“Bygg kon­temp­la­tio­nens flot­te, på den skall du korsa utan hin­der,
Och du skall stöta emot var­ken ha­vet el­ler tid­vatt­net. […]
Den som ku­var sitt ego, av­klär sig sitt ’jag’ och för­skö­nars på detta sätt. […]
Man skiljs inte mer om man verk­li­gen för­enas med Her­ren.
Då upp­hör allt kom­mande och gå­en­de, och man ser Her­ren över­allt.”5Sri Gourou Granth Sa­hib, t. III (bd. III), övers. från pun­ja­bi, hin­di, per­siska och flera in­diska dia­lek­ter av Jar­nail Singh, s. 869.

Med ett mycket sym­bo­liskt språk sam­man­fat­tar denna dikt be­und­rans­värt den [sik­his­ka] un­der­vis­ning­en. Män­ni­skans ego (haumai, “jag-mig”) […] är fånge i det ma­te­ri­ella li­vet och dess syn­der, fram­ställda som ha­vet och tid­vatt­net. På grund av dem […] kan hon inte nå den andra stran­den, den slut­liga be­fri­el­sens (nirvanu) strand. […] Män­ni­skan måste alltså rena sin and­liga es­sens (manu), be­fria den från “jag-mi­gets” skal och där­i­ge­nom göra sig be­hag­lig in­för Gud.“

Ma­tringe, De­nis, Les Sikhs : his­toire et tra­di­tion des « Li­ons du Pan­jab » (Sik­her­na: ”Pun­jabs le­jons“ his­to­ria och tra­di­tion), Pa­ris: Al­bin Mi­chel, sam­lingen ”Planète In­de“, 2008.

Ett jordiskt Jerusalem

Kväl­len fal­ler över Pun­jab, och det gyl­lene temp­let om­ges av kran­sar av ol­je­lam­por ”vars speg­lingar i vatt­net får det att dallra med skatt­glim­mande blänk“ (Mircea Eli­a­de). Be­trak­ta­ren tän­ker då att denna plats är långt mer än vad den sy­nes va­ra. Det är vi­sio­nen av en stad som all­tid är ”strå­lande […] som ädelt vi­sar sig för blick­arna […] med sina tu­sen­tals glän­sande ku­po­ler, på vilka lju­set […] fal­ler och stud­sar till­baka i blän­dande dunst“ (La­marti­ne). Det är löf­tet om en stad som för­so­nar män­ni­skan med sin med­män­ni­ska, lik­som med sig själv, och vars ur­sprung­liga Je­ru­sa­lem tycks mig av­lägsna sig för var dag som går:

”För en kris­ten tycks temp­let i Am­rit­sar fö­re­båda det him­melska Je­ru­sa­lem, sta­den vars por­tar en­ligt Uppen­ba­rel­se­bo­ken ald­rig skall stängas för att väl­komna alla folk6Et am­bu­la­bunt gen­tes in lu­mine ejus, et re­ges terræ af­fe­rent glo­riam suam et ho­no­rem in il­lam. Et portæ ejus non clau­den­tur per diem; nox enim non erit il­lic (Fol­ken skall vandra i dess ljus, och jor­dens kungar skall bära dit sin här­lig­het. Dag ef­ter dag skall por­tarna ald­rig stäng­as; ty det skall inte längre fin­nas nå­gon natt). Upp 21, 24–25 (La Bible : traduc­tion of­fi­ci­elle li­tur­gi­que). in­för Guds och Lam­mets tron. Ty det finns på denna plats till­kän­na­gi­van­det av en för­so­nad mänsk­lig­het, desto mer gri­pande när man kän­ner Pun­jabs och sik­his­mens smärt­samma his­to­ria.“

Vag­neux, Yann, « Le Temple d’or » (Det gyl­lene temp­let), La Croix, 12 ja­nu­ari 2024.

Läs mer
  • 10 min
Mappemonde mettant en évidence la Turquie et la Grèce.

Den som sökte sig själv: Herakleitos storhet och ensamhet

Över­satt från franska •

Herak­le­i­tos från Efe­sos når oss, ur ti­der­nas djup, ge­nom frag­men­ten av en bo­krulle som ned­la­des un­der det femte år­hun­dra­det f.Kr. i Ar­te­mis­temp­let. Man tvis­tar ännu om hu­ru­vida denna rulle ut­gjorde en sam­man­häng­ande av­hand­ling, el­ler om den be­stod av fri­stå­ende tan­ke­frag­ment, likt dem som ci­ta­tens slump har be­va­rat åt oss. Herak­le­i­tos ut­tryckte sig i varje fall i en si­byl­lisk, för­tä­tad stil, äg­nad att för­vå­na; han an­tog på en gång en pro­fets ton och en fi­lo­sofs språk. Därav det till­namn — den Dunkle el­ler Mörke (Σκοτεινός) — som så ofta fo­gats till hans namn, men som inte desto mindre fö­re­fal­ler mig över­dri­vet: « För­visso är [hans] läs­ning till en bör­jan svår och mö­do­sam. Nat­ten är mörk, mörk­ret tät­nar. Men om en in­vigd väg­le­der dig, skall du se kla­rare i denna bok än i fullt sol­sken » (Gre­kisk an­to­lo­gi, ef­ter den pa­la­tinska hand­skrif­ten). De glim­tar som åter­står av hans lära är som blix­tar ur ett åsk­vä­der som på gåt­fullt vis dra­git bort, och som ge­nom­skär den för­so­kra­tiska nat­ten med en eld jäm­för­bar med ingen an­nan. He­gel, som åter­teck­nade « tan­kens ljus » i dess upp­komst, er­kän­ner i Herak­le­i­tos den mest strå­lande cen­trala ge­stal­ten. Hei­deg­ger går läng­re: « Herak­le­i­tos kal­las “den Dunk­le”. Men han är den Kla­re. Ty han sä­ger det som ly­ser, i det att han sö­ker in­bjuda dess ljus att träda in i tan­kens språk »1Hei­deg­ger, Martin, Es­sais et Con­fé­rences (Es­säer och fö­re­drag), övers. fr. ty. av André Pré­au, för­or­dat av Jean Be­au­f­ret, Pa­ris: Gal­li­mard, coll. « Les Es­sais », 1958..

Vägrandes konungavärdighet

Till denna sken­bara dun­kel­het fo­gade sig hos Herak­le­i­tos ett stolt och för­akt­fullt sin­ne­lag gent­emot sina med­män­ni­skor. Ty när en fi­lo­sof är stolt, är han det ald­rig till hälf­ten. Arv­furste som han var, av­stod han utan svå­rig­het den kung­liga vär­dighe­ten åt sin bror, och väg­rade se­dan att stifta la­gar åt en stad som han an­såg vara ohjälp­ligt « un­der ett uselt sty­rel­se­skicks välde » (πονηρᾷ πολιτείᾳ). Så drog han sig till­baka till Ar­te­mis hel­ge­dom, där han spe­lade tär­ning med bar­nen. Trängde sig ny­fikna om­kring ho­nom? Han slung­ade mot dem:

« Var­för häp­nar ni, us­ling­ar­na? Är det inte bättre att göra detta än att leva stads­li­vet med er? » (Τί, ὦ κάκιστοι, θαυμάζετε ; Ἢ οὐ κρεῖττον τοῦτο ποιεῖν ἢ μεθ’ ὑμῶν πολιτεύεσθαι ;)

Di­o­ge­nes Laër­tios, bok IX, övers. fr. grek. av Jac­ques Brunschwig, i Vies et Doct­ri­nes des phi­lo­sop­hes il­lust­res (De be­römda fi­lo­so­fer­nas liv och lä­ror), övers. un­der led. av Marie-O­dile Gou­let-Ca­zé, Pa­ris: Li­brai­rie gé­nérale françai­se, coll. « La Pochot­hè­que », 1999.

Denne vise be­hövde in­g­en, och för­ak­tade till och med de lär­das säll­skap. Han var dock inte en okäns­lig män­ni­ska; och när han be­drö­va­des av de olyckor som vävde män­ni­skans till­va­ro, steg tå­rarna ho­nom i ögo­nen. « Jag sökte mig själv » (Ἐδιζησάμην ἐμεωυτόν), er­kän­ner han, som vore han den ende som verk­li­gen för­verk­li­gade det del­fiska bu­det « Känn dig själv ». Nietz­sche skall ana den he­liga skräcken i denna själv­till­räck­lig­het: « man kan inte gissa », skall vil­jans till makt fi­lo­sof säga, « vad som var käns­lan av en­sam­het som ge­nom­trängde den efe­siske ere­mi­ten i Ar­te­mis­temp­let, om man inte själv be­fin­ner sig för­stel­nad av skräck i det öds­li­gaste och vil­daste bergs­land­ska­pet »2Nietz­sche, Fri­edrich, La Phi­lo­sop­hie à l’é­po­que tra­gi­que des Grecs (Fi­lo­so­fin un­der gre­ker­nas tra­giska epok), övers. fr. ty. av Mi­chel Haar och Marc de Lau­nay, i Œuvres (Verk). I, övers. un­der led. av Marc de Lau­nay, Pa­ris: Gal­li­mard, coll. « Bib­li­ot­hè­que de la Pléi­ade », 2000..

Den universella förgänglighetens svindel

Me­dan den ele­a­tiska sko­lan, i den andra än­den av den gre­kiska värl­den, tving­ade va­rat till en isig orör­lig­het, upp­fat­tar Herak­le­i­tos en­he­ten som en flod i stän­dig rö­rel­se, som för­blir den­samma fastän all­tid an­nor­lun­da, där nya vå­gor oav­låt­ligt skju­ter de gamla fram­för sig3Med denna bild sä­ger Herak­le­i­tos inte en­bart att till­va­ron är ut­satt för li­vets väx­lingar och för­fall, utan att inget är det ena el­ler det andra: det blir det. Värl­den lik­nar kykeón (κυκεών), denna bland­ning av vin, ri­ven ost och korn­mjöl, vars tjocka kon­si­stens bara upp­rätt­hål­ler sin en­het ge­nom om­rö­ring. När den upp­hör, skiljs be­stånds­de­larna åt, det tunga sjun­ker, och denna ri­tu­ella dryck finns inte läng­re. Rö­rel­sen vi­sar sig så­lunda vara kon­sti­tu­tiv för mot­sat­ser­nas för­e­ning: « Även kykeón sön­der­fal­ler om man inte rör om den » (Καὶ ὁ κυκεὼν διίσταται μὴ κινούμενος).. Mot den all­männa il­lu­sio­nen om var­ak­tighet är ing­en­ting be­stän­digt: « All­ting fly­ter » (Πάντα ῥεῖ), « Allt är tillblivelse » (He­gel), « Alla ting […] sva­jar stän­digt […]. Jag må­lar inte va­rat. Jag må­lar över­gången » (Mon­taig­ne).

All­tings för­fly­tande med­för att allt för­vand­las till sin mot­sats. Om va­rat blott ex­i­ste­rar i för­änd­ring­en, är det ound­vik­li­gen ett mel­lan­led mel­lan två mot­satta till­stånd; i varje ögon­blick står man in­för denna ogrip­bara gräns där två mot­satta egen­ska­per be­rörs. En fruk­tans­värd lag som gäl­ler män­ni­skan själv, vars varje ål­der är den fö­re­gå­en­des död:

« Har inte späd­bar­net för­svun­nit i bar­net, och bar­net i gos­sen, yng­lingen i ton­åring­en, ton­åringen i den unge man­nen, se­dan […] den vuxne man­nen i åld­ringen […]? Kanske […] lär oss na­tu­ren i tyst­het att inte frukta den slut­gil­tiga dö­den? »

Fi­lon av Alex­and­ria, De Io­sepho (Om Jo­sef), övers. fr. grek. av Jean La­por­te, Pa­ris: Édi­tions du Cerf, coll. « Les Œuv­res de Phi­lon d’A­lex­and­rie », 1964.

Det kosmiska spelets estetik

I sö­kan­det ef­ter ett tra­giskt be­ja­kande av li­vet skall Nietz­sche göra ere­mi­ten från Efe­sos till sin när­maste för­fa­der. « Värl­den, i sitt eviga be­hov av san­ning, be­hö­ver […] evigt Herak­le­i­tos », för­kun­nar han. Och på an­nat håll:

« […] um­gänget med Herak­le­i­tos ger mig större ro och tröst än nå­got an­nat. In­stäm­man­det i för­gäng­lig­he­ten och i förintelsen; det “ja” som sägs till mot­sä­gel­sen och kri­get; tillblivelsen, som in­ne­bär för­kas­tan­det av själva be­grep­pet “vara” — i detta måste jag er­känna […] den tanke som står när­mast min egen av alla som nå­gon­sin tänkts. »

Nietz­sche, Fri­edrich, L’Antéchrist (Antikrist), följd av Ecce homo, övers. fr. ty. av Jean-Claude Hé­me­ry, Pa­ris: Gal­li­mard, coll. « Fo­lio », 1974.

Vad den tyske fi­lo­so­fen fram­för allt fann där var mot­gif­tet mot den scho­pen­hau­e­ri­anska pes­si­mis­men. Långt ifrån att böja sig un­der oket av på­stådda fel, orätt­vi­sor, mot­sä­gel­ser, li­dan­den, be­friar sig verk­lig­he­ten från all mo­ral: den är « ett barn som le­ker, som flyt­tar brick­or: ett barns ko­nung­a­döme » (παῖς […] παίζων, πεσσεύων· παιδὸς ἡ βασιληίη). Om Herak­le­i­tos del­tog i bar­nens bull­rande lek i Ar­te­mis hel­ge­dom, var det för att han re­dan där be­grun­dade « världs­bar­nets stora lek », det vill säga Gud. Vil­jan till makt tar här form i Nietz­sches sin­ne: en konst­när­lig kraft som byg­ger och för­stör, med den sub­lima oskul­den hos ett barn som här och var läg­ger några ste­nar, el­ler re­ser sand­hö­gar för att åter välta dem, bortom gott och ont. Det är i den Dunk­les fot­spår som Nietz­sche « be­re­der sig att bli Antikrist, det vill säga den som för­kas­tar värl­dens mo­ra­liska in­ne­börd ».

Läs mer
  • 17 min
Mappemonde mettant en évidence la Corée du Sud et la Corée du Nord.

Folkets mångstämmiga röst: Sången om den trogna Chun­hy­ang

Över­satt från franska •

Man bör ta ti­teln bok­stav­ligt: Sången om Chun­hy­ang (Chunhyangga)1För­kas­tade for­mer:
Le Dit de Chun­hy­ang (Säg­nen om Chun­hy­ang).
Ch’un-hy­ang ka.
Choon Hy­ang Ga.
Čchunhjangga. är, fram­för allt, en sång. För att fånga dess vä­sen, slut ögo­nen och fö­re­ställ dig en na­ken scen, be­fol­kad av en sång­are med sol­fjä­der och en trum­sla­ga­re. Denna duo räcker för att för­kropps­liga pansori, denna ge­nu­int ko­re­anska konst­form som Serge Ka­gan­ski pla­ce­rar «i skär­nings­punk­ten mel­lan te­a­ter, ope­ra, per­for­man­ce, gos­pel och two-man-show». Trum­man gen­lju­der och den hesa rös­ten tar fart, skan­de­rad av sol­fjä­dern som öpp­nas och fälls ihop med ett torrt knäp­pande som an­ger tak­ten. Hän­förd re­a­ge­rar pu­bli­ken i sam­klang, likt «en bap­tist­kör», i en in­ten­siv ge­men­skap som grän­sar till trans.

Född alltså på sce­nen, blev denna ly­riska sång be­rät­telse och reste vi­da, bu­ren av den munt­liga tra­di­tio­nen. Ge­nom sek­lerna har en my­riad av ano­nyma för­fat­tare be­ri­kat den, och fo­gat till den andra sa­gor om kung­liga in­spek­tö­rer och för­bju­den kär­lek. Ur detta le­vande ma­te­rial har slut­li­gen, la­ger ef­ter la­ger, se­di­men­te­rats fasta tex­ter, lit­te­rära re­fe­ren­s­ut­gå­vor, varav de mest be­römda är Be­rät­tel­sen om Chun­hy­ang (Chunhyangjeon)2För­kas­tade for­mer:
His­toire de Tchoun Hy­ang (Be­rät­tel­sen om Tchoun Hy­ang).
His­toire de Tchy­oun hy­ang (Be­rät­tel­sen om Tchy­oun hy­ang).
His­toire de Tchun-hy­ang (Be­rät­tel­sen om Tchun-hy­ang).
Tchoun-Hyang-Djun.
Tchy­oun hy­ang tjyen.
Tchun-Hy­ang Chòn.
Tchun-hy­ang djŏn.
Ch’unhyangdyŏn.
Ch’unhyangjŏn.
Choon Hy­ang Jun.
Choon-hyang-chon.
Choon Hy­ang Jon.
Chun-hyang-jon.
Ch’un-hy­ang Chŏn.
Chun-hyang-chun.
Chun-chyang-chun.
Czhun-hi­ang dzon.
Čchunhjangdžŏn., el­ler gyeongpan-ut­gå­van, och Sången om den trogna Chun­hy­ang (Ye­ol­nyeo Chun­hy­ang Su­je­olga)3För­kas­tade for­mer:
L’His­toire de la con­stance de Chun­hy­ang, femme fidèle (Be­rät­tel­sen om Chun­hy­angs stånd­ak­tighet, tro­gen kvinna).
Yol-nyo Ch’un-hy­ang Su-jeol Ga.
Ye­ol­nye Chun­hy­ang Su­je­olga.
Yeollyeo-Chunhyang-Sujeolga., el­ler wanpan-utgåvan.

Den vårliga idyllen

In­tri­gen skild­rar kär­le­ken mel­lan Chun­hy­ang («­Dof­tande vår»), dot­ter till en före detta kur­ti­san, och Mong-ry­ong («Drak­dröm»)4I vissa käl­lor be­nämns hjäl­ten sna­rare Yi Dory­e­ong än med sitt för­namn Mong-ry­ong. Denna form sam­man­fo­gar hans släkt­namn Yi och den re­spekt­fulla ti­teln doryeong som gavs till en ad­lig ogift son. I verk­lig­he­ten be­ty­der den helt en­kelt «den unge herr Yi, den unge Yi».
För­kas­tade for­mer:
Ye Toh Ryung.
I-Toreng.
Ri To ry­eng.
Lee Dory­ong., son till en ad­lig gu­ver­nör. I Namwon, i pro­vin­sen Je­ol­la, i den stund då blom­morna bör­jar slå ut, över­ger den unge lärde sin fars bib­li­o­tek för att fla­nera i det fria. Där får han syn på Chun­hy­ang som gung­ar. Detta första möte är må­lat med de fi­naste trä­snit­tens de­li­ka­tess:

«Hon grep tag i re­pet med sina fina hän­der, steg upp på brä­dan och svä­vade iväg. […] Trä­dens löv följde hen­nes fram och åter. Det röda i hen­nes kjol bil­dade en lyck­lig fläck mot den om­gi­vande gröns­kan. […] Fram­i­från var hon sva­lan som dy­ker för att i flyk­ten fånga ett per­si­ko­blom­blad som gli­der mot mar­ken. Bak­i­från tyck­tes hon en mång­fär­gad fjä­ril som av­lägs­nar sig på jakt ef­ter sin föl­je­sla­gers­ka.»

Le Chant de la fidèle Chun­hy­ang (Sången om den trogna Chun­hy­ang), övers. från ko­re­anska av Choi Mi­kyung och Jean-Noël Jut­tet, Ca­deil­han: Zul­ma, 1999; ny­utg. Pa­ris; Veu­les-les-Ro­ses: Zul­ma, coll. «Z/a», 2025.

Kär­le­ken, blixt­snabb och ome­del­bar, dri­ver den unge adels­man­nen att trotsa kon­ve­nan­ser­na. Han be­ger sig till henne om nat­ten. Då trös­keln till kam­ma­ren över­skrids, vi­sar sig denna flicka från fol­ket vara inte mindre bil­dad och för­fi­nad än han själv: blicken vand­rar över dik­ter av hen­nes hand upp­hängda ovan­för hen­nes ar­bets­bord, över kal­li­gra­fi­er, mål­ning­ar. Det är i denna in­ram­ning som de äls­kande ut­by­ter sina löf­ten och be­seg­lar en för­e­ning som de ännu hål­ler hem­lig, åt­skilda som de är av börd och för­mö­gen­het.

Ståndaktighetens prövning

Un­der dessa om­stän­dighe­ter kal­las Mong-ry­ongs far till­baka till Hany­ang (Se­oul); den unge man­nen måste följa ho­nom för att av­sluta sina stu­dier och av­lägga man­da­ri­nex­a­men. Han läm­nar bakom sig en för­äls­kad och tro­gen hustru som, en ny Pe­nelope i vän­tan på sin Odys­seus åter­komst, svär att hedra en «ed tu­sen gånger dyr­ba­rare än guld, tu­sen gånger skö­nare än jade».

Dra­mat knyts med an­koms­ten av en ef­ter­trä­dare på gu­ver­nörs­pos­ten, Byun Hak-do, en väl­lus­tig och bru­tal man. Då han hört ta­las om Chun­hy­angs skön­het, krä­ver han att hon ska träda i hans tjänst. Upp­ro­pet av kisaeng-f­lick­orna är av ra­belai­sisk mus­tighet, där sug­ges­tiva namn pa­ra­de­rar för­bi, så­som frö­ken «Mys­tisk dim­ma», «Ap­ri­kos­blom­ma» el­ler «Flo­dens fe». En­dast Chun­hy­ang sak­nas vid upp­ro­pet. Slä­pad in­för ty­ran­nen, vå­gar hon stå emot ho­nom och häv­dar att en dyg­dig kvinna inte kan tjäna två ma­kar, vore hon än av ringa börd:

«Har dyg­den, tro­he­ten nå­got att göra med sam­hälls­ställ­ning?»

Le Chant de la fidèle Chun­hy­ang (Sången om den trogna Chun­hy­ang), övers. från ko­re­anska av Choi Mi­kyung och Jean-Noël Jut­tet, Ca­deil­han: Zul­ma, 1999; ny­utg. Pa­ris; Veu­les-les-Ro­ses: Zul­ma, coll. «Z/a», 2025.

För denna oför­skämd­het ut­sätts hon för tor­tyr. Varje pisk­rapp som fal­ler över henne blir till­fälle till en mot­stånds­sång, en smärt­sam li­ta­nia där hon åter be­kräf­tar sin lo­ja­li­tet. «Även om man dö­dar mig tio­tu­sen gånger», ut­ro­par hon, «kär­le­ken som bor i mitt hjär­ta, kär­le­ken som för­bin­der de sex­tu­sen le­derna i min kropp, denna kär­lek kom­mer inte att för­änd­ras.»

Jag ska inte av­slöja nå­got om upp­lös­ning­en, utom att den är lyck­lig.

Hjärtanas hämnd mot godtycklighetens stränghet

Sången om den trogna Chun­hy­ang om­fam­nar hela den gamla re­gi­mens so­ci­ala ska­la, från den högsta för Mong-ry­ong till den lägsta för Chun­hy­ang. Dess fram­gång be­ror på att den «vå­gade tala högt om kär­lek i detta land där unga hjär­tan kväv­des un­der auk­to­ri­te­ten» och där äk­ten­ska­pet, en för­nufts­sak, av­hand­la­des ky­ligt utan att de hade nå­got att säga till om. Detta in­tima an­språk för­dubb­las av en po­li­tisk för­dö­melse av de över­grepp och den kor­rup­tion som rådde bland de sty­ran­de.

Vis­ser­li­gen, jag er­kän­ner det, li­der be­rät­tel­sen ibland av de olika tillägg den har fram­kal­lat; Bul­le­tin cri­ti­que du livre en français (Kri­tisk bul­le­tin för fransk­språ­kig lit­te­ra­tur) no­te­rar där «vissa in­kon­se­kven­ser, klum­piga mo­ti­ve­ring­ar, […] na­i­vi­tet och sen­ti­men­ta­li­te­ter». Än­då, lik en snäcka som åter­ger ha­vets brus, be­va­rar den, un­der allt det­ta, «ett sorl och lik­som ett väl­digt dovt sus: den stora oänd­liga och mång­stäm­miga rös­ten» hos fol­kets po­e­ter som sjunger runt­om­kring5För att ci­tera Hip­po­lyte Taine och hans mäs­ter­liga Phi­lo­sop­hie de l’art (Kons­tens fi­lo­sofi).. De­ras vi­bre­rande själ, de­ras goda och rena käns­lor har fört detta verk ge­nom sek­ler­na; de ger det liv ännu idag, un­der den stora fes­ti­va­len i Namwon, där de bästa myeongchang (mäs­ter­sång­ar­na) täv­lar. Lee Me­e-Je­ong be­rät­tar att vissa av dem övar med så­dan iver «för att ge sin röst ut­trycks­full­he­tens per­fek­tion att de går så långt att de spot­tar blod». Inga­lunda för­gä­ves, de­ras upp­off­ring hyl­las av pu­bli­ken som re­ser sig för att ap­plå­de­ra, med tå­rar i ögo­nen. Och «dessa sam­tida åskå­da­res tå­rar är lika rö­rande som de äls­kande fik­tio­ner­nas mot­gångar och åter­för­e­ningar».

Läs mer
  • 10 min
Mappemonde mettant en évidence le Canada et la France.

Den himmelske skeppsbrutne: Émile Nelligan

Över­satt från franska •

«Nel­li­gan är le­gen­da­risk. Det que­beck­iska fol­ket är självt på sätt och vis en dröm, in­bil­lad fast verk­lig, osä­ker fast ut­hål­lig, och till sist – vem vet? – kanske räd­dat, kanske för­lo­rat. Det finns en för­bin­delse mel­lan dessa två le­gen­der.»

Va­de­bon­co­eur, Pi­er­re. «É­mile Nel­li­gan (1879-1941), poè­te» (É­mile Nel­li­gan (1879-1941), po­et), i En quel­ques traits (I några drag), Montré­al: Fi­des, 1978.

Be­hö­ver man på­minna om att den fransk­ka­na­den­siska lit­te­ra­tu­ren knappt har två se­kel på nack­en; att den just har läm­nat barn­do­men bakom sig? Ännu fat­tig på lit­te­rära stor­he­ter äger den dock en som på ett ex­em­pla­riskt sätt för­kropps­li­gar dess egen ung­dom. Denna stor­het är Émile Nel­li­gan1För­kas­tade for­mer:
Émil Nel­lig­han.
Émile Ko­var.: en sjut­ton­årig yng­ling, näs­tan ett barn. Men ge­nom en tra­gisk om­kast­ning av den na­tur­liga ord­ning­en, i denna sprit­tande ål­der som en­ligt Bos­suet «tycks vara ska­pad en­dast för glädje och nö­jen» och som «his­sar se­gel åt alla håll mot hop­pet», hop­pas Nel­li­gan re­dan inte på nå­got mer; han dri­ver för vin­den:

«Min själ är svart: var le­ver jag? Vart går jag?
Alla dess för­hopp­ningar lig­ger frus­na:
Jag är det nya Norge
var­i­från de ljusa him­larna har flytt.»

Nel­li­gan, Émi­le. Poé­sies com­plè­tes (Sam­lade dik­ter), för­ord av Claude Beau­so­leil och Louis Dan­tin, Montré­al: Ty­po, se­rien «Typo Poé­si­e», 1998.

Och det är inte en­dast i dessa ver­ser, un­der in­trycket av en över­gå­ende be­svi­kel­se, som han er­far denna des­il­lu­sion. Det är ge­nom hela hans Poé­sies com­plè­tes (Sam­lade dik­ter), ädla dröm­me­rier av en för­ban­nad äng­el, som för­bli­vit främ­mande för de kom­pro­mis­ser som li­vet på­tving­ar.

Den förbannade ängeln

På ett be­römt fo­to­grafi fa­sci­ne­rar denne smäckra skol­pojke med sitt bleka an­sikte och sitt ruf­siga hår med sina sto­ra, fly­tan­de, oänd­liga ögon; ögon som skif­ta­de, som för­stod, som dröm­de. Han gick om­kring med bläck­fläck­ade fing­rar, bon­jou­ren i oord­ning, och mitt i allt det­ta, en stolt min. «Det är en lus­tig grabb», sade som­li­ga; «lite till­gjord», tyckte and­ra. Men hans stolt­het var bara en fa­sad som då­ligt dolde en ex­al­te­rad käns­lig­het, stundom sval­lande av en­tu­si­asm, stundom för­mör­kad av en vild och hot­full me­lan­ko­li:

«Det är det bittra skrat­tets och ra­se­ri­ets välde
Att veta sig poet och vara fö­re­mål för för­akt,
Att veta sig ha ett hjärta och att för­stås
En­dast av mån­lju­set och de stora stor­miga kväl­lar­na!»

Nel­li­gan, Émi­le. Poé­sies com­plè­tes (Sam­lade dik­ter), för­ord av Claude Beau­so­leil och Louis Dan­tin, Montré­al: Ty­po, se­rien «Typo Poé­si­e», 1998.

Om­giv­ning­ens oför­stå­else och de ge­nom­va­kade nät­terna då han klott­rade feb­rila ver­ser där «re­dan, bland gnist­rande drag, van­vet­tet vi­sade sin av­sky­värda klo»2Ut­trycket om den «av­sky­värda klon» är av Louis Dan­tin i hans «É­mile Nel­li­gan et son Œuv­re» (É­mile Nel­li­gan och hans verk) pu­bli­ce­rad i sju de­lar i tid­ningen Les Débats (1902) och som snart blev detta my­tiska för­ord (1903) som inte bara av­slö­jade en av fransk­ka­na­den­siska Ka­na­das bästa po­e­ter (Nel­li­gan), utan också en av dess bästa es­te­ti­ker (Dan­tin). slu­tade med att bryta ned hans hälsa i för­tid. Han dog två gång­er: för­st, en in­tel­lek­tu­ell död el­ler ga­len­skap vid nit­ton års ål­der; se­dan, en kropps­lig död vid fem­tio­sju års ål­der.

Skrattet och snyftningarna

Det rå­der inget tvi­vel om att Nel­li­gan led grymt av detta oför­stånd. Han som en­dast drömde om Pa­ris på­stod att hans ver­ser en dag skulle flyga dit för att åter­vända som en vacker bok. En så­dan am­bi­tion, ung­dom­lig och vi­bre­ran­de, er­bjöd ett lätt byte för ill­vil­lig kri­tik. Det mest vi­ru­lenta an­grep­pet kom från Le Monde il­lustré, ur pen­nan på en obe­tyd­lig jour­na­list på gen­om­resa i Montré­al, De Mar­chy el­ler De Mar­chi, vars för­namn his­to­rien har glömt. Med bil­lig ironi och små­sint trång­synt­het hå­nade denne cen­sor yng­ling­ens ori­gi­na­li­tet och gick så långt som att fö­re­slå ho­nom, på en ton av med­li­dan­de, att skriva «en li­ten av­hand­ling i en­kel prosa» för att be­visa sin för­tjänst, och tillade per­fidt: «ty vi upp­munt­rar unga för­fat­tare».

Så­rad till det yt­tersta dröjde Nel­li­gan inte med att svara un­der en min­nes­värd sam­man­komst med Montré­als lit­te­rära skola den 26 maj 1899. Den kväl­len reste sig den unge man­nen in­för sina be­lack­a­re, dessa «män med dystra pan­nor / som för­ak­tade [hans] liv och stötte bort [hans] hand». Med ma­nen va­jande i vin­den och blicken flam­mande slung­ade han i ett enda an­de­tag sin bi­tande re­plik, «La ro­mance du vin» (Vi­nets ro­mans), som för­satte sa­len i ex­tas. Det var på samma gång hans tri­umf och hans far­väl:

«Klock­orna har sjung­it; af­ton­vin­den dof­tar…
Och me­dan vi­net ström­mar i glada flö­den,
Är jag så glad, så glad, i mitt kling­ande skratt,
Å! så glad, att jag fruk­tar att brista i gråt!»

Nel­li­gan, Émi­le. Poé­sies com­plè­tes (Sam­lade dik­ter), för­ord av Claude Beau­so­leil och Louis Dan­tin, Montré­al: Ty­po, se­rien «Typo Poé­si­e», 1998.

«Le vaisseau d’or» (Guldskeppet)

Pro­dukt av en osan­no­lik al­kemi vi­sar sig Nel­li­gan be­släk­tad med Poe ge­nom det ma­kab­ra, med He­re­dia ge­nom sitt ci­se­le­rade språk, med Ner­val ge­nom sina oni­riska nos­tal­gi­er, men också med Ro­den­bach ge­nom dim­morna och med Cho­pin ge­nom sjä­lens mu­sik. Han od­lar med stolt­het «sina nev­ro­ser» och an­för­tror: «Jag kom­mer att dö som då­re… som Bau­delaire». Un­der an­fal­let av nå­gon be­satt dröm, nå­gon do­mi­ne­rande idé, stör­tar han sig mot det ab­so­luta med «all an­sträng­ning, allt sjä­lens blod», vil­ket får Louis Dan­tin att säga: «Om man med­ger att man­nen och ver­ket en­dast är en skiss, måste man hävda att det är en ge­ni­ets skiss».

Denna ge­ni­ets skiss har de skräm­mande klar­sy­nerna hos «det som de gamla kal­lade på la­tin “va­tes”, si­a­ren, den se­en­de, pro­fe­ten, den av gu­darna in­spi­re­rade po­e­ten»3Claude La Cha­ri­té.. Ro­ger Four­nier fram­ma­nar det «fruk­tans­värda ögon­blick» då konst­nä­ren ser sitt slut in­nan han le­ver det. Denna för­känsla tar ge­stalt i «Le vais­seau d’or» (Guld­skep­pet), hans mest em­ble­ma­tiska so­nett. Nel­li­gan må­lar där prak­ten hos ett tri­um­fe­rande skepp, «hug­get ur mas­sivt guld», som seg­lar på okända hav. Men denna äro­rika tavla finns en­dast där för att bättre kunna för­stö­ras. I ett tra­giskt fall stö­ter skep­pet mot re­vet och går un­der och läm­nar en­dast rika vraks­pill­ror ef­ter sig. Lä­sa­ren för­står då, med fa­sa, att det hand­lar om po­e­ten själv, som pro­fe­te­rar sitt eget skepps­brott:

«Vad har bli­vit av mitt hjär­ta, över­gi­vet skepp?
Ack! det har sjun­kit i dröm­mens av­grund…»

Nel­li­gan, Émi­le. Poé­sies com­plè­tes (Sam­lade dik­ter), för­ord av Claude Beau­so­leil och Louis Dan­tin, Montré­al: Ty­po, se­rien «Typo Poé­si­e», 1998.

Läs mer
  • 10 min
Mappemonde mettant en évidence le Japon.

De le­diga tim­marna: Filosofisk flanering med munken Kenkō

Över­satt från franska •

Som en ju­vel i ere­mit­lit­te­ra­tu­ren ut­gör De le­diga tim­marna (Tsurezure-gusa)1För­kas­tade for­mer:
Ca­hier des heu­res oi­si­ves (An­teck­nings­bok över de le­diga tim­marna).
Va­ri­é­tés sur des mo­ments d’en­nui (Va­ri­a­tio­ner över ögon­blick av leda).
Va­ri­é­tés sur des mo­ments de désœuv­re­ment (Va­ri­a­tio­ner över ögon­blick av syss­lo­lös­het).
Réf­lex­ions lib­res (Fria be­trak­tel­ser).
Écrit dans des mo­ments d’en­nui (Skri­vet i ögon­blick av leda).
Pro­pos des mo­ments per­dus (An­märk­ningar från för­lo­rade ögon­blick).
Les Her­bes de l’en­nui (Le­dans gräs).
Les Di­vers Mo­ments de lo­i­sirs (De olika stun­derna av fri­tid).
Tsou­rézouré Gouça.
Tsure-dzure-gusa.
Tsouré-dzouré-gousa. en tid­lös in­bju­dan att gripa tag i värl­dens flyk­tiga skön­het in­nan « dag­gen på Adas­his slät­ter » hin­ner torka och « rö­ken från ber­get To­ribe » för­svin­ner (kap. VII)2Be­lägna nord­väst om Kyo­to, tjä­nade Adas­his slät­ter förr i ti­den som en vid­sträckt kyr­ko­gård där man över­läm­nade krop­parna åt ele­men­ten. Ber­get To­ri­be, be­lä­get i syd­ost, var i sin tur plat­sen för kre­me­ring­ar.. För­fat­ta­ren, Urabe Kenkō el­ler mun­ken Kenkō (1283–1350)3För­kas­tade for­mer:
Urabe Ka­neyo­shi.
Yo­shida Ka­neyo­shi.
Yo­shida Kenkō.
Yo­shida Kenn­kō.
ab­bot Ken­ko.
mun­ken Kenkō.
den vörd­nads­värde Kenkō.
Kenkō hōshi.
Kennkō hōshi.
Kenkō-bōshi.
Kenkō bō­ci., var var­ken en sträng asket el­ler ens en from man i ord­ets snäva be­mär­kel­se. Som of­fi­cer i gar­det, med upp­gift att åt­följa kej­sa­ren Go-U­da, valde han att träda in i det re­li­giösa li­vet först vid sin be­skyd­da­res död, och gjorde det för att be­trakta sina sam­tida på av­stånd. I en tid då « krigs­knek­tarna från Kantō », okul­ti­ve­rade sol­da­ter, plå­gade ho­vet med ett « lev­nads­sätt fjär­ran från all mänsk­lig­het, när­mare dju­rens » (kap. LXXX), för­mådde Kenkō be­vara det vä­sent­li­ga: den gamla sma­ken.

« Kenkō […] är en för­se­nad klas­si­ker. […] hans es­säer lik­nar en världs­mans ar­tiga kon­ver­sa­tion och har den en­kel­het och le­dighet i ut­trycket som i verk­lig­he­ten är fruk­ten av en full­än­dad konst.

Man kan inte göra ett bättre val för att börja stu­dera den gamla ja­panska lit­te­ra­tu­ren än De le­diga tim­marna. »

Aston, Wil­liam Ge­or­ge. Lit­téra­ture ja­po­naise (Ja­pansk lit­te­ra­tur), övers. från eng­elska av Henry Du­ran­d-Dav­ray. Pa­ris: A. Co­lin, se­rien « His­toi­res des lit­téra­tu­res », 1902. (Bib­li­ot­hè­que na­tio­nale de France (Bn­F)).

Vid när­mare gransk­ning av detta verk, rikt på för­tro­en­den, ur­skil­jer man hos Kenkō två kon­tras­te­rande per­son­lig­he­ter: aris­to­kra­ten och mun­ken. Han fö­re­språ­kar vis­ser­li­gen budd­his­tiskt av­skil­jan­de, men be­kän­ner att « man­nen som inte skulle ha smak för kär­leks­li­vet » skulle likna en « kri­stall­skål utan bot­ten » (kap. II­I). Han kri­ti­se­rar fast­hål­lan­det vid ma­te­ri­ella ägo­de­lar, men er­far « all­tid ett hjärt­slag » (kap. VI­II) när han minns pa­lat­sets de­kor, dräk­ter­nas till­be­hör el­ler ce­re­mo­ni­er­nas prakt. Han för­dö­mer grov be­rus­ning, men med­ger att ett glas saké de­lat mel­lan « nära vän­ner vid el­den » (kap. CLXXV), en snöig natt, är en av till­va­rons be­hag. Dessa två si­dor av hans ka­rak­tär för­enas för att « bilda en typ av ung­karl [verk­li­gen] sym­pa­tisk, och som blir det ännu mer när man i lugn och ro be­grun­dar de tan­kar och råd, av en så in­ner­lig vis­dom, som fyl­ler större de­len av hans skrift », för­kla­rar Mi­chel Re­von. Jag an­ser ho­nom vara den störste mo­ra­lis­ten, den mest har­mo­niska och re­naste an­den i Ja­pan.

Zuihitsuns väsen: Att följa penselns nyck

« Zuihitsu, “i pen­selns ström” […]. Mun­ken Kenkō har ska­pat den vack­raste bo­ken i denna gen­re. Han är min mäs­ta­re. Jag reste till Kyoto för att gråta vid plat­sen där han hade levt. En munk ledde mig dit. […] “Ab­bo­ten Kenkō”, sade han till mig […], “det är [blom­mor­na] som finns här!” Ja­pa­nerna är som års­ti­der­na; allt åter­kom­mer […] med dem. Vi, vi är som his­to­ri­en; allt dör med oss. »

Quig­nard, Pa­scal. Pe­tits Trai­tés (Små av­hand­lingar). Pa­ris: Maeght, 1990; ny utg. Pa­ris: Gal­li­mard, se­rien « Fo­lio », 1997.

De le­diga tim­marna till­hör denna så spe­ci­ella lit­te­rära gen­re, zuihitsu (« i pen­selns flöde »)4För­kas­tade for­mer:
« Im­pres­sio­nis­tisk lit­te­ra­tur ».
« Föl­jande pen­seln ».
« Föl­jande pen­selns nyck ».
« Skrif­ter i pen­selns flöde ».
« Bland­ningar ».
« Es­säer ».
« Essä i pen­selns flöde ».
« Essä i pen­nans flöde ».
« An­teck­ningar tagna i pen­nans ström ».
« I pen­selns ström ».
« Ge­nom att släppa pen­seln lös ».
« I pen­selns be­hag ».
Zouï-hitsou., i vil­ken ja­pa­nerna även in­ord­nar Mon­taig­nes Essäer. Och denna jäm­fö­relse mel­lan Kenkō och vår franske adels­man, om än ve­der­ta­gen, är inte desto mindre rik­tig. Man fin­ner hos den ene som den andre denna säkra och fina smak, denna me­lan­koli som ald­rig är för­tviv­lan, denna helt hu­ma­nis­tiska en­tu­si­asm inte så mycket för An­ti­ken som för den an­tika dyg­den, denna vil­ja, slut­li­gen, att måla sig själv ge­nom att måla and­ra. Ingen re­gel­bun­den plan, inget sys­tem för att in­ne­sluta tan­kar­na; ing­en­ting an­nat än pen­selns nyck, ur vil­ken fram­trä­der ett « virr­varr av be­trak­tel­ser, anek­do­ter och max­i­mer kas­tade hul­ler om bul­ler på pap­pe­ret, un­der [f­le­ra] år, om­kring 1335 », en träd­gård av in­tryck där det vilda grä­set mö­ter den säll­synta blom­man. In­led­ning­en, be­römd, an­ger to­nen för denna in­tel­lek­tu­ella pro­me­nad:

« I mina le­diga tim­mars be­hag (Tsu­re­zure naru mama ni), från mor­gon till kväll, fram­för mitt skriv­don, an­teck­nar jag utan be­stämd av­sikt de ba­ga­tel­ler vars flyk­tiga åter­sken pas­se­rar ge­nom mitt sin­ne. Säll­samma irr­fär­der! »

Ura­be, Kenkō. Les Heu­res oi­si­ves (De le­diga tim­marna, Tsurezure-gusa), övers. från ja­panska av Char­les Gros­bois och To­miko Yo­shi­da. Pa­ris: Gal­li­mard, se­rien « Con­nais­sance de l’­O­ri­ent. Sé­rie ja­po­naise », 1987; del­vis ny utg. un­der ti­teln Ca­hi­ers de l’ermi­tage (Ere­mi­tens an­teck­nings­böcker) (för­ord Zéno Bi­a­nu), Pa­ris: Gal­li­mard, se­rien « Fo­lio Sa­ges­ses », 2022.

Det ofulländades poetik

I hjär­tat av De le­diga tim­marna slår den gri­pande käns­lan av det flyk­ti­ga. För den mo­derna män­ni­skan är ti­dens flykt of­tast en källa till ång­est; för Kenkō är den själva för­ut­sätt­ningen för skön­het. « Det är dess obe­stän­dighet som ger denna värld dess värde » (kap. VI­I), skri­ver han. Om vår till­varo vore evig, skulle värl­dens po­esi ögon­blick­li­gen för­svin­na. Ur denna för­gäng­lig­he­tens fi­lo­sofi springer en helt ja­pansk es­te­tik, det ofull­än­da­des, som fö­re­drar en da­lande stjär­nas be­slö­jade glans fram­för må­nens full­het; och fram­för den ut­slagna blom­man de kron­blad som vin­den skynd­samt för bort, trots oss:

« Vil­ket fö­re­mål det än gäl­ler, dess full­kom­lig­het är en brist. Låt tingen vara ofull­bor­da­de, som de är, utan att put­sa: jag fin­ner det in­tres­sant och kän­ner mig till­freds. Man har sagt mig: när man byg­ger en kej­ser­lig bo­ning är det sed att lämna en del oav­slu­tad. »

Ura­be, Kenkō. Les Heu­res oi­si­ves (De le­diga tim­marna, Tsurezure-gusa), övers. från ja­panska av Char­les Gros­bois och To­miko Yo­shi­da. Pa­ris: Gal­li­mard, se­rien « Con­nais­sance de l’­O­ri­ent. Sé­rie ja­po­naise », 1987; del­vis ny utg. un­der ti­teln Ca­hi­ers de l’ermi­tage (Ere­mi­tens an­teck­nings­böcker) (för­ord Zéno Bi­a­nu), Pa­ris: Gal­li­mard, se­rien « Fo­lio Sa­ges­ses », 2022.

Ge­nom att lära oss att « sak­na­den ef­ter blom­mor­nas av­l­öv­ning och må­nens ned­gång » (kap. CXXX­VII) är mer rö­rande än lov­pri­san­det av de­ras fulla blom­ning, ger Kenkō oss inte bara en po­e­tisk lär­dom; han er­bju­der oss, ännu bätt­re, en tröst.

Läs mer
  • 8 min
Mappemonde mettant en évidence la Roumanie et l’Italie.

Tristia och Epis­tulæ ex Ponto, eller Rom vid Svarta havets strand

Över­satt från franska •

Det var en gång, un­der Au­gus­tus re­ge­rings­tid, en man som kunde tro sig vara gyn­nad av ödet: Pu­blius Ovi­dius Naso, kal­lad Ovi­di­us. Mo­de­poet un­der den la­tinska po­e­sins gyl­lene tids­ål­der, lu­sor amorum (kär­le­kens sång­a­re), hade hans lek­fulla penna er­öv­rat Rom, och hans för­måga att skriva vers grän­sade till det mi­ra­ku­lö­sa: «jag för­sökte skriva på pro­sa, men or­den föll så na­tur­ligt i vers­mått att det jag skrev blev till vers». För­mö­gen­het, börd, fram­stå­ende vän­ner, ett hus in­till Ca­pi­to­lium – ing­en­ting fat­ta­des denne ro­merske rid­dare som åt­njöt ett liv tryg­gare och be­kvä­mare än nå­gon­sin.

Än­då, en mor­gon år 8 e.Kr., när Rom vak­na­de, spred sig ett dys­tert bud­skap ge­nom ga­tor­na: mu­ser­nas älsk­lings­barn, nu i fem­tio­års­ål­dern, hade just förts bort un­der kej­ser­lig eskort. Inte till en för­gylld re­trätt vid nå­gon mild kust, utan till en relegatio (tvångs­vis­tel­se­ort)1Relegatio (tvångs­vis­tel­se­ort), även om den lik­nade exilium (ex­il), skilde sig ju­ri­diskt: den med­förde var­ken för­lust av med­bor­gar­skap el­ler kon­fis­ke­ring av egen­dom. Ovi­di­us, som hade be­nå­dats på dessa två punk­ter, var noga med att på­peka att det var fel­ak­tigt att hans sam­tida kal­lade ho­nom lands­för­vi­sad: quippe re­le­ga­tus, non ex­ul, di­cor in illo (det sägs inte att jag är lands­för­vi­sad, utan en­dast för­vi­sad). Men var­för iaktta en di­stink­tion som han en­dast gjorde av he­ders­käns­la? Han har själv från­gått den: a pat­ria fugi vic­tus et exul ego (be­seg­rad och flyk­ting ser jag mig lands­för­vi­sad från mitt fos­ter­lan­d); exul eram (jag var i ex­il). i To­mis2Nu­va­rande Con­stanța i Ru­mä­ni­en., en is­kall håla vid im­pe­ri­ets yt­tersta gräns, vid Svarta ha­vets ogäst­vän­liga strän­der.3När han tog ett sista far­väl av Ca­pi­to­lium ut­ta­lade den lands­för­vi­sade dessa av­skeds­ord som Go­ethe skulle göra till sina vid sitt eget av­färd från den eviga sta­den: «Stora Gu­dar som be­bor detta ståt­liga tem­pel så nära mitt hem, och som mina ögon hä­dan­ef­ter ald­rig mer ska skå­da; […] ni som jag måste läm­na, […] be­fria mig, jag bön­fal­ler er, från Cae­sars hat; det är den enda nåd jag ber om vid min av­färd. Säg denne gu­dom­lige man vil­ket miss­tag som för­ledde mig, och låt ho­nom för­stå att mitt fel ald­rig var ett brott».

Onådens mysterium

Vad var or­sa­ken till denna relegatio utan rät­te­gång, en­bart ge­nom Au­gus­tus vil­ja, och var­för be­rö­vade denne furste Rom och dess hov en så stor poet för att för­visa ho­nom till ge­ter­na? Det är nå­got vi inte vet och ald­rig kom­mer att få ve­ta. Ovi­dius ta­lar om ett car­men et er­ror (en dikt och ett miss­tag), och mum­lar gåt­fullt:

«Ack! var­för såg jag det som inte borde ses? Var­för blev mina ögon skyl­di­ga? Var­för fick jag slut­li­gen, ge­nom min oför­sik­tighet, kän­ne­dom om det jag ald­rig borde ha ve­tat?»

Ovi­di­us. Les Élé­gies d’O­vide pen­dant son exil [t. I, Élé­gies des Tris­tes] (O­vi­dius ele­gier un­der hans exil [bd I, Tristias ele­gi­er]), övers. från la­tin av Jean Ma­rin de Kervil­lars. Pa­ris: d’Houry fils, 1723.

Om Kärlekskonsten, ut­gi­ven ett de­cen­nium ti­di­ga­re, var det carmen el­ler den of­fi­ci­ella fö­re­vänd­ning­en, för­blir det verk­liga error el­ler fe­let en gåta be­seg­lad i po­e­tens grav:

«Ovi­dius brott var otvi­vel­ak­tigt att ha sett nå­got skam­ligt i Octa­vi­a­nus fa­milj […]. De lärda har inte av­gjort om han hade sett Au­gus­tus med en ung pojke […]; el­ler om han hade sett nå­gon stall­mäs­tare i ar­marna på kej­sa­rin­nan Li­via, som denne Au­gus­tus hade äk­tat me­dan hon bar ett an­nat mans barn; el­ler om han hade sett denne kej­sare Au­gus­tus sys­sel­satt med sin dot­ter el­ler son­dot­ter; el­ler slut­li­gen om han hade sett denne kej­sare Au­gus­tus göra nå­got ännu vär­re, torva tu­en­ti­bus hircis [un­der bock­ar­nas bistra blick­ar].»

Vol­tai­re. Œuv­res com­plè­tes de Vol­tai­re, vol. 45B, […] D’O­vi­de, de So­crate […] (Vol­tai­res sam­lade verk, bd 45B, […] Om Ovi­di­us, om So­kra­tes […]). Ox­ford: Vol­taire Foun­da­tion, 2010.

Låt oss där­för glömma de lika tal­rika som märk­liga hy­po­te­ser från dem som till varje pris vill gissa en två­tu­sen­årig hem­lig­het. Det räcker att veta att Ovi­dius i ex­i­lens kval, i en­sam­he­tens snyft­ning­ar, inte fann nå­gon an­nan till­flykt än sin po­e­si, och att han an­vände den helt och hål­let för att blidka en kej­sare vars vrede han hade ådra­git sig. «Gu­darna lå­ter sig ibland be­ve­kas», sade han till sig själv. Därav föd­des Tristia4För­kas­tade for­mer:
Les Cinq Liv­res des Tris­tes (De fem böck­erna av Tristi­a).
Tris­tium li­bri quin­que (V).
De Tris­ti­bus li­bri quin­que (V). och Epis­tulæ ex Ponto5För­kas­tade for­mer:
Lett­res du Pont (B­rev från Pon­tus).
Élé­gies écri­tes dans la pro­vince de Pont (E­le­gier skrivna i pro­vin­sen Pon­tus).
Les Quatre Liv­res d’é­pît­res écri­tes dans la pro­vince de Pont (De fyra böck­erna med epist­lar skrivna i pro­vin­sen Pon­tus).
Pon­ticæ epi­stolæ.
De Ponto li­bri qua­tuor (IV)..

Krönika om en evig vinter: Dramat i Tomis

Ovi­dius ele­gier un­der hans exil är dag­bo­ken av en man för­lo­rad långt från de si­na, långt från en ci­vi­li­sa­tion vars mest älsk­värda re­pre­sen­tant han ny­li­gen hade va­rit; en lång kla­gan rik­tad till hans hust­ru, till hans vän­ner som stan­nat i Rom och till en obe­vek­lig makt vars nåd han för­gä­ves vän­tar på. To­mis fram­ställs där som ett «land fullt av bit­ter­het», stän­digt pis­kat av vin­dar och ha­gel från en evig vin­ter, och där vi­net självt, «för­ste­nat av köl­den», stel­nar till is som måste hug­gas med yxa. Po­e­ten kän­ner sig där som en ab­so­lut främ­ling; en fånge som glöm­mer att tala la­tin mitt bland bar­ba­riska ord och ge­ter­nas för­skräck­liga skrik:

«de sam­ta­lar med var­andra på ett språk som är ge­men­samt för dem; men jag kan en­dast göra mig för­stådd ge­nom ges­ter och teck­en; här be­trak­tas jag som bar­bar, och [des­sa] oför­skämda ge­ter skrat­tar åt de la­tinska or­den.»

Ovi­di­us. Les Élé­gies d’O­vide pen­dant son exil [t. I, Élé­gies des Tris­tes] (O­vi­dius ele­gier un­der hans exil [bd I, Tristias ele­gi­er]), övers. från la­tin av Jean Ma­rin de Kervil­lars. Pa­ris: d’Houry fils, 1723.

Inför motgången

Var­i­från häm­tade Ovi­dius det mod som kräv­des för att ut­härda en så grym mot­gång? Från skri­van­det:

«[Om ni] frå­gar vad jag gör här, ska jag säga er att jag äg­nar mig åt stu­dier som till sy­nes är föga nyt­ti­ga, men som lik­väl har sin nytta för mig; och även om de en­dast tjä­nade till att få mig att glömma mina olyck­or, vore det ingen ringa för­del: lyck­lig om jag, ge­nom att odla en så ofrukt­bar mark, åt­min­stone kan skörda nå­gon frukt.»

Ovi­di­us. Les Élé­gies d’O­vide pen­dant son ex­il, t. II, Élé­gies pon­ti­ques (O­vi­dius ele­gier un­der hans ex­il, bd II, Pon­tiska ele­gi­er), övers. från la­tin av Jean Ma­rin de Kervil­lars. Pa­ris: d’Houry, 1726.

För öv­rigt har den forne ro­merske dan­dyn inte helt för­svun­nit: ele­gans, ut­sökta ut­tryck, jäm­fö­rel­ser mer sinn­rika än so­lida be­står, ibland till över­mått. Re­dan Quin­ti­li­a­nus an­såg ho­nom mindre upp­ta­gen av sina egna olyckor än ama­tor in­ge­nii sui (för­äls­kad i sitt eget ge­ni). En­ligt Se­neca den äldre kände Ovi­dius «det som var över­flö­digt i sina ver­ser», men fann sig i det: «Han sade att ett an­sikte ibland blev mycket vack­rare av ett skön­hets­märke». Denna ut­hål­lig­het i att ge sina tan­kar nå­gon vänd­ning, nå­got «skönhetsmärke», på franskt vis – «man skulle näs­tan kunna tro att han är född bland oss», no­te­rar över­sät­ta­ren Jean Ma­rin de Kervil­lars – är det yt­tersta mär­ket av hans per­son­lig­het, det öppna väg­ran att låta av­skil­jan­det från hu­vud­sta­den för­inta konst­nä­ren. Och ef­ter att så ofta ha be­skri­vit detta av­skil­jande som ett slags död, fin­ner han slut­li­gen Rom vid Svarta ha­vets strand och kon­klu­de­rar: «det land där ödet har pla­ce­rat mig måste tjäna som mitt Rom. Min olyck­liga musa nö­jer sig med denna scen […]: så är en mäk­tig Guds be­hag.»6Mer re­sig­ne­rad än re­so­lut gick han inte så långt som att skriva på sin dörr­post, som Hugo skulle gö­ra, EX­I­LIUM VITA EST (EX­I­LEN ÄR LI­VET el­ler LI­VET ÄR EN EX­IL).

Läs mer
  • 26 min
Mappemonde mettant en évidence le Japon.

Att säga det osägbara: Hi­ro­shi­ma: som­mar­blom­mor av Hara Tamiki

Över­satt från franska •

Det finns hän­del­ser i män­ni­skor­nas his­to­ria som tycks mar­kera grän­sen för vad språ­ket kan ut­trycka. Av­grun­den öpp­nar sig, och or­den, ynk­li­ga, tycks rygga till­baka in­för fa­san. Hi­ro­shima är en så­dan av­grund. Ändå har vis­sa, in­för det osäg­ba­ra, känt den tving­ande plik­ten att vitt­na, inte för att för­kla­ra, utan för att inte låta tyst­na­den full­borda för­stö­rel­sens verk. I främsta le­det bland dessa väk­tare står Hara Ta­miki (1905-1951), över­le­van­de, vars be­rät­tel­ser sam­lade un­der ti­teln Hi­ro­shi­ma: som­mar­blom­mor ut­gör en av grun­dak­terna för vad kri­ti­ken kom att kalla “atom­bomb­s­lit­te­ra­tu­ren” (gen­baku bung­aku)1“Atom­bomb­s­lit­te­ra­tu­ren” be­teck­nar de verk som föd­des ur 1945 års trau­ma. Bu­ren av över­le­vande som Hara Ta­miki och Ôta Yôko, har denna genre länge “be­dömts som mind­re, lo­kal, do­ku­men­tär” av de lit­te­rära kret­sar­na. Dess styrka lig­ger just i dess för­sök att ifrå­ga­sätta “språ­kets grän­ser, dess slump­mäs­sighe­ter, dess bris­ter” in­för fa­san och att sam­ti­digt sträva ef­ter att av­hjälpa dem, som Cat­he­rine Pin­g­uet un­der­stry­ker.
För­kas­tade for­mer:
Ato­mens lit­te­ra­tur.
Gem­baku bung­aku.. Tri­lo­gin om “en värld som ald­rig slu­tar brinna”2For­est, Phi­lip­pe, “Quel­ques fleurs pour Hara Ta­mi­ki” (“Några blom­mor för Hara Ta­mi­ki”), art. cit., ver­ket — be­stå­ende av För­spel till för­stö­rel­sen (Ka­i­metsu no jo­kyoku), Sommarblommor (Natsu no hana) och Ruiner (Hai­kyo kara) — skild­rar, i tre tem­pon, fö­re, un­der och ef­ter.

Ett skrivande av sprängkraften

En­ligt Gala Maria Follaco är Ha­ras stil inte den be­härs­kade skrif­tens: det är en “ned­stig­ning i den bräck­liga psy­ket hos en de­spe­rat man” kon­fron­te­rad med fruk­tans­värt upp­lösta land­skap, näs­tan oi­gen­känn­li­ga, där det fö­re­fal­ler ho­nom omöj­ligt att åter­finna spå­ren av sitt liv så­dant det var några ögon­blick ti­di­ga­re. Hans splitt­rade skri­van­de, som för­sän­ker lä­sa­ren i oro och vil­sen­het, har som bak­grund Hi­ro­shima självt i tra­sor, “för­svun­nen utan att lämna spår — om inte ett slags platt la­ger av spill­ror, as­ka, vrid­na, spruck­na, gnagda ting” för att återge or­den från Robert Guilla­in, den förste frans­man­nen på plat­sen. Det är mot denna duk av för­öd­else som Hara pro­ji­ce­rar än frag­ment av av­brutna ex­i­sten­ser, än min­nes­frag­ment som kom­mer att fylla tom­rum­men i en sön­der­sli­ten verk­lig­het.

Denna de­kon­struk­tion når sin kul­men i de po­e­tiska in­skot­ten, där Hara till­gri­per en sär­skild form av ja­panska — ka­ta­kana van­ligt­vis för­be­hållna främ­mande ord —, som om det van­liga språ­ket hade bli­vit odug­ligt:

“Gnist­rande spill­ror
/ sträcker sig i ett vid­sträckt land­skap
Ljusa as­kor
Vilka är dessa brända krop­par med rått kött?
Un­der­lig rytm hos döda mäns krop­par
Ex­i­ste­rade allt det­ta?
Har allt detta kun­nat ex­i­ste­ra?
Ett ögon­blick och åter­står en flådd värld”

Ha­ra, Ta­mi­ki, Hi­ro­shima : fleurs d’été : ré­cits (Hi­ro­shi­ma: som­mar­blom­mor: be­rät­tel­ser), övers. från ja­panska av Bri­gitte Al­li­oux, Ka­rine Ches­neau och Ro­se-Marie Ma­ki­no-Fayol­le, Ar­les: Ac­tes Sud, sam­lingen “Ba­bel”, 2007.

Me­dan Ha­ra, inne i ug­nen, ut­sat­tes för detta dan­tiska skå­de­spel, för­sökte de be­störta in­tel­lek­tu­el­la, i andra än­den av värl­den, att tänka hän­del­sen. Den 8 au­gusti 1945 skrev Al­bert Ca­mus i Combat: “den me­ka­niska ci­vi­li­sa­tio­nen har just nått sin yt­tersta grad av bar­ba­ri. Det kom­mer att bli nöd­vän­digt att väl­ja, i en mer el­ler mindre nära fram­tid, mel­lan kol­lek­tivt själv­mord el­ler in­tel­li­gent an­vänd­ning av ve­ten­skap­liga er­öv­ring­ar. I vän­tan på detta är det tillå­tet att tänka att det finns nå­got oan­stän­digt i att på detta sätt fira en upp­täckt som först stäl­ler sig i tjänst för den mest for­mi­dabla för­stö­rel­se­ra­seri som män­ni­skan har vi­sat prov på”3Ca­mus le­dare pu­bli­ce­ra­des på för­sta­si­dan av tid­ningen Combat bara två da­gar ef­ter bomb­ningen och före den i Na­ga­sa­ki. Den er­bju­der den ex­akta mot­sat­sen till re­ak­tio­nen från en stor del av pres­sen, så­som Le Monde som samma dag hade ru­bri­ken “En ve­ten­skap­lig re­vo­lu­tion”. Ge­nom att gå emot ti­dens en­tu­si­asm eta­ble­rar sig Ca­mus som en av de snab­baste och klar­synta in­tel­li­gen­serna vid kärn­krafts­ål­derns in­trä­de.. Hara fi­lo­so­fe­rar in­te, han vi­sar; och det han vi­sar är just detta “förstörelseraseri” plan­te­rat som ett blad i män­ni­skor­nas eget kött.

Några blommor på den mest omfattande av gravar

Den cen­trala be­rät­tel­sen, Sommarblommor, öpp­nar med en in­tim sorg: “Jag gick ut i sta­den och köpte blom­mor, ty jag hade be­stämt mig för att gå till min hust­rus grav”. För Hara hade värl­dens slut re­dan bör­jat ett år ti­di­ga­re. Han hade för­lo­rat sin hust­ru, Sa­dae — den per­son som var ho­nom kä­rast — och med hen­ne, detta livs re­naste fröj­der. Ka­ta­stro­fen den 6 au­gusti 1945 är alltså inte en bryt­ning som upp­stått ur in­tet, utan den monst­ru­ösa för­stärk­ningen av ett per­son­ligt dra­ma, som blan­das med det kol­lek­tiva för atom­bom­bens of­fer och pa­ra­dox­alt nog slu­tar med att bli en ex­i­stens­be­rät­ti­gan­de, en brådska att sä­ga. “’Jag måste lämna allt detta ned­skri­vet’, sade jag till mig själv”, och gav sig mo­det att leva några år till. Hans skri­vande är inte längre bara ett la­mento mitt bland ru­i­ner­na; det för­vand­las till ett min­nes­märke över Hi­ro­shi­ma, några blom­mor lagda för evighe­ten på den mest om­fat­tande av gra­var; till en mot­stånds­akt också mot tyst­na­der­na, vare sig de på­tvingas av de ame­ri­kanska ock­u­pa­tions­styr­kor­nas cen­sur4Ef­ter ka­pi­tu­la­tio­nen 1945 in­förde de ame­ri­kanska ock­u­pa­tions­myn­dighe­terna en Press Code som un­der flera år för­bjöd sprid­ningen av allt­för grova upp­gif­ter och vitt­nes­mål om bomb­ning­ar­nas ef­fek­ter, vil­ket för­se­nade pu­bli­ce­ringen av många verk, där­i­bland Ha­ras. “Att lida i tyst­nad, alltså”, sam­man­fat­tar psy­ko­lo­gen Nayla Chi­diac i sitt verk L’Écri­ture qui gué­rit (Skrif­ten som he­lar), som äg­nar ett helt ka­pi­tel åt Ha­ra., el­ler födda ur dis­kri­mi­ne­ringen mot de “ato­mi­se­ra­de” (hibakusha), vars stig­man fram­kal­lade rädsla och av­vi­san­de.

De dödas tystnad, Guds tystnad

Men detta upp­drag som höll ho­nom vid liv slu­tade med att krossa ho­nom. 1951 un­der­teck­nar han ett av­skeds­brev, hem­sökt av spö­ket av ett nytt Hi­ro­shima med Ko­re­a­kri­gets ut­brott: “Det är nu tid för mig att för­svinna i det osyn­li­ga, i evighe­ten bortom”. Kort där­ef­ter kas­tar han sig fram­för ett tåg. Hans sista gest, som no­bel­pris­ta­ga­ren Ôé Ken­za­burô kom­mer att skri­va, var ett sista rop av pro­test “mot män­ni­sko­släk­tets blinda dum­het”.

När vitt­ne­nas rös­ter tyst­nar, tar sig min­net sin till­flykt till de fö­re­mål som brot­tet läm­nat ef­ter sig. År­tion­den se­nare är det detta ma­te­ri­ella minne som präs­ten Mi­chel Quo­ist kon­fron­te­ras med vid sitt be­sök på atom­bomb­s­mu­se­et. Han slås av sy­nen av “klock­or, pen­dy­ler, väck­ar­klockor”, de­ras vi­sare för all­tid fast­frusna på 8:15: “Ti­den är upp­hävd”. Denna slå­ende bild är kanske den mest träf­fande me­ta­fo­ren för Ha­ras an­sträng­ning att kri­stal­li­sera det ödes­digra ögon­blick­et. Det är samma bild som kom­mer att in­spi­rera Quo­ist till en la­pi­da­risk dikt i per­fekt sam­klang med Hi­ro­shi­ma: som­mar­blom­mor:

“Av­bru­tet folk, ut­plå­nat
/ damm
/ skugga
/ natt
/ in­tet
De dö­das tyst­nad
Guds tyst­nad

Var­för ti­ger ni, dö­da? Jag vill höra er röst!
Skrik!
Yl!
Säg oss att det är orätt­vist!
Säg oss att vi är gal­na! […]
DET ÄR NATT ÖVER HI­RO­SHIMA”

Quo­ist, Mi­chel, À cœur ou­vert (Med öp­pet hjärta), Pa­ris: Les Édi­tions ouvriè­res, 1981.

Läs mer
  • 7 min
Mappemonde mettant en évidence le Japon.

Det medeltida Japans gryning i dess epos

Över­satt från franska •

Den frid­fulla Hei­an-pe­ri­o­den (794-1185) slu­tade i en våld­sam kon­flikt. Ef­ter stri­der av säll­synt bru­ta­li­tet un­dan­trängde två ri­va­li­se­rande hus, Taira och Mi­na­mo­to, i tur och ord­ning ho­va­ris­to­kra­tin, som var­ken för­fo­gade över en till­räck­lig armé el­ler po­lis, och or­sa­kade fe­o­dal­re­gi­mens fram­växt. Så bör­jar den ja­panska me­del­ti­den. Denna pe­riod av om­välv­ningar var så­dan att “man måste söka i den tyska me­del­ti­den för att finna en lik­nande för­vir­ring”. Ef­ter Hei­an-lit­te­ra­tu­rens kvinn­liga för­fi­ning följde nu vi­rila be­rät­tel­ser, fulla av “mord”, “list”, “märk­vär­diga va­pen­bra­ge­rier” och “länge för­be­redda hämn­der” – “källa till för­lä­gen­het och för­vir­ring för his­to­ri­kerna”.

Med radbandet i handen och svärdet vid bältet

Ur detta tu­mult föd­des de “kri­giska be­rät­tel­ser­na” (gunki mo­no­ga­tari), som be­fin­ner sig i kors­ningen mel­lan his­to­risk krö­ni­ka, na­tio­na­lepos och djup budd­his­tisk me­di­ta­tion. De­ras funk­tion var för öv­rigt mindre lit­te­rär, i den me­ning vi för­står det, än min­nes­mäs­sig och and­lig: det hand­lade fram­för allt om att “lugna […] sjä­larna hos de kri­gare som om­kom­mit i stri­derna” och, för de över­le­van­de, “att söka en me­ning i de ka­o­tiska hän­del­ser som satte punkt för den gamla ord­ningen”. Denna upp­gift till­kom “mun­kar med biwa” (biwa hōshi el­ler biwa bōzu), sång­are som i all­män­het var blin­da. Lika våra forna tru­ba­du­rer vand­rade de ge­nom lan­det och de­kla­me­rade med sjung­ande röst det för­flut­nas stor­dåd. Klädda i en munk­dräkt, sä­ker­li­gen för att ställa sig un­der temp­lens och klos­ter­nas be­skydd, ac­kom­pan­je­rade de sig själva på sin fy­rasträng­ade lu­ta, biwa1“Född i kunga­ri­ket Per­sien och dess gräns­re­gi­o­ner spred sig biwa i Östa­sien längs Si­den­vä­gen. För­fi­nad i Kina nådde den den ja­panska ar­ki­pe­la­gen om­kring 700-ta­let”. Hyōdō, Hi­ro­mi, “Les mo­i­nes jou­eurs de biwa (biwa hōshi) et Le Dit des Heike” (Mun­karna som spe­lar biwa (biwa hōshi) och Be­rät­tel­sen om Heike) i Bris­set, Clai­re-A­ki­ko, Bro­tons, Ar­naud och Stru­ve, Da­niel (red.), op. cit., vars ac­kord punk­te­rade be­rät­tel­sens me­lan­ko­li.

I cen­trum för den re­per­toar som dessa konst­nä­rer över­förde från mäs­tare till lär­junge står en fun­da­men­tal tri­logi som skild­rar de bro­der­stri­der som kas­tade ar­ki­pe­la­gen in i en ny era: Be­rät­tel­sen om Hōgen (Hōgen mo­no­ga­tari)2För­kas­tade for­mer:
Ré­cit des trou­b­les de l’ère Hogen (Be­rät­telse om oro­lig­he­terna un­der Hogen-e­ran).
La Chro­ni­que des Hogen (Hogen-krö­ni­kan).
Ré­cit de l’ère Hōgen (Be­rät­telse från Hōgen-e­ran).
His­toire de la gu­erre de l’é­po­que Hôgen (His­to­ria om kri­get un­der Hôgen-pe­ri­o­den).
Hôghen mo­no­ga­tari.
Hôghenn mo­no­ga­tari., Be­rät­tel­sen om Heiji (Heiji mo­no­ga­tari)3För­kas­tade for­mer:
Épo­pée de la rébel­lion de Heiji (Epo­set om Heiji-upp­ro­ret).
La Chro­ni­que des Heigi (Hei­gi-krö­ni­kan).
Ré­cit de l’ère Heiji (Be­rät­telse från Heiji-e­ran).
Ré­cits de la gu­erre de l’ère Heiji (Be­rät­tel­ser från kri­get un­der Heiji-e­ran).
Heïdji mo­no­ga­tari.
Heizi mo­no­ga­tari., och den mest be­römda av al­la, Be­rät­tel­sen om Heiké (Heiké mo­no­ga­tari)4För­kas­tade for­mer:
Le Dit des Heikke (Be­rät­tel­sen om Heik­ke).
L’A­ven­ture d’Heike (Hei­kes även­tyr).
His­toire des Heike (Hei­kes his­to­ri­a).
Con­tes du Heike (Hei­ke-sa­gor).
Con­tes des Heike (Hei­ke-sa­gor).
La Chro­ni­que des Heiké (Hei­ké-krö­ni­kan).
La Chro­ni­que de Heiké (Hei­kés krö­ni­ka).
Chro­ni­ques du clan Heike (Krö­ni­kor om Hei­ke-kla­nen).
La Geste de la mai­son des Héï (Héï-hu­sets gär­ning).
Geste de la fa­mille des Hei (Hei-fa­mil­jens gär­ning).
His­toire de la fa­mille des Hei (Hei-fa­mil­jens his­to­ri­a).
His­toire de la fa­mille Heiké (Hei­ké-fa­mil­jens his­to­ri­a).
His­toire de la mai­son des Taira (Tai­ra-hu­sets his­to­ri­a).
His­toire de la fa­mille des Taïra (Taïra-fa­mil­jens his­to­ri­a).
Ré­cit de l’his­toire des Taira (Be­rät­telse om Tai­ras his­to­ri­a).
Ro­man des Taira (Tai­ra-ro­ma­nen).
La Geste des Taïra (Taï­ras gär­ning).
Fe­ike no mo­no­ga­tari.. De två för­sta, även om de kan tyckas pro­sa­iska när de be­skri­ver hur Taira och Mi­na­moto grad­vis smy­ger sig in i den mi­li­tära mak­ten tills de får ett av­gö­rande in­fly­tande över ho­vets an­ge­lä­gen­he­ter, för­be­re­der icke desto mindre det kom­mande dra­mat och in­ne­hål­ler re­dan denna “käns­lig­het för det för­gäng­li­ga” (mono no aware) som kom­mer att finna sitt mest full­än­dade ut­tryck i Be­rät­tel­sen om Heiké:

“Värl­den där vi le­ver
Har lika mycket ex­i­stens
Som mån­strå­len
Som åter­speg­las i vatt­net
Öst i han­dens ku­pa.”

Le Dit de Hôgen; Le Dit de Heiji (Be­rät­tel­sen om Hōgen; Be­rät­tel­sen om Heiji), övers. från ja­panska av René Si­ef­fert, Pa­ris: Pu­bli­ca­tions ori­en­ta­lis­tes de Fran­ce, 1976; ny­utg. Lag­ras­se: Ver­di­er, coll. “Ver­dier poche”, 2007.

Förgängligheten som öde

Ett mo­nu­men­talt verk, en sann Aeneid över de in­bör­des stri­derna och de hårda kri­garna som slet isär de två hu­sen, kul­mi­ne­rade med sla­get vid Dan-no-ura (25 april 1185), av­vi­ker Be­rät­tel­sen om Heiké ändå ra­di­kalt från den väs­ter­ländska tra­di­tio­nen. I stäl­let för att öpp­na, i Ver­gi­lius ma­nér, med arma vi­rum­que (vap­nen och man­nen), på­min­ner den ja­panska krö­ni­kan från sin första rad om “alla tings för­gäng­lig­het”: “Den hög­mo­dige va­rar för­visso in­te, all­de­les lik en vår­natts­dröm”. Ka­rak­tä­rer­na, stora som små, sveps alla med av samma vir­vel och il­lu­stre­rar till över­mått att, en­ligt Bos­su­ets for­mu­le­ring:

“Ti­den kom­mer då denne man som tyck­tes er så stor inte längre ska fin­nas, då han ska vara som bar­net som ännu inte är fött, då han ska vara ing­en­ting. […] Jag har bara kom­mit för att göra siff­ran full, man hade ändå inget be­hov av mig; […] när jag ser när­ma­re, fö­re­fal­ler det mig vara en dröm att se mig här, och att allt vad jag ser bara är få­fänga skug­gor: Præ­te­rit enim fi­gura hu­jus mundi (Ty den för­går, denna värld så­dan som vi ser den)51 Kor 7,31 (La Bib­le: traduc­tion of­fi­ci­elle li­tur­gi­que)..”

Bos­su­et, Jac­ques Bé­nig­ne, Œuv­res com­plè­tes (Sam­lade ver­k), t. IV, Pa­ris: Le­fèv­re; Fir­min Di­dot frè­res, 1836.

Så­lunda lik­nar Be­rät­tel­sen om Heiké en kon­ti­nu­er­lig pre­di­kan, där hjäl­tar­nas alla li­vets väx­lingar tjä­nar till att il­lu­strera denna lag om för­gäng­lig­het (mujō) och de mänsk­liga äror­nas få­fäng­lig­het. Fal­let med Taira no Ta­da­nori (1144-1184) är i detta av­se­ende ex­em­pla­riskt. Över­ras­kad av fi­en­den do­mi­ne­rar han sin mot­stån­da­re, men nå­gon obe­tyd­lig tjä­nare till denne in­gri­per och hug­ger av hans högra arm vid arm­bå­gen. Ve­tande att hans slut är kom­met vän­der sig Ta­da­nori mot väs­ter och åkal­lar med fast röst tio gånger Buddha in­nan han blir hals­hug­gen. Fäst vid hans ko­ger fin­ner man denna av­skeds­dikt:

“Bort­förd av mörk­ret
Ska jag logi ta un­der
Ett träds gre­nar.
En­dast blom­morna
Ska väl­komna mig i kväll.”

Hoff­mann, Yo­el, Poè­mes d’a­dieu ja­po­nais: ant­ho­lo­gie com­men­tée de poè­mes écrits au seuil de la mort (Ja­panska av­skeds­dik­ter: kom­men­te­rad an­to­logi av dik­ter skrivna vid dö­dens trös­kel), övers. från eng­elska av Ag­nès Ro­zen­blum, Ma­la­koff: A. Co­lin, 2023.

En efterklang i moll

Denna budd­his­tiska käns­lig­het, som ge­nom­sy­rar till och med de blo­di­gaste sce­ner­na, räcker dock inte all­tid för att lyfta en be­rät­telse som kan fö­re­falla lång­sam, re­gel­bun­den, en­for­mig för sin­nen for­made en­ligt väs­ter­ländsk es­te­tik. Lik lju­det från Gi­ons klocka är be­rät­tel­ser­nas gång re­gel­bun­den, allt­för re­gel­bun­den till och med, och nå­got mo­no­ton. Jag be­kla­gar att så be­römda be­rät­tel­ser inte har fun­nit en lika be­römd poet som skulle ha fix­e­rat dem för evigt; att de har sak­nat en Ho­meros som skulle ha gett dem en va­ri­a­tion, en smi­dighet som evigt skulle ha be­und­rats.

Som Ge­or­ges Bous­quet no­te­rar har de ho­me­riska hjäl­tarna ofta “märk­liga gläd­je­äm­nen el­ler svaghe­ter som lå­ter oss röra vid de­ras mänsk­lig­het med fing­ret; Tai­ras hjäl­tar upp­hör ald­rig att vara kon­ven­tio­nella och kalla”. Me­dan den na­ive gre­kiske be­rät­ta­ren all­tid lå­ter ett vagt och fint le­ende skymta bakom or­den, “läm­nar den ja­panske rap­so­den ald­rig den ep­iska to­nen och den stela håll­ningen”. Där “tru­ba­du­erns glada ex­pan­sion lju­der som en fan­far, hör man här bara den för­tviv­lade budd­his­tens me­lan­ko­liska ac­cent: ’Den tappre man­nen [också han] stör­tar till slut sam­man var­ken mer el­ler mindre än stoft i vin­den’”.

Läs mer
  • 16 min
Mappemonde mettant en évidence le Vietnam.

Kim-Vân-Kiêu, eller den vietnamesiska själen avslöjad

Över­satt från franska •

Det finns verk som bär inom sig en hel na­tions smak­rikt­ningar och strä­van­den, «från rik­sha­cy­klis­ten till den högste man­da­ri­nen, från den am­bu­le­rande för­säl­jers­kan till värl­dens för­nämsta dam». De för­blir evigt unga och ser nya ge­ne­ra­tio­ner av be­und­rare av­lösa var­and­ra. Så är fal­let med Kim-Vân-Kiêu1För­kas­tade for­mer:
Kim, Ven, Kiều.
Le Conte de Kiêu (Be­rät­tel­sen om Kiêu).
L’His­toire de Kieu (Kieus his­to­ri­a).
Le Ro­man de Kiều (Ro­ma­nen om Kiều).
Truyện Kiều.
His­toire de Thuy-Kiêu (T­huy-Kiêus his­to­ri­a).
Truyên Thuy-Kiêu.
L’His­toire de Kim Vân Kiều (Kim Vân Kiềus his­to­ri­a).
Kim Vân Kiều truyện.
Nou­velle His­toire de Kim, Vân et Kiều (Ny his­to­ria om Kim, Vân och Kiều).
Kim Vân Kiều tân-truyện.
La Nou­velle Voix des cœurs bri­sés (De brutna hjär­ta­nas nya röst).
Nou­veau Chant du des­tin de mal­heur (Ny sång om olyck­ans öde).
Nou­ve­aux Ac­cents de dou­leurs (S­mär­tans nya ac­cen­ter).
Nou­veau Chant d’une des­ti­née mal­heu­re­use (Ny sång om ett olyck­ligt öde).
Nou­veau Chant de souff­rance (Ny sång om li­dan­de).
Nou­velle Voix des en­trail­les déchirées (De sön­der­slitna in­äl­vor­nas nya röst).
Nou­ve­aux Ac­cents de la dou­leur (S­mär­tans nya ac­cen­ter).
Nou­velle Ver­sion des en­trail­les bri­sées (Ny ver­sion av de brutna in­äl­vor­na).
Le Cœur bri­sé, nou­velle ver­sion (Det brutna hjär­tat, ny ver­sion).
Đoạn-trường tân-t­hanh., denna dikt på mer än tre tu­sen ver­ser som vi­sar den vi­et­na­me­siska sjä­len i all sin fin­käns­lig­het, ren­het och själv­upp­off­ring:

«Man måste hålla an­dan, man måste gå var­samt för att kunna fånga tex­tens skön­het [så] gra­ciös (dịu dàng), vacker (thuỳ mị), stor­slagne (tráng lệ), prakt­full (huy hoàng) är den.»

Du­rand, Mau­rice (red.), Mé­lan­ges sur Ng­uyễn Du (Blan­dade skrif­ter om Ng­uyễn Du), Pa­ris: École française d’Ex­trê­me-O­ri­ent, 1966.

För­fat­ta­ren, Ng­uyễn Du (1765-1820)2För­kas­tade for­mer:
Ng­uyên Zou.
Nguyên-Zu.
Hguyen-Du.
Får inte för­väx­las med:
Ng­uyễn Dữ (1500-ta­let), vars Stor sam­ling un­der­bara le­gen­der är en kri­tik av sin tid un­der det fan­tas­ti­kas slö­ja., ef­ter­läm­nade ryk­tet om en me­lan­ko­lisk och tyst­lå­ten man, vars en­visa tyst­nad drog på ho­nom denna till­rät­ta­vis­ning från kej­sa­ren: «Ni måste tala och ge er åsikt i råds­för­sam­ling­ar­na. Var­för in­ne­sluta er så i tyst­na­den och ald­rig svara an­nat än med ja el­ler nej?» Man­da­rin mot sin vil­ja, läng­tade hans hjärta en­dast ef­ter lug­net i sina hem­lands­berg. Han kom att för­banna själva ta­langen som, ge­nom att upp­höja ho­nom till de högsta äm­be­te­na, förde ho­nom bort från sig själv, till den grad att han gjorde det till sitt mäs­ter­verks slut­mo­ral: «Må de som har ta­lang där­för inte be­römma sig av sin ta­lang! Ordet “tài” [ta­lang] rim­mar med ordet “tai” [o­lycka]». Sig själv lik väg­rade han all be­hand­ling un­der den sjuk­dom som skulle bli hans ba­ne, och när han fick veta att hans kropp höll på att sval­na, mot­tog han ny­he­ten med en lätt­na­dens suck. «Bra!», mum­lade han, och detta ord blev hans sis­ta.

Smärtans epos

Dik­ten skild­rar Kiềus tra­giska öde, en ung flicka av ojäm­för­lig skön­het och ta­lang. När en strå­lande fram­tid tycks lo­vad henne vid si­dan av sin första kär­lek, Kim, slår ödet till vid hen­nes dörr: för att rädda sin far och bror från en orätt­vis an­kla­gelse måste hon sälja sig själv. Då bör­jar för henne en fem­ton år lång pil­grims­färd, un­der vil­ken hon i tur och ord­ning blir tjä­na­rin­na, kon­ku­bin och pro­sti­tu­e­rad, fly­ende från en olycka bara för att finna en vär­re. Än­då, som lo­tu­sen som blom­mar på dyn, mitt i denna av­sky­värd­hets mitt, be­va­rar Kiều «den rena dof­ten av sin ur­sprung­liga ädel­het», väg­ledd av en orubb­lig över­ty­gel­se:

«[…] om en tung karma tynger vårt öde, låt oss inte klaga på him­len och inte an­klaga den för orätt­vi­sa. Ro­ten till det goda finns inom oss själ­va.»

Ng­uyễn, Du, Kim-Vân-Kiều, övers. från vi­et­na­me­siska av Xuân Phúc [Paul Sch­ne­i­der] och Xuân Viết [Ng­hiêm Xuân Việt], Pa­ris: Gal­li­mard/U­NE­SCO, 1961.

Mellan översättning och skapande

Det var un­der ett sän­de­bud till Kina som Ng­uyễn Du upp­täckte ro­ma­nen som skulle in­spi­rera ho­nom till hans mäs­ter­verk. Av en be­rät­telse man skulle kunna be­döma som ba­nal lyck­a­des han skapa en «odöd­lig dikt / Vars ver­ser är så ljuva att de läm­nar, på läp­pen, / När man har sjungit dem, en smak av ho­nung»3Dro­in, Al­fred, «Ly-T­han-T­hong» i La Jon­que vic­to­rieuse (Den se­ger­rika djun­ken), Pa­ris: E. Fas­quel­le, 1906.. Denna ki­ne­siska här­stam­ning skulle dock bli en tvis­te­fråga för den spi­rande na­tio­nella stolt­he­ten. I 1920-1930-ta­lens het­sighet be­väp­nade den kri­ti­ken från de mest oför­son­liga na­tio­na­lis­ter­na, vars ta­les­man blev den lärde Ngô Đức Kế: «Thanh tâm tài nhân [käl­lan till Kim-Vân-Kiêu] är bara en för­ak­tad ro­man i Kina och nu upp­hö­jer Vi­et­nam den till ka­no­nisk bok, till bi­bel, det är verk­li­gen att ge sig själv stor skam».

I san­ning vore det som att fö­re­brå La Fon­taine för att ha imi­te­rat Aiso­pos el­ler Fa­idros; det vore att glömma att, bortom lån gjorda från ut­lan­det, be­kräf­tar sig här den su­ve­räna in­kar­na­tio­nen av den na­tio­nella ge­ni­a­li­te­ten: «By­bor­nas sånger har lärt mig ju­te- och mull­bärs­trä­dens tal / Gråt och snyft­ningar på lands­byg­den fram­ma­nar krig och sor­ger», skri­ver Ng­uyễn Du i en an­nan dikt4Det hand­lar om dik­ten «Den rena klar­he­tens dag» («T­hanh minh ngẫu hứng­»). Den rena klar­he­tens hög­tid är den när fa­mil­jerna hed­rar för­fä­derna ge­nom att gå ut på lands­byg­den för att tvätta de­ras gra­var.. Ge­nom hela epo­set fram­trä­der denna bä­vande käns­lig­het, ofta hjärt­skä­ran­de, hos en poet vars hjärta vi­bre­rar i sam­klang med det li­dande som pyrde för­vir­rat i de öd­mjuka mas­sor­na:

«Vas­sen pres­sade sina jämn­höga top­par mot bi­s­vin­dets hesa an­de­tag. All höst­him­lens sorg­sen­het tyck­tes re­ser­ve­rad för en enda va­relse [Kiều]. Längs de natt­liga etap­per­na, när ett ljus föll från den svind­lande him­la­val­vet och när fjär­ran för­svann i ett dim­hav, fick må­nen hon såg henne att skäm­mas för sina eder in­för flo­derna och ber­gen.»

Ng­uyễn, Du, Kim-Vân-Kiều, övers. från vi­et­na­me­siska av Xuân Phúc [Paul Sch­ne­i­der] och Xuân Viết [Ng­hiêm Xuân Việt], Pa­ris: Gal­li­mard/U­NE­SCO, 1961.

En spegel för folket

Kim-Vân-Kiêus fram­gång var så­dan att den har läm­nat lit­te­ra­tu­rens do­män för att bli en spe­gel där varje vi­et­na­mes kän­ner igen sig. En folk­visa har så­le­des upp­höjt dess läs­ning till en verk­lig liv­s­konst, oskilj­bar från den vi­ses nö­jen: «För att vara en man måste man kunna spela “tổ tôm”5Vi­et­na­me­siskt kort­spel för fem spe­la­re. Mycket po­pu­lärt i de högre sam­hälls­skik­ten, är det känt för att kräva mycket minne och skarp­sin­ne., dricka te från Yun­nan och de­kla­mera Kiều» (Làm trai biết đánh tổ tôm, uống trà Mạn hảo, ngâm nôm Thúy Kiều). Vid­ske­pel­sen har till och med be­mäk­ti­gat sig den, och gjort bo­ken till ett ora­kel: i ögon­blick av osä­ker­het är det inte ovan­ligt att man öpp­nar den på måfå för att sö­ka, i de ver­ser som vi­sar sig, ett svar från ödet. Så­le­des, från den lär­des ka­bi­nett till den mest an­språks­lösa bo­sta­den, har dik­ten ve­tat att göra sig oum­bär­lig. Det är till den lärde Phạm Quỳnh man är skyl­dig for­mu­le­ring­en, som för­bli­vit be­römd, som sam­man­fat­tar denna käns­la:

«Vad har vi att fruk­ta, vad bör vi vara oro­liga för? Om Kiều be­står, be­står vårt språk; om vårt språk be­står, fort­le­ver vårt land.»

Thái, Bình, «De quel­ques aspects phi­lo­sop­hi­ques et re­li­gieux du che­f-d’œuvre de la lit­téra­ture vi­et­na­mi­en­ne: le Kim-Vân-Kiều de Ng­uyễn Du» (Om några fi­lo­so­fiska och re­li­giösa aspek­ter av den vi­et­na­me­siska lit­te­ra­tu­rens mäs­ter­verk: Ng­uyễn Dus Kim-Vân-Kiều), Mes­sage d’Ex­trê­me-O­ri­ent, nr 1, 1971, s. 25-38; nr 2, 1971, s. 85-97.

Läs mer
  • 16 min
Mappemonde mettant en évidence le Japon.

I drömmarnas marginal: Ueda Akinaris återvändande andar

Över­satt från frans­kan •

Det är ofta i mar­gi­na­len som de mest sär­egna ge­ni­erna göm­mer sig. Son till en okänd fa­der och en allt­för känd mo­der — en kur­ti­san från nö­je­s­kvar­te­ren — såg Ueda Akinari (1734-1809)1För­kas­tade for­mer:
Akinari Ou­e­da.
Ueda Tô­saku.
Uy­eda Akina­ri. sin mor en­dast en gång, då han re­dan var full­vuxen man och be­römd för­fat­ta­re. Ad­op­te­rad av en köp­mans­fa­milj i Osaka präg­la­des hans ex­i­stens av denna ur­sprung­liga skam som hans fi­en­der inte tve­kade att an­gripa ho­nom för: « Mina fi­en­der sä­ger om mig: han är ett värds­hus­barns; ännu vär­re, han är nå­gon ål­der­sti­gen hal­licks av­kom­ma! Varpå jag sva­rar: […] i vil­ket fall som helst är jag den ende ge­ne­ra­len på mitt berg och jag kän­ner ingen jäm­like där ». Till detta kom en miss­bild­ning på fing­rarna2En miss­bild­ning som han bar som en ut­mär­kelse ge­nom att sig­nera sitt mäs­ter­verk med pseu­do­ny­men Senshi Ki­jin, det vill säga Den Han­di­kap­pade med De­for­me­rade Fing­rar. som hind­rade ho­nom från per­fekt kal­li­gra­fi, vil­ket pa­ra­dox­alt nog ledde den stolte unge man­nen, föga be­nä­gen till han­del, mot en häf­tig in­tel­lek­tu­ell och lit­te­rär strä­van. Ur denna kan­tiga till­va­ro, ur denna råa käns­lig­het, skulle hans mäs­ter­verk fö­das: Be­rät­tel­ser om regn och måne (Ugetsu mo­no­ga­tari)3För­kas­tade for­mer:
Con­tes des mois de pluie (Be­rät­tel­ser från regn­må­na­der­na).
Con­tes de la lune va­gue après la pluie (Be­rät­tel­ser om den vaga må­nen ef­ter reg­net).
Con­tes de la lune et de la pluie (Be­rät­tel­ser om må­nen och reg­net).
Con­tes de plu­ies et de lune (Be­rät­tel­ser om regn och må­ne).
Con­tes de la lune des plu­ies (Be­rät­tel­ser om reg­nets må­ne).
Con­tes de lune et de pluie (Be­rät­tel­ser om måne och reg­n).
Con­tes du clair de lune et de la pluie (Be­rät­tel­ser om mån­sken och reg­n).
Uegutsu mo­no­ga­tari..

Om källor och drömmar

Pu­bli­ce­rade 1776 mar­ke­rar dessa nio fan­tas­tiska be­rät­tel­ser en vänd­punkt i Edo-pe­ri­o­dens lit­te­ra­tur. Akinari bry­ter med de « be­rät­tel­ser från den fly­tande värl­den », den fri­vola genre som då var på mo­det, och in­vi­ger yomihon-s­ti­len, el­ler « läseböcker », som rik­tar sig till en bil­dad pu­blik vil­ken han er­bju­der ett rum för dröm och flykt. Ori­gi­na­li­te­ten i hans till­vä­ga­gångs­sätt lig­ger i en mäs­ter­lig syn­tes mel­lan ki­ne­siska be­rät­tart­ra­di­tio­ner och det ja­panska lit­te­rära ar­vet. Även om han öser rik­ligt ur sam­lingar av fan­tas­tiska be­rät­tel­ser från Ming- och Qing-dy­nas­ti­er­na, som Be­rät­tel­ser vid släckt ljus (Ji­an­deng xin­hua), nö­jer han sig ald­rig med en­kel över­sätt­ning el­ler sla­visk an­pass­ning. Varje be­rät­telse är helt för­ja­panskad, över­förd till en na­tio­nell his­to­risk och geo­gra­fisk ram och fram­för allt för­kla­rad av en unik me­lan­ko­li.

Till de kon­ti­nen­tala käl­lorna blan­dar Akinari med full­än­dad konst re­mi­ni­scen­ser från sitt lands klas­siska lit­te­ra­tur. Nō-te­a­terns in­fly­tande är över­allt på­tag­ligt, inte bara i ges­terna och fy­si­o­g­no­mi­erna — hämnd­lystna an­dar, kri­ga­res spö­ken, för­tviv­lade äls­ka­rin­nor — utan också i själva be­rät­tel­ser­nas kom­po­si­tion, som skick­ligt ba­lan­se­rar av­stån­det från värl­den och den dra­ma­tiska pro­gres­sio­nen fram till det över­na­tur­li­gas fram­trä­dan­de. På samma sätt är den ele­ganta och blomst­rande pro­san (gabun) en vi­bre­rande hyll­ning till Hei­an-pe­ri­o­dens guld­ål­der, och sär­skilt till Be­rät­tel­sen om Genji (Genji mo­no­ga­tari).

En spöklikt mänsklighet

Det som slår en i Be­rät­tel­ser om regn och måne är att an­dar­nas värld ald­rig är helt av­sku­ren från de le­van­des. Långt ifrån att vara enkla mons­ter är Akina­ris spö­ken be­gå­vade med en kom­plex per­son­lig­het, ofta ri­kare och mer ori­gi­nell än de män­ni­skor de kom­mer för att hem­sö­ka. De­ras fram­trä­dan­den mo­ti­ve­ras av starkt mänsk­liga käns­lor: tro­het bortom dö­den, svi­ken kär­lek, för­tä­rande svart­sjuka el­ler out­släck­ligt hat. Spö­ket är ofta bara för­läng­ningen av en pas­sion som inte kun­nat till­freds­stäl­las el­ler stil­las i den jor­diska värl­den. Dess röst, kom­men från andra si­dan gra­ven, ta­lar till oss med en oro­ande mo­der­ni­tet om oss själ­va.

Så är fal­let med Miy­a­gi, den över­givna hust­run som i Hu­set bland vas­sen vän­tar sju år på sin ma­kes åter­komst ef­ter att han gett sig av för att söka lyck­an. Död av ut­matt­ning och sorg vi­sar hon sig för ho­nom en sista natt in­nan hon inte är mer än en grav­hög på vil­ken man fin­ner denna hjärt­skä­rande dikt:

« Så var det alltså,
Jag visste det och ändå va­gade mitt hjärta
Sig i il­lu­sio­ner:
I denna värld, fram till denna dag,
Var det då det­ta, det liv jag lev­de? »

Ueda, Akina­ri. Con­tes de pluie et de lune (Be­rät­tel­ser om regn och må­ne) (Ugetsu mo­no­ga­tari), övers. från ja­panska av René Si­ef­fert. Pa­ris: Gal­li­mard, sam­lingen « Con­nais­sance de l’­O­ri­ent. Sé­rie ja­po­naise », 1956.

Det fan­tas­tiska hos Akinari är alltså inte bara en me­ka­nism för skräck; det är en för­sto­rande spe­gel för sjä­lens kval. Spö­kena kom­mer för att på­minna de le­vande om de­ras för­sum­mel­ser, de mo­ra­liska kon­se­kven­serna av de­ras hand­ling­ar. En be­dra­gen hust­rus hämnd el­ler lo­ja­li­te­ten hos en vän som tar sitt liv för att hålla sitt löfte är lika många lik­nel­ser om för­plik­tel­ser­nas kraft och pas­sio­ner­nas ödes­be­stämd­het.

Chimärernas ciselör

Akina­ris stil är utan tve­kan det som ger ver­ket dess be­stän­dighet. Den för­enar det klas­siska språ­kets ädel­het med en rytm­känsla ärvd från nō-te­a­tern, och ska­par en sär­eget mu­sik som för­trol­lar lä­sa­ren. Själva ti­teln, Ugetsu, « regn och måne », över­sät­ter denna för­trol­lande me­lodi till en bild — den av ett mån­sken som grum­las av ett fint reg­nets sorl, vil­ket ska­par en ide­a­lisk ram för det över­na­tur­li­gas ma­ni­fes­ta­tio­ner, en spekt­ral värld där grän­serna mel­lan dröm och verk­lig­het sud­das ut.

Som obe­ro­ende konst­när äg­nade Akinari näs­tan tio år åt att po­lera sitt mäs­ter­verk, ett tecken på den vikt han fäste vid det. En in­tel­lek­tu­ell själv­stän­dighet som också ma­ni­fe­ste­rade sig i hans häf­tiga po­le­mi­ker med sin tids andre store lär­de, Mo­to­ori No­ri­na­ga, na­tio­na­list före be­grep­pets tid. Me­dan den se­nare upp­höjde Ja­pans för­fä­desmy­ter till « den enda san­ningen », hå­nade Akinari detta ideal ge­nom att hävda att « i varje land är na­tio­nens ande dess stank ». Så lyck­a­des denna kur­ti­san­son ge­nom en­bart sin konsts kraft eta­blera sig som en cen­tral ge­stalt, en « per­fekt an­ar­kist »4Ut­trycket är Al­fred Jar­rys om Ubu, men det skulle kun­na, ge­nom en djärv ana­lo­gi, be­teckna Akina­ris anda av full­stän­dig själv­stän­dighet. som ge­nom att leka med kon­ven­tio­nerna lyfte den fan­tas­tiska be­rät­tel­sen till en oöver­träf­fad för­fi­nings­grad. Hans sär­drag, som krävde sär­skilt mod i ett ja­panskt sam­hälle som upp­höjde kon­for­mi­tet till högsta dygd, miss­lyck­a­des inte att fa­sci­nera Mis­hima Yukio, som er­kän­ner i Det mo­derna Ja­pan och sa­mu­ra­je­ti­ken (Ha­ga­kure nyū­mon) att ha ta­git med sig Akina­ris verk « un­der bomb­ning­arna » och be­und­rat fram­för allt hans « av­sikt­liga ana­kro­nism ». Be­rät­tel­ser om regn och måne är inte bara en an­to­logi i gen­ren; de är en åter­upp­fun­nen bild av be­rät­tel­sen på ja­panskt vis, där det un­der­bara och det ma­kabra täv­lar med den mest ut­sökta po­e­s­in, och läm­nar lä­sa­ren un­der den be­stå­ende för­troll­ningen av en märk­lig och mag­ni­fik dröm.

Läs mer
  • 8 min
Mappemonde mettant en évidence l’Iran et la France.

Från Isfahan till Ménilmontant: Ali Erfans väg

Över­satt från franska •

Ori­en­ten, med sina mys­te­rier och plå­gor, har all­tid närt den väs­ter­ländska fan­ta­sin. Men vad vet vi egent­li­gen om det sam­tida Per­si­en, om detta po­e­tiska land som bli­vit skå­de­plats för en re­vo­lu­tion som om­kull­kas­tat världs­ord­ning­en? Det är ett föns­ter mot detta av mot­sä­gel­ser ge­nom­sy­rade Iran som Ali Er­fans verk öpp­nar för oss – för­fat­tare och film­ska­pare1Filmskapare: En epi­sod il­lu­stre­rar de di­rekta hot som vi­lade över konst­nä­ren och på­skyn­dade hans ex­il. När hans andra film vi­sa­des i Iran för­kla­rade kul­tur­mi­nis­tern, när­va­rande i sa­len, i slu­tet: “Den enda vita väg­gen där man ännu inte spillt de ore­nas blod, det är bio­du­ken. Om man av­rät­tar denna för­rä­dare och denna duk blir röd, kom­mer alla film­ska­pare att för­stå att man inte kan leka med det mus­limska fol­kets in­tres­sen”. född i Is­fa­han 1946, tvingad i exil i Frank­rike se­dan 1981. Hans verk, skri­vet på ett franskt språk som han gjort till sitt, är ett gri­pande vitt­nes­börd av säll­synt fin­käns­lig­het om ett folks tra­gedi och ex­i­lens vill­kor.

Skrivandet som motstånd

I sin konst att ut­forska sjä­lar plå­gade av ty­ranni och fa­na­tis­mens ab­sur­di­tet, ser många i Ali Er­fan den vär­dige arv­ta­ga­ren till den store Sa­degh He­dayat2Sa­degh He­dayat: Den mo­derna iranska lit­te­ra­tu­rens fa­der, be­gravd på Pè­re-Lachaise i Pa­ris.. Hans skri­van­de, av obe­vek­lig rå­het, kas­tar oss in i en mörk och tryck­ande värld, näs­tan kaf­ka­lik – den av ett sam­hälle ut­läm­nat åt ter­rorn in­stif­tad av “i­ma­mer­nas hal­lu­ci­ne­rade fi­lo­so­fi”: vare sig det är de för­följda kvin­norna i Ma femme est une sa­inte (Min hustru är ett hel­gon), de för­tryckta konst­nä­rerna i Le Der­nier Poète du monde (Värl­dens siste po­et) el­ler de för­ban­nade ge­stal­terna i Les Dam­nées du pa­ra­dis (Pa­ra­di­sets för­döm­da). Dö­den som ge­nom­sy­rar dessa be­rät­tel­ser är inte bara vål­det självt, utan den to­ta­li­tära stat som fö­der den, denna bygg­nad som för att resa sig be­hö­ver ett ce­ment av krop­par. Det är samma ce­ment man åter­fin­ner i Sans om­bre (U­tan skug­ga), ett kraft­fullt vitt­nes­börd om Iran-I­rak-kri­get, detta “fruk­tans­värda mass­grav”, jäm­för­bart med första världs­kri­gets skyt­te­gravskrig, som druckit hun­dra­tu­sen­tals mäns blod:

“Det fanns också fri­vil­liga som, i tan­ken att dö, grävde ut jor­den för att göra hål som gra­var, som de kal­lade ’brud­kam­mare för Guds äls­ka­re’.

Men det spe­lade ingen roll vil­ken me­ning var och en gav sin till­fäl­liga bo­ning; han måste gräva sitt hål i rikt­ning mot Mecka och inte i för­hål­lande till fi­en­den som var fram­för.”

Er­fan, Ali. Sans om­bre (U­tan skug­ga), La Tour-d’Ai­gu­es: Édi­tions de l’Au­be, coll. “Re­gards cro­i­sés”, 2017.

Om Ali Er­fan inte har gläd­jen att tro, är det hans brist, el­ler sna­rare hans olycka. Men denna olycka be­ror på en mycket all­var­lig or­sak, jag me­nar de brott han sett be­gås i nam­net av en re­li­gion vars lä­ror för­vri­dits och av­letts från sin sanna be­ty­del­se, tron blir till van­sin­ne:

“Han öpp­nade utan brådska en av de tjocka dos­si­e­rer­na, tog fram ett blad, grans­kade det, och plöts­ligt ut­ro­pa­de:

– Stäng in denna kvinna i en ju­te­säck och kasta ste­nar på henne tills hon kre­pe­rar som en hund. […]

Och han fort­sat­te, upp­re­pade samma gest, svängde skrif­ten från den som hade rest mot Gud, grep tag i en an­nan […]. Han reste sig plöts­ligt, stå­ende på bor­det, och skrek som en gal­ning:

– Låt fa­dern strypa sin son med sina egna hän­der…”

Er­fan, Ali. Le Der­nier Poète du monde (Värl­dens siste po­et), övers. från per­siska av för­fat­ta­ren och Mi­chèle Cristo­fa­ri, La Tour-d’Ai­gu­es: Édi­tions de l’Au­be, coll. “L’Aube poche”, 1990.

Om exil och minne

Ex­i­len är ett sår som ald­rig helt lä­ker. I Adieu Mé­nil­mon­tant (Far­väl Mé­nil­mon­tant) läm­nar Ali Er­fan för en tid sitt hem­land Per­sien för att tala till oss om Frank­ri­ke, sitt till­flykt­land. Ro­ma­nen är en hyll­ning till rue de Mé­nil­mon­tant, detta kos­mo­po­li­tiska kvar­ter i Pa­ris där han levt och ar­be­tat som fo­to­graf. Det är en öm och ibland grym krö­nika om li­vet för “värl­dens vil­se­gång­na”, dessa li­vets pa­ria som, lik­som han, stran­dat i denna till­flykt. Men även i Frank­rike är Iran ald­rig långt bor­ta. Dof­ter­na, lju­den, an­sik­te­na, allt på­min­ner om det för­lo­rade Ori­en­ten. Ett minne som, för att kämpa mot glöms­kan, väl­jer ut de mest fram­trä­dande dra­gen från det för­flut­na.

Varje gång han tar sig för att skriva sö­ker Ali Er­fan sin ti­di­gaste ung­doms tid. Han sma­kar min­nets ex­tas, gläd­jen att åter­finna för­lo­rade och glömda ting i mo­ders­må­let. Och ef­ter­som detta åter­funna minne inte tro­get be­rät­tar vad som hänt, är det själva för­fat­ta­ren; och Ali Er­fan är dess förste lä­sa­re:

“Nu kan jag dess språk [frans­kan]. Men jag vill inte ta­la. […] Frun sä­ger: ’Min älsk­ling, säg: jas­min’. Jag vill in­te. Jag vill ut­tala nam­net på blom­man som fanns i vårt hus. Vad hette den? Var­för minns jag in­te? Denna stora blomma som växte i hör­net av går­den. Som steg, som vred sig. Den klätt­rade över dör­ren till vårt hus, och föll ner på ga­tan. […] Vad hette den? Den dof­tade gott. Frun sä­ger igen: ’Säg, min älsk­ling’. Jag grå­ter, jag grå­ter…”

Er­fan, Ali. Le Der­nier Poète du monde (Värl­dens siste po­et), övers. från per­siska av för­fat­ta­ren och Mi­chèle Cristo­fa­ri, La Tour-d’Ai­gu­es: Édi­tions de l’Au­be, coll. “L’Aube poche”, 1990.

Ali Er­fans verk, på en gång sär­präg­lat och uni­ver­sellt, kas­tar oss in i ett tryck­ande Ori­ent, där en ten­ta­kel­lik te­o­kra­tis blytunga ok vi­lar tungt. Visst kunde man frukta att ex­il­för­fat­ta­ren, trots sig själv, bara tjä­nar till att nära kly­schorna om “den väs­ter­ländska isla­mo­fo­bin” — en tes som står i cen­trum för Hes­sam Noghre­hchis “Är ex­il­lit­te­ra­tu­ren en mindre lit­te­ra­tur?”. Men den som bara ser denna sida av sa­ken mis­sar det vä­sent­li­ga; ty den per­siska kul­tu­ren har i alla ti­der gjort se­pa­ra­tio­nen och ex­i­len till käl­lan för sin re­naste sång. Detta är lär­do­men från Ru­mis flöjt, vars sub­lima mu­sik föds ur dess stjälk som ryckts från sin hem­liga vass­bädd: “Lyssna till vass­flöj­ten be­rätta en his­to­ria; den kla­gar över se­pa­ra­tio­nen: ’Se­dan man skar mig från vass­bäd­den får min kla­gan man och kvinna att stö­na’”. Ali Er­fans röst, lik­som denna flöjt, föds alltså inte trots sprick­an, utan just genom den, och för­vand­lar verk­lig­he­tens bru­ta­li­tet till en gri­pande me­lo­di.

Läs mer
  • 10 min
Mappemonde mettant en évidence le Sénégal, la France, le Cameroun et la Guinée.

Co­ups de pi­lon av David Diop, eller Ordet som blev kött och vrede

Över­satt från franska •

Da­vid Diops (1927-1960)1För­kas­tade for­mer:
Da­vid Man­dessi Diop.
Da­vid Léon Man­dessi Diop.
Da­vid Diop Men­des­si.
Da­vid Mam­bessi Diop.
Ska inte för­väx­las med:
Da­vid Diop (1966-…), för­fat­tare och uni­ver­si­tets­lä­ra­re, mot­ta­gare av prix Gon­court des ly­cé­ens 2018 för sin ro­man Frère d’âme (Själs­bror). verk, lika kort­li­vat som blän­dan­de, för­blir ett av de mest gri­pande vitt­nes­bör­den om den mi­li­tanta né­gri­tu­de-po­e­sin. Hans enda dikt­sam­ling, Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) (1956), gen­lju­der med oför­mins­kad kraft, ham­rande på sam­ve­tena och hyl­lande det orubb­liga hop­pet om ett upp­rest Af­ri­ka. Född i Bor­de­aux av en se­ne­ga­le­sisk far och en ka­me­runsk mor, upp­levde Diop Af­rika mindre ge­nom er­fa­ren­he­ten av en längre vis­telse än ge­nom dröm­men och ar­vet, vil­ket inte tar nå­got ifrån kraf­ten i en röst som kunde göra sig till eko av en hel kon­ti­nents li­dan­den och re­vol­ter.

En revoltens poesi

Diops po­esi är fram­för allt ett skri. Ett skri av väg­ran in­för den ko­lo­ni­ala orätt­vi­san, ett skri av smärta in­för sitt folks för­ned­ring. I en di­rekt stil, be­friad från all över­flö­dig ut­smyck­ning, ut­de­lar po­e­ten sina san­ningar som lika många “ham­mar­slag” av­sed­da, en­ligt hans egna ord, att “spränga trum­hin­norna på dem som inte vill höra och smälla som pisk­rapp på ego­is­merna och kon­for­mis­merna i ord­ningen”. Varje dikt är en an­kla­gel­se­akt som drar upp den blo­diga ba­lans­räk­ningen för för­myn­dar­ti­dens era. Så­le­des för­dö­mer han i “Ga­mar­na” (Les Vau­tours) hyck­le­riet i den ci­vi­li­se­rande mis­sio­nen:

“På den ti­den
Med ci­vi­li­sa­tio­nens skrik
Med vig­vat­ten på tämjda pan­nor
Byggde ga­marna i skug­gan av sina klor
För­myn­dar­ti­dens blo­diga mo­nu­ment.”

Diop, Da­vid, Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag), Pa­ris: Pré­sence af­ri­cai­ne, 1973.

Vål­det är al­le­stä­des när­va­ran­de, inte bara i te­ma­ti­ken, utan i själva fra­sens rytm, en­kel och skarp som ett blad. Den be­römda och la­ko­niska dik­ten “Mar­ty­ri­ets tid” (Le Temps du Mar­ty­re) är den mest gri­pande il­lust­ra­tio­nen, en verk­lig li­ta­nia över be­sitt­nings­för­lust och ko­lo­ni­alt brott: “Den vite dö­dade min far / Ty min far var stolt / Den vite våld­tog min mor / Ty min mor var vacker”. Dessa nakna ver­ser, som ger tex­ten dess slå­ende kraft, har kun­nat för­virra vissa kri­ti­ker. Sana Ca­mara ser till ex­em­pel i dem en “sti­lens en­kel­het som grän­sar till fat­tig­dom, även om po­e­ten för­sö­ker fängsla oss med hän­del­ser­nas ironi”. Ändå är det utan tvi­vel i denna spar­sam­het med me­del, denna väg­ran av konst­lade grepp, som för­sla­gets bru­ta­li­tet når sin kul­men.

Afrika i ordets hjärta

Om re­vol­ten är mo­torn i hans skri­van­de, är Af­rika dess själ. Hon är detta ide­a­li­se­rade mo­der­land, skym­tat ge­nom nos­tal­gi­ens och dröm­mens pris­ma. Den in­le­dande apo­stro­fen i dik­ten “Af­ri­ka” — “Af­ri­ka, mitt Af­rika” — är en för­kla­ring om till­hö­rig­het och här­stam­ning. Detta Af­ri­ka, er­kän­ner han att han “ald­rig känt”, men hans blick är “full av ditt blod”. Hon är om­väx­lande den äls­kande och för­ned­rade mo­dern, dan­sers­kan med “svart pep­par”-kropp, och den äls­kade kvin­nan, Rama Kam, vars sen­su­ella skön­het är ett hyl­lande av hela ra­sen.

Det är i detta drömda Af­rika som po­e­ten häm­tar hop­pets kraft. Till för­tviv­lan som “ryg­gen som bö­jer sig / Och läg­ger sig un­der öd­mjuk­he­tens tyngd” in­spi­re­rar ho­nom, sva­rar en röst, pro­fe­tisk:

“Häf­tige son, detta ro­busta och unga träd
Detta träd där borta
Prakt­fullt en­samt mitt bland vita och vissna blom­mor
Det är Af­ri­ka, ditt Af­rika som växer upp igen
Som växer upp tål­mo­digt en­vist
Och vars fruk­ter grad­vis har
Frihe­tens bittra smak.”

Diop, Da­vid, Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag), Pa­ris: Pré­sence af­ri­cai­ne, 1973.

En militant humanism

Att re­du­cera Diops verk till en “an­ti­ra­sis­tisk ra­sism”2Sar­t­re, Jean-Pa­ul, “Orp­hée noir” (Svart Or­feu­s), för­ord till l’Ant­ho­lo­gie de la nou­velle poé­sie nègre et mal­gache de lan­gue française (An­to­lo­gin över den nya fransk­språ­kiga ne­ger- och ma­da­gas­kiska po­e­s­in) av L. S. Seng­hor, Pa­ris: Pres­ses uni­ver­si­tai­res de Fran­ce, 1948., för att an­vända Sar­t­res for­mu­le­ring, vore att miss­känna dess uni­ver­sella räck­vidd. Om för­dö­man­det av den svar­tes för­tryck är ut­gångs­punk­ten, om­fat­tar Diops kamp alla jor­dens för­döm­da. Hans po­esi är ett rop som höjs “från Af­rika till Ame­rika” och hans so­li­da­ri­tet sträcker sig till “ham­n­ar­be­ta­ren i Suez och ku­lien i Ha­noi”, till “vi­et­na­me­sen som lig­ger i ris­fäl­tet” och till “straf­fången i Kongo bror till den lyn­chade i At­lanta”.

Detta bro­der­skap i li­dande och kamp är mär­ket för en djup hu­ma­nism. Po­e­ten nö­jer sig inte med att för­ban­na, han upp­ma­nar till kol­lek­tiv hand­ling, till den en­häl­liga väg­ran som för­kropps­li­gas av den slut­liga upp­ma­ningen i “Ut­ma­ning mot kraf­ten” (Défi à la for­ce): “Res dig upp och skrik: NEJ!”. Ty i slutän­dan, bortom ord­ets våld, är Da­vid Diops sång “en­dast väg­ledd av kär­le­ken”, kär­le­ken till ett fritt Af­rika inom en för­so­nad mänsk­lig­het.

Da­vid Diops verk, som slogs ned i full blomst­ring av en tra­gisk död som be­rö­vade oss hans kom­mande ma­nu­skript, be­va­rar en brän­nande ak­tu­a­li­tet. Lé­o­pold Sé­dar Seng­hor, hans före detta lä­ra­re, hop­pa­des att po­e­ten med ål­dern skulle gå “mot att hu­ma­ni­se­ras”. Man kan hävda att denna hu­ma­nism re­dan fanns i hjär­tat av hans re­volt. Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) för­blir en vä­sent­lig text, ett klas­siskt verk inom af­ri­kansk po­e­si, ett vi­a­ti­kum för all ung­dom som brin­ner för rätt­visa och frihet.

“Det är re­dan mycket för ett verk som trots allt är ganska be­grän­sat, för ett första och — ty­värr — sista verk. Men det finns tex­ter som går till bot­ten av sa­ker och ta­lar till hela va­rel­sen. Ly­risk, sen­ti­men­tal, ut­tryck för ett per­son­ligt krav och en per­son­lig vre­de, denna po­esi ”kas­tad all­var­ligt till storms mot chi­mä­rer­na“ […] hör till dem som evigt, för att pla­gi­era Cé­sa­i­re, kom­mer att ut­mana ”ord­ning­ens la­ke­jer“ [det vill säga för­tryck­ets ag­en­ter], till dem som […] all­tid en­vist kom­mer att på­minna om att ”män­ni­skans verk bara har bör­jat“, att lyckan all­tid måste er­öv­ras, vack­rare och star­ka­re.”

So­ci­été af­ri­caine de cul­ture (red.), Da­vid Diop, 1927-1960 : té­mo­igna­ges, étu­des (Da­vid Diop, 1927-1960: vitt­nes­börd, stu­di­er), Pa­ris: Pré­sence af­ri­cai­ne, 1983.

Läs mer
  • 7 min