Coups de pilon av David Diop, eller Ordet som blev kött och vrede

Över­satt från franska

Da­vid Diops (1927-1960)¹För­kas­tade for­mer:
Da­vid Man­dessi Diop.
Da­vid Léon Man­dessi Diop.
Da­vid Diop Men­des­si.
Da­vid Mam­bessi Diop.
Ska inte för­väx­las med:
Da­vid Diop (1966-…), för­fat­tare och uni­ver­si­tets­lä­ra­re, mot­ta­gare av prix Gon­court des ly­cé­ens 2018 för sin ro­man Frère d’âme (Själs­bror). verk, lika kort­li­vat som blän­dan­de, för­blir ett av de mest gri­pande vitt­nes­bör­den om den mi­li­tanta né­gri­tu­de-po­e­sin. Hans enda dikt­sam­ling, Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) (1956), gen­lju­der med oför­mins­kad kraft, ham­rande på sam­ve­tena och hyl­lande det orubb­liga hop­pet om ett upp­rest Af­ri­ka. Född i Bor­de­aux av en se­ne­ga­le­sisk far och en ka­me­runsk mor, upp­levde Diop Af­rika mindre ge­nom er­fa­ren­he­ten av en längre vis­telse än ge­nom dröm­men och ar­vet, vil­ket inte tar nå­got ifrån kraf­ten i en röst som kunde göra sig till eko av en hel kon­ti­nents li­dan­den och re­vol­ter.

En revoltens poesi

Diops po­esi är fram­för allt ett skri. Ett skri av väg­ran in­för den ko­lo­ni­ala orätt­vi­san, ett skri av smärta in­för sitt folks för­ned­ring. I en di­rekt stil, be­friad från all över­flö­dig ut­smyck­ning, ut­de­lar po­e­ten sina san­ningar som lika många “ham­mar­slag” av­sed­da, en­ligt hans egna ord, att “spränga trum­hin­norna på dem som inte vill höra och smälla som pisk­rapp på ego­is­merna och kon­for­mis­merna i ord­ningen”. Varje dikt är en an­kla­gel­se­akt som drar upp den blo­diga ba­lans­räk­ningen för för­myn­dar­ti­dens era. Så­le­des för­dö­mer han i “Ga­mar­na” (Les Vau­tours) hyck­le­riet i den ci­vi­li­se­rande mis­sio­nen:

“På den ti­den
Med ci­vi­li­sa­tio­nens skrik
Med vig­vat­ten på tämjda pan­nor
Byggde ga­marna i skug­gan av sina klor
För­myn­dar­ti­dens blo­diga mo­nu­ment.”

Diop, Da­vid, Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag), Pa­ris: Pré­sence af­ri­cai­ne, 1973.

Vål­det är al­le­stä­des när­va­ran­de, inte bara i te­ma­ti­ken, utan i själva fra­sens rytm, en­kel och skarp som ett blad. Den be­römda och la­ko­niska dik­ten “Mar­ty­ri­ets tid” (Le Temps du Mar­ty­re) är den mest gri­pande il­lust­ra­tio­nen, en verk­lig li­ta­nia över be­sitt­nings­för­lust och ko­lo­ni­alt brott: “Den vite dö­dade min far / Ty min far var stolt / Den vite våld­tog min mor / Ty min mor var vacker”. Dessa nakna ver­ser, som ger tex­ten dess slå­ende kraft, har kun­nat för­virra vissa kri­ti­ker. Sana Ca­mara ser till ex­em­pel i dem en “sti­lens en­kel­het som grän­sar till fat­tig­dom, även om po­e­ten för­sö­ker fängsla oss med hän­del­ser­nas ironi”. Ändå är det utan tvi­vel i denna spar­sam­het med me­del, denna väg­ran av konst­lade grepp, som för­sla­gets bru­ta­li­tet når sin kul­men.

Afrika i ordets hjärta

Om re­vol­ten är mo­torn i hans skri­van­de, är Af­rika dess själ. Hon är detta ide­a­li­se­rade mo­der­land, skym­tat ge­nom nos­tal­gi­ens och dröm­mens pris­ma. Den in­le­dande apo­stro­fen i dik­ten “Af­ri­ka” — “Af­ri­ka, mitt Af­rika” — är en för­kla­ring om till­hö­rig­het och här­stam­ning. Detta Af­ri­ka, er­kän­ner han att han “ald­rig känt”, men hans blick är “full av ditt blod”. Hon är om­väx­lande den äls­kande och för­ned­rade mo­dern, dan­sers­kan med “svart pep­par”-kropp, och den äls­kade kvin­nan, Rama Kam, vars sen­su­ella skön­het är ett hyl­lande av hela ra­sen.

Det är i detta drömda Af­rika som po­e­ten häm­tar hop­pets kraft. Till för­tviv­lan som “ryg­gen som bö­jer sig / Och läg­ger sig un­der öd­mjuk­he­tens tyngd” in­spi­re­rar ho­nom, sva­rar en röst, pro­fe­tisk:

“Häf­tige son, detta ro­busta och unga träd
Detta träd där borta
Prakt­fullt en­samt mitt bland vita och vissna blom­mor
Det är Af­ri­ka, ditt Af­rika som växer upp igen
Som växer upp tål­mo­digt en­vist
Och vars fruk­ter grad­vis har
Frihe­tens bittra smak.”

Diop, Da­vid, Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag), Pa­ris: Pré­sence af­ri­cai­ne, 1973.

En militant humanism

Att re­du­cera Diops verk till en “an­ti­ra­sis­tisk ra­sism”²Sar­t­re, Jean-Pa­ul, “Orp­hée noir” (Svart Or­feu­s), för­ord till l’Ant­ho­lo­gie de la nou­velle poé­sie nègre et mal­gache de lan­gue française (An­to­lo­gin över den nya fransk­språ­kiga ne­ger- och ma­da­gas­kiska po­e­s­in) av L. S. Seng­hor, Pa­ris: Pres­ses uni­ver­si­tai­res de Fran­ce, 1948., för att an­vända Sar­t­res for­mu­le­ring, vore att miss­känna dess uni­ver­sella räck­vidd. Om för­dö­man­det av den svar­tes för­tryck är ut­gångs­punk­ten, om­fat­tar Diops kamp alla jor­dens för­döm­da. Hans po­esi är ett rop som höjs “från Af­rika till Ame­rika” och hans so­li­da­ri­tet sträcker sig till “ham­n­ar­be­ta­ren i Suez och ku­lien i Ha­noi”, till “vi­et­na­me­sen som lig­ger i ris­fäl­tet” och till “straf­fången i Kongo bror till den lyn­chade i At­lanta”.

Detta bro­der­skap i li­dande och kamp är mär­ket för en djup hu­ma­nism. Po­e­ten nö­jer sig inte med att för­ban­na, han upp­ma­nar till kol­lek­tiv hand­ling, till den en­häl­liga väg­ran som för­kropps­li­gas av den slut­liga upp­ma­ningen i “Ut­ma­ning mot kraf­ten” (Défi à la for­ce): “Res dig upp och skrik: NEJ!”. Ty i slutän­dan, bortom ord­ets våld, är Da­vid Diops sång “en­dast väg­ledd av kär­le­ken”, kär­le­ken till ett fritt Af­rika inom en för­so­nad mänsk­lig­het.

Da­vid Diops verk, som slogs ned i full blomst­ring av en tra­gisk död som be­rö­vade oss hans kom­mande ma­nu­skript, be­va­rar en brän­nande ak­tu­a­li­tet. Lé­o­pold Sé­dar Seng­hor, hans före detta lä­ra­re, hop­pa­des att po­e­ten med ål­dern skulle gå “mot att hu­ma­ni­se­ras”. Man kan hävda att denna hu­ma­nism re­dan fanns i hjär­tat av hans re­volt. Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) för­blir en vä­sent­lig text, ett klas­siskt verk inom af­ri­kansk po­e­si, ett vi­a­ti­kum för all ung­dom som brin­ner för rätt­visa och frihet.

“Det är re­dan mycket för ett verk som trots allt är ganska be­grän­sat, för ett första och — ty­värr — sista verk. Men det finns tex­ter som går till bot­ten av sa­ker och ta­lar till hela va­rel­sen. Ly­risk, sen­ti­men­tal, ut­tryck för ett per­son­ligt krav och en per­son­lig vre­de, denna po­esi ”kas­tad all­var­ligt till storms mot chi­mä­rer­na“ […] hör till dem som evigt, för att pla­gi­era Cé­sa­i­re, kom­mer att ut­mana ”ord­ning­ens la­ke­jer“ [det vill säga för­tryck­ets ag­en­ter], till dem som […] all­tid en­vist kom­mer att på­minna om att ”män­ni­skans verk bara har bör­jat“, att lyckan all­tid måste er­öv­ras, vack­rare och star­ka­re.”

So­ci­été af­ri­caine de cul­ture (red.), Da­vid Diop, 1927-1960 : té­mo­igna­ges, étu­des (Da­vid Diop, 1927-1960: vitt­nes­börd, stu­di­er), Pa­ris: Pré­sence af­ri­cai­ne, 1983.

För vidare läsning

Kring Coups de pilon (Hammarslag)

Citat

“Min bror med tän­der som ly­ser un­der den hyck­lande kom­pli­mangen
Min bror med guld­glas­ögon
På dina ögon som gjorts blå av Mäs­ta­rens ord
Min stack­ars bror i smo­king med si­denslag
Kvitt­rande och vis­kande och stolt­se­rade i över­se­en­dets sa­longer
Du väcker vår med­öm­kan
Ditt lands sol är bara en skugga
På din frid­fulla ci­vi­li­se­rade panna”

Diop, Da­vid, Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag), Pa­ris: Pré­sence af­ri­cai­ne, 1973.

Nedladdningar

Ljudinspelningar

• Del­vis upp­läs­ning av Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) av Alp­honse Fa­ra. (Y­ou­Tu­be).
• Del­vis upp­läs­ning av Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) av Ama­dou Kaa. (Y­ou­Tu­be).
• Del­vis upp­läs­ning av Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) av Amil­car Sil­va. (Y­ou­Tu­be).
• Del­vis upp­läs­ning av Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) av Ca­mara Si­di­ki. (Y­ou­Tu­be).
• Del­vis upp­läs­ning av Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) av Chan­tal Épée. (Y­ou­Tu­be).
• Del­vis upp­läs­ning av Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) av Di­dier Des­touches. (Y­ou­Tu­be).
• Del­vis upp­läs­ning av Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) av Fa­rid Da­ou­di. (Y­ou­Tu­be).
• Del­vis upp­läs­ning av Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) av Guy Fe­ro­lus. (Haiti In­ter).
• Del­vis upp­läs­ning av Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) av Ko­ro­to­u­mou Si­dibé. (Y­ou­Tu­be).
• Del­vis upp­läs­ning av Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) av Lae­ti­tia Meyo. (Posh en vo­gu­e).
• Del­vis upp­läs­ning av Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) av Ori­ane Oyo­no. (Y­ou­Tu­be).
• Del­vis upp­läs­ning av Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) av Paul Ou­engo Zem­ba. (So­li­da­rité Ti­a).
• Del­vis upp­läs­ning av Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) av ~Le­Pou­voir­Des­Mots. (Y­ou­Tu­be).
• Del­vis upp­läs­ning av Co­ups de pi­lon (Ham­mar­slag) av ~S­ha­ba­a­zMys­tik. (Y­ou­Tu­be).

Bibliografi

• Ca­ma­ra, Sa­na, La Poé­sie sé­né­galaise d’ex­pres­sion françai­se, 1945-1982 (Den fransk­språ­kiga se­ne­ga­le­siska po­e­s­in, 1945-1982), Pa­ris: L’Har­mat­tan, 2011.
• Chev­ri­er, Jac­ques, Lit­téra­tu­res fran­cop­ho­nes d’A­f­ri­que noire (Fransk­språ­kiga lit­te­ra­tu­rer från Svarta Af­ri­ka), Aix-en-Pro­vence: Édi­sud, 2006.
• Di­eng, Amady Aly (red.), Les Étu­di­ants af­ri­cains et la lit­téra­ture né­gro-a­f­ri­caine d’ex­pres­sion française (De af­ri­kanska stu­den­terna och den fransk­språ­kiga neg­ro-af­ri­kanska lit­te­ra­tu­ren), Man­kon, Ba­men­da: Langaa Re­se­arch & Pub., 2009.
• Jar­re­ty, Mi­chel (red.), Dic­tion­naire de poé­sie de Bau­delaire à nos jours (Po­e­si­ord­bok från Bau­delaire till våra da­gar), Pa­ris: Pres­ses uni­ver­si­tai­res de Fran­ce, 2001.
• Kes­tel­oot, Li­ly­an, His­toire de la lit­téra­ture né­gro-a­f­ri­caine (Den neg­ro-af­ri­kanska lit­te­ra­tu­rens his­to­ri­a), Pa­ris: Kart­ha­la, 2004.
• Kom, Amb­ro­ise (red.), Dic­tion­naire des œuv­res lit­térai­res de lan­gue française en Af­ri­que au sud du Sa­hara (Ord­bok över fransk­språ­kiga lit­te­rära verk i Af­rika sö­der om Sa­ha­ra), vol. 1, Des ori­gi­nes à 1978 (Från ur­sprunget till 1978), Pa­ris: L’Har­mat­tan, 2001.
• Ndi­aye, Christi­ane (red.), In­tro­duc­tion aux lit­téra­tu­res fran­cop­ho­nes : Af­ri­que, Ca­raïbe, Maghreb (In­tro­duk­tion till de fransk­språ­kiga lit­te­ra­tu­rer­na: Af­ri­ka, Ka­ri­bi­en, Maghre­b), Montré­al: Les Pres­ses de l’U­ni­ver­sité de Montré­al, 2004.
• So­ci­été af­ri­caine de cul­ture (red.), Da­vid Diop, 1927-1960 : té­mo­igna­ges, étu­des (Da­vid Diop, 1927-1960: vitt­nes­börd, stu­di­er), Pa­ris: Pré­sence af­ri­cai­ne, 1983.