Mappemonde mettant en évidence le Sénégal, la France, le Cameroun et la Guinée.

Coups de pilon av David Diop, eller Ordet som blev kött och vrede

Över­satt från franska

Da­vid Diops (1927-1960)1För­kas­tade for­mer:
Da­vid Man­dessi Diop.
Da­vid Léon Man­dessi Diop.
Da­vid Diop Men­des­si.
Da­vid Mam­bessi Diop.
Ska inte för­väx­las med:
Da­vid Diop (1966-…), för­fat­tare och uni­ver­si­tets­lä­ra­re, mot­ta­gare av prix Gon­court des ly­cé­ens 2018 för sin ro­man Frère d’âme (Själs­bror). verk, lika kort­li­vat som blän­dan­de, för­blir ett av de mest gri­pande vitt­nes­bör­den om den mi­li­tanta né­gri­tu­de-po­e­sin. Hans enda dikt­sam­ling, Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) (1956), gen­lju­der med oför­mins­kad kraft, ham­rande på sam­ve­tena och hyl­lande det orubb­liga hop­pet om ett upp­rest Af­ri­ka. Född i Bor­de­aux av en se­ne­ga­le­sisk far och en ka­me­runsk mor, upp­levde Diop Af­rika mindre ge­nom er­fa­ren­he­ten av en längre vis­telse än ge­nom dröm­men och ar­vet, vil­ket inte tar nå­got ifrån kraf­ten i en röst som kunde göra sig till eko av en hel kon­ti­nents li­dan­den och re­vol­ter.

En revoltens poesi

Diops po­esi är fram­för allt ett skri. Ett skri av väg­ran in­för den ko­lo­ni­ala orätt­vi­san, ett skri av smärta in­för sitt folks för­ned­ring. I en di­rekt stil, be­friad från all över­flö­dig ut­smyck­ning, ut­de­lar po­e­ten sina san­ningar som lika många “ham­mar­slag” av­sed­da, en­ligt hans egna ord, att “spränga trum­hin­norna på dem som inte vill höra och smälla som pisk­rapp på ego­is­merna och kon­for­mis­merna i ord­ningen”. Varje dikt är en an­kla­gel­se­akt som drar upp den blo­diga ba­lans­räk­ningen för för­myn­dar­ti­dens era. Så­le­des för­dö­mer han i “Ga­mar­na” (Les Vau­tours) hyck­le­riet i den ci­vi­li­se­rande mis­sio­nen:

“På den ti­den
Med ci­vi­li­sa­tio­nens skrik
Med vig­vat­ten på tämjda pan­nor
Byggde ga­marna i skug­gan av sina klor
För­myn­dar­ti­dens blo­diga mo­nu­ment.”

Diop, Da­vid, Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag), Pa­ris: Pré­sence af­ri­cai­ne, 1973.

Vål­det är al­le­stä­des när­va­ran­de, inte bara i te­ma­ti­ken, utan i själva fra­sens rytm, en­kel och skarp som ett blad. Den be­römda och la­ko­niska dik­ten “Mar­ty­ri­ets tid” (Le Temps du Mar­ty­re) är den mest gri­pande il­lust­ra­tio­nen, en verk­lig li­ta­nia över be­sitt­nings­för­lust och ko­lo­ni­alt brott: “Den vite dö­dade min far / Ty min far var stolt / Den vite våld­tog min mor / Ty min mor var vacker”. Dessa nakna ver­ser, som ger tex­ten dess slå­ende kraft, har kun­nat för­virra vissa kri­ti­ker. Sana Ca­mara ser till ex­em­pel i dem en “sti­lens en­kel­het som grän­sar till fat­tig­dom, även om po­e­ten för­sö­ker fängsla oss med hän­del­ser­nas ironi”. Ändå är det utan tvi­vel i denna spar­sam­het med me­del, denna väg­ran av konst­lade grepp, som för­sla­gets bru­ta­li­tet når sin kul­men.

Afrika i ordets hjärta

Om re­vol­ten är mo­torn i hans skri­van­de, är Af­rika dess själ. Hon är detta ide­a­li­se­rade mo­der­land, skym­tat ge­nom nos­tal­gi­ens och dröm­mens pris­ma. Den in­le­dande apo­stro­fen i dik­ten “Af­ri­ka” — “Af­ri­ka, mitt Af­rika” — är en för­kla­ring om till­hö­rig­het och här­stam­ning. Detta Af­ri­ka, er­kän­ner han att han “ald­rig känt”, men hans blick är “full av ditt blod”. Hon är om­väx­lande den äls­kande och för­ned­rade mo­dern, dan­sers­kan med “svart pep­par”-kropp, och den äls­kade kvin­nan, Rama Kam, vars sen­su­ella skön­het är ett hyl­lande av hela ra­sen.

Det är i detta drömda Af­rika som po­e­ten häm­tar hop­pets kraft. Till för­tviv­lan som “ryg­gen som bö­jer sig / Och läg­ger sig un­der öd­mjuk­he­tens tyngd” in­spi­re­rar ho­nom, sva­rar en röst, pro­fe­tisk:

“Häf­tige son, detta ro­busta och unga träd
Detta träd där borta
Prakt­fullt en­samt mitt bland vita och vissna blom­mor
Det är Af­ri­ka, ditt Af­rika som växer upp igen
Som växer upp tål­mo­digt en­vist
Och vars fruk­ter grad­vis har
Frihe­tens bittra smak.”

Diop, Da­vid, Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag), Pa­ris: Pré­sence af­ri­cai­ne, 1973.

En militant humanism

Att re­du­cera Diops verk till en “an­ti­ra­sis­tisk ra­sism”2Sar­t­re, Jean-Pa­ul, “Orp­hée noir” (Svart Or­feu­s), för­ord till l’Ant­ho­lo­gie de la nou­velle poé­sie nègre et mal­gache de lan­gue française (An­to­lo­gin över den nya fransk­språ­kiga ne­ger- och ma­da­gas­kiska po­e­s­in) av L. S. Seng­hor, Pa­ris: Pres­ses uni­ver­si­tai­res de Fran­ce, 1948., för att an­vända Sar­t­res for­mu­le­ring, vore att miss­känna dess uni­ver­sella räck­vidd. Om för­dö­man­det av den svar­tes för­tryck är ut­gångs­punk­ten, om­fat­tar Diops kamp alla jor­dens för­döm­da. Hans po­esi är ett rop som höjs “från Af­rika till Ame­rika” och hans so­li­da­ri­tet sträcker sig till “ham­n­ar­be­ta­ren i Suez och ku­lien i Ha­noi”, till “vi­et­na­me­sen som lig­ger i ris­fäl­tet” och till “straf­fången i Kongo bror till den lyn­chade i At­lanta”.

Detta bro­der­skap i li­dande och kamp är mär­ket för en djup hu­ma­nism. Po­e­ten nö­jer sig inte med att för­ban­na, han upp­ma­nar till kol­lek­tiv hand­ling, till den en­häl­liga väg­ran som för­kropps­li­gas av den slut­liga upp­ma­ningen i “Ut­ma­ning mot kraf­ten” (Défi à la for­ce): “Res dig upp och skrik: NEJ!”. Ty i slutän­dan, bortom ord­ets våld, är Da­vid Diops sång “en­dast väg­ledd av kär­le­ken”, kär­le­ken till ett fritt Af­rika inom en för­so­nad mänsk­lig­het.

Da­vid Diops verk, som slogs ned i full blomst­ring av en tra­gisk död som be­rö­vade oss hans kom­mande ma­nu­skript, be­va­rar en brän­nande ak­tu­a­li­tet. Lé­o­pold Sé­dar Seng­hor, hans före detta lä­ra­re, hop­pa­des att po­e­ten med ål­dern skulle gå “mot att hu­ma­ni­se­ras”. Man kan hävda att denna hu­ma­nism re­dan fanns i hjär­tat av hans re­volt. Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) för­blir en vä­sent­lig text, ett klas­siskt verk inom af­ri­kansk po­e­si, ett vi­a­ti­kum för all ung­dom som brin­ner för rätt­visa och frihet.

“Det är re­dan mycket för ett verk som trots allt är ganska be­grän­sat, för ett första och — ty­värr — sista verk. Men det finns tex­ter som går till bot­ten av sa­ker och ta­lar till hela va­rel­sen. Ly­risk, sen­ti­men­tal, ut­tryck för ett per­son­ligt krav och en per­son­lig vre­de, denna po­esi ”kas­tad all­var­ligt till storms mot chi­mä­rer­na“ […] hör till dem som evigt, för att pla­gi­era Cé­sa­i­re, kom­mer att ut­mana ”ord­ning­ens la­ke­jer“ [det vill säga för­tryck­ets ag­en­ter], till dem som […] all­tid en­vist kom­mer att på­minna om att ”män­ni­skans verk bara har bör­jat“, att lyckan all­tid måste er­öv­ras, vack­rare och star­ka­re.”

So­ci­été af­ri­caine de cul­ture (red.), Da­vid Diop, 1927-1960 : té­mo­igna­ges, étu­des (Da­vid Diop, 1927-1960: vitt­nes­börd, stu­di­er), Pa­ris: Pré­sence af­ri­cai­ne, 1983.

För vidare läsning

Kring Coups de pilon (Hammarslag)

Citat

“Min bror med tän­der som ly­ser un­der den hyck­lande kom­pli­mangen
Min bror med guld­glas­ögon
På dina ögon som gjorts blå av Mäs­ta­rens ord
Min stack­ars bror i smo­king med si­denslag
Kvitt­rande och vis­kande och stolt­se­rade i över­se­en­dets sa­longer
Du väcker vår med­öm­kan
Ditt lands sol är bara en skugga
På din frid­fulla ci­vi­li­se­rade panna”

Diop, Da­vid, Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag), Pa­ris: Pré­sence af­ri­cai­ne, 1973.

Nedladdningar

Ljudinspelningar

Bibliografi

  • Ca­ma­ra, Sa­na, La Poé­sie sé­né­galaise d’ex­pres­sion françai­se, 1945-1982 (Den fransk­språ­kiga se­ne­ga­le­siska po­e­s­in, 1945-1982), Pa­ris: L’Har­mat­tan, 2011.
  • Chev­ri­er, Jac­ques, Lit­téra­tu­res fran­cop­ho­nes d’A­f­ri­que noire (Fransk­språ­kiga lit­te­ra­tu­rer från Svarta Af­ri­ka), Aix-en-Pro­vence: Édi­sud, 2006.
  • Di­eng, Amady Aly (red.), Les Étu­di­ants af­ri­cains et la lit­téra­ture né­gro-a­f­ri­caine d’ex­pres­sion française (De af­ri­kanska stu­den­terna och den fransk­språ­kiga neg­ro-af­ri­kanska lit­te­ra­tu­ren), Man­kon, Ba­men­da: Langaa Re­se­arch & Pub., 2009.
  • Jar­re­ty, Mi­chel (red.), Dic­tion­naire de poé­sie de Bau­delaire à nos jours (Po­e­si­ord­bok från Bau­delaire till våra da­gar), Pa­ris: Pres­ses uni­ver­si­tai­res de Fran­ce, 2001.
  • Kes­tel­oot, Li­ly­an, His­toire de la lit­téra­ture né­gro-a­f­ri­caine (Den neg­ro-af­ri­kanska lit­te­ra­tu­rens his­to­ri­a), Pa­ris: Kart­ha­la, 2004.
  • Kom, Amb­ro­ise (red.), Dic­tion­naire des œuv­res lit­térai­res de lan­gue française en Af­ri­que au sud du Sa­hara (Ord­bok över fransk­språ­kiga lit­te­rära verk i Af­rika sö­der om Sa­ha­ra), vol. 1, Des ori­gi­nes à 1978 (Från ur­sprunget till 1978), Pa­ris: L’Har­mat­tan, 2001.
  • Ndi­aye, Christi­ane (red.), In­tro­duc­tion aux lit­téra­tu­res fran­cop­ho­nes : Af­ri­que, Ca­raïbe, Maghreb (In­tro­duk­tion till de fransk­språ­kiga lit­te­ra­tu­rer­na: Af­ri­ka, Ka­ri­bi­en, Maghre­b), Montré­al: Les Pres­ses de l’U­ni­ver­sité de Montré­al, 2004.
  • So­ci­été af­ri­caine de cul­ture (red.), Da­vid Diop, 1927-1960 : té­mo­igna­ges, étu­des (Da­vid Diop, 1927-1960: vitt­nes­börd, stu­di­er), Pa­ris: Pré­sence af­ri­cai­ne, 1983.
Avatar photo
Yoto Yotov

Depuis 2010, je consacre mes veilles à faire dialoguer les siècles et les nations, persuadé que l’esprit humain est partout chez lui. Si cette vision d’une culture universelle est la vôtre, et si mes Notes du mont Royal vous ont un jour éclairé ou touché, songez à faire un don sur Liberapay.

Articles : 162

Traductions