Från Isfahan till Ménilmontant: Ali Erfans väg

Över­satt från franska

Ori­en­ten, med sina mys­te­rier och plå­gor, har all­tid närt den väs­ter­ländska fan­ta­sin. Men vad vet vi egent­li­gen om det sam­tida Per­si­en, om detta po­e­tiska land som bli­vit skå­de­plats för en re­vo­lu­tion som om­kull­kas­tat världs­ord­ning­en? Det är ett föns­ter mot detta av mot­sä­gel­ser ge­nom­sy­rade Iran som Ali Er­fans verk öpp­nar för oss – för­fat­tare och film­ska­pare¹Filmskapare: En epi­sod il­lu­stre­rar de di­rekta hot som vi­lade över konst­nä­ren och på­skyn­dade hans ex­il. När hans andra film vi­sa­des i Iran för­kla­rade kul­tur­mi­nis­tern, när­va­rande i sa­len, i slu­tet: “Den enda vita väg­gen där man ännu inte spillt de ore­nas blod, det är bio­du­ken. Om man av­rät­tar denna för­rä­dare och denna duk blir röd, kom­mer alla film­ska­pare att för­stå att man inte kan leka med det mus­limska fol­kets in­tres­sen”. född i Is­fa­han 1946, tvingad i exil i Frank­rike se­dan 1981. Hans verk, skri­vet på ett franskt språk som han gjort till sitt, är ett gri­pande vitt­nes­börd av säll­synt fin­käns­lig­het om ett folks tra­gedi och ex­i­lens vill­kor.

Skrivandet som motstånd

I sin konst att ut­forska sjä­lar plå­gade av ty­ranni och fa­na­tis­mens ab­sur­di­tet, ser många i Ali Er­fan den vär­dige arv­ta­ga­ren till den store Sa­degh He­dayat²Sa­degh He­dayat: Den mo­derna iranska lit­te­ra­tu­rens fa­der, be­gravd på Pè­re-Lachaise i Pa­ris.. Hans skri­van­de, av obe­vek­lig rå­het, kas­tar oss in i en mörk och tryck­ande värld, näs­tan kaf­ka­lik – den av ett sam­hälle ut­läm­nat åt ter­rorn in­stif­tad av “i­ma­mer­nas hal­lu­ci­ne­rade fi­lo­so­fi”: vare sig det är de för­följda kvin­norna i Ma femme est une sa­inte (Min hustru är ett hel­gon), de för­tryckta konst­nä­rerna i Le Der­nier Poète du monde (Värl­dens siste po­et) el­ler de för­ban­nade ge­stal­terna i Les Dam­nées du pa­ra­dis (Pa­ra­di­sets för­döm­da). Dö­den som ge­nom­sy­rar dessa be­rät­tel­ser är inte bara vål­det självt, utan den to­ta­li­tära stat som fö­der den, denna bygg­nad som för att resa sig be­hö­ver ett ce­ment av krop­par. Det är samma ce­ment man åter­fin­ner i Sans om­bre (U­tan skug­ga), ett kraft­fullt vitt­nes­börd om Iran-I­rak-kri­get, detta “fruk­tans­värda mass­grav”, jäm­för­bart med första världs­kri­gets skyt­te­gravskrig, som druckit hun­dra­tu­sen­tals mäns blod:

“Det fanns också fri­vil­liga som, i tan­ken att dö, grävde ut jor­den för att göra hål som gra­var, som de kal­lade ’brud­kam­mare för Guds äls­ka­re’.

Men det spe­lade ingen roll vil­ken me­ning var och en gav sin till­fäl­liga bo­ning; han måste gräva sitt hål i rikt­ning mot Mecka och inte i för­hål­lande till fi­en­den som var fram­för.”

Er­fan, Ali. Sans om­bre (U­tan skug­ga), La Tour-d’Ai­gu­es: Édi­tions de l’Au­be, coll. “Re­gards cro­i­sés”, 2017.

Om Ali Er­fan inte har gläd­jen att tro, är det hans brist, el­ler sna­rare hans olycka. Men denna olycka be­ror på en mycket all­var­lig or­sak, jag me­nar de brott han sett be­gås i nam­net av en re­li­gion vars lä­ror för­vri­dits och av­letts från sin sanna be­ty­del­se, tron blir till van­sin­ne:

“Han öpp­nade utan brådska en av de tjocka dos­si­e­rer­na, tog fram ett blad, grans­kade det, och plöts­ligt ut­ro­pa­de:

– Stäng in denna kvinna i en ju­te­säck och kasta ste­nar på henne tills hon kre­pe­rar som en hund. […]

Och han fort­sat­te, upp­re­pade samma gest, svängde skrif­ten från den som hade rest mot Gud, grep tag i en an­nan […]. Han reste sig plöts­ligt, stå­ende på bor­det, och skrek som en gal­ning:

– Låt fa­dern strypa sin son med sina egna hän­der…”

Er­fan, Ali. Le Der­nier Poète du monde (Värl­dens siste po­et), övers. från per­siska av för­fat­ta­ren och Mi­chèle Cristo­fa­ri, La Tour-d’Ai­gu­es: Édi­tions de l’Au­be, coll. “L’Aube poche”, 1990.

Om exil och minne

Ex­i­len är ett sår som ald­rig helt lä­ker. I Adieu Mé­nil­mon­tant (Far­väl Mé­nil­mon­tant) läm­nar Ali Er­fan för en tid sitt hem­land Per­sien för att tala till oss om Frank­ri­ke, sitt till­flykt­land. Ro­ma­nen är en hyll­ning till rue de Mé­nil­mon­tant, detta kos­mo­po­li­tiska kvar­ter i Pa­ris där han levt och ar­be­tat som fo­to­graf. Det är en öm och ibland grym krö­nika om li­vet för “värl­dens vil­se­gång­na”, dessa li­vets pa­ria som, lik­som han, stran­dat i denna till­flykt. Men även i Frank­rike är Iran ald­rig långt bor­ta. Dof­ter­na, lju­den, an­sik­te­na, allt på­min­ner om det för­lo­rade Ori­en­ten. Ett minne som, för att kämpa mot glöms­kan, väl­jer ut de mest fram­trä­dande dra­gen från det för­flut­na.

Varje gång han tar sig för att skriva sö­ker Ali Er­fan sin ti­di­gaste ung­doms tid. Han sma­kar min­nets ex­tas, gläd­jen att åter­finna för­lo­rade och glömda ting i mo­ders­må­let. Och ef­ter­som detta åter­funna minne inte tro­get be­rät­tar vad som hänt, är det själva för­fat­ta­ren; och Ali Er­fan är dess förste lä­sa­re:

“Nu kan jag dess språk [frans­kan]. Men jag vill inte ta­la. […] Frun sä­ger: ’Min älsk­ling, säg: jas­min’. Jag vill in­te. Jag vill ut­tala nam­net på blom­man som fanns i vårt hus. Vad hette den? Var­för minns jag in­te? Denna stora blomma som växte i hör­net av går­den. Som steg, som vred sig. Den klätt­rade över dör­ren till vårt hus, och föll ner på ga­tan. […] Vad hette den? Den dof­tade gott. Frun sä­ger igen: ’Säg, min älsk­ling’. Jag grå­ter, jag grå­ter…”

Er­fan, Ali. Le Der­nier Poète du monde (Värl­dens siste po­et), övers. från per­siska av för­fat­ta­ren och Mi­chèle Cristo­fa­ri, La Tour-d’Ai­gu­es: Édi­tions de l’Au­be, coll. “L’Aube poche”, 1990.

Ali Er­fans verk, på en gång sär­präg­lat och uni­ver­sellt, kas­tar oss in i ett tryck­ande Ori­ent, där en ten­ta­kel­lik te­o­kra­tis blytunga ok vi­lar tungt. Visst kunde man frukta att ex­il­för­fat­ta­ren, trots sig själv, bara tjä­nar till att nära kly­schorna om “den väs­ter­ländska isla­mo­fo­bin” — en tes som står i cen­trum för Hes­sam Noghre­hchis “Är ex­il­lit­te­ra­tu­ren en mindre lit­te­ra­tur?”. Men den som bara ser denna sida av sa­ken mis­sar det vä­sent­li­ga; ty den per­siska kul­tu­ren har i alla ti­der gjort se­pa­ra­tio­nen och ex­i­len till käl­lan för sin re­naste sång. Detta är lär­do­men från Ru­mis flöjt, vars sub­lima mu­sik föds ur dess stjälk som ryckts från sin hem­liga vass­bädd: “Lyssna till vass­flöj­ten be­rätta en his­to­ria; den kla­gar över se­pa­ra­tio­nen: ’Se­dan man skar mig från vass­bäd­den får min kla­gan man och kvinna att stö­na’”. Ali Er­fans röst, lik­som denna flöjt, föds alltså inte trots sprick­an, utan just genom den, och för­vand­lar verk­lig­he­tens bru­ta­li­tet till en gri­pande me­lo­di.

För vidare läsning

Kring Adieu Ménilmontant (Farväl Ménilmontant)

Citat

“[…] jag äls­kar denna ga­ta. Den är hals­puls­ådern i ett kvar­ter som för­blir till­flyk­ten för alla värl­dens vil­se­gång­na. Det har i ge­ne­ra­tio­ner va­rit så att li­vets pa­ria stran­dar på denna plats, som jag, be­kant med dessa plat­ser och ändå mer främ­ling än nå­gon­sin.

Låt oss inte kom­pli­ce­ra! Ef­ter att grad­vis ha för­lo­rat all nos­talgi för mitt land och utan att för den skull önska till­höra denna stad, kän­ner jag mig från ing­en­stans. Jag kän­ner mig fri!”

Er­fan, Ali. Adieu Mé­nil­mon­tant (Far­väl Mé­nil­mon­tan­t), La Tour-d’Ai­gu­es: Édi­tions de l’Au­be, coll. “Re­gards cro­i­sés”, 2005.

Nedladdningar

Ljudinspelningar

• Ali Er­fan om Adieu Mé­nil­mon­tant (Far­väl Mé­nil­mon­tan­t). (France Té­lé­vi­sions).

Kring La 602^e nuit (Den 602:a natten)

Citat

“Jag reste mig för att öppna gar­di­nen. In i rum­met ström­made en bland­ning av kall, mån­be­lyst klar­het och varmt ljus från gat­lyk­tor­na. Hon var klädd i svart från topp till tå, ända till hands­kar­na. Hon hade över­dri­vit så mycket att hen­nes an­sikte ver­kade helt främ­man­de, in­ra­mat av sja­len. Men så fort hon ta­git av den, upp­täckte jag hen­nes långa hår, böl­jande mer än nå­gon­sin ner till mid­jan. Och jag kände igen hen­ne. Hon höll också en blom­bu­kett i han­den. Jag log:

– Du ser mig för­vir­rad.

– Skämta in­te, den är inte för dig.”

Er­fan, Ali. La 602^e nuit (Den 602:a nat­ten), övers. från per­siska av Anita Nik­nam och Jean-Luc Mo­re­au, La Tour-d’Ai­gu­es: Édi­tions de l’Au­be, coll. “Re­gards cro­i­sés”, 2000.

Kring La Route des infidèles (De otrognas väg)

Citat

“Se­dan en timme hade jag för­lo­rat Ostâd i folk­mas­san. Jag an­strängde mig för att lyssna på pil­gri­mer­nas sam­tal un­der ku­po­len. Men jag hörde inget an­nat än vagt och för­vir­rat. Jag för­lo­rade mig, mer och mer. I ett hörn bad en gam­mal man sin bön. Han var av full­kom­lig vär­dighet. På av­stånd ver­kade det som om han var av­sku­ren från värl­den och hade evighe­ten fram­för sig. Han drog mig till sig. Så fort jag kom nära ho­nom, mot väg­gen, såg jag att hans läp­par rörde sig.”

Er­fan, Ali. La Route des in­fidè­les (De otrog­nas väg), La Tour-d’Ai­gu­es: Édi­tions de l’Au­be, coll. “Re­gards cro­i­sés”, 1991.

Kring Le Dernier Poète du monde (Världens siste poet)

Citat

“Min be­rät­telse kom­mer att vara snabb som död­säng­eln när han dy­ker upp ge­nom fönst­ret el­ler ge­nom springan un­der dör­ren, be­mäk­ti­gar sig den värste ty­ran­nens själ och för­svin­ner ge­nast samma väg, med sig ta­gande en po­ets själ.”

Er­fan, Ali. Le Der­nier Poète du monde (Värl­dens siste po­et), övers. från per­siska av för­fat­ta­ren och Mi­chèle Cristo­fa­ri, La Tour-d’Ai­gu­es: Édi­tions de l’Au­be, coll. “L’Aube poche”, 1990.

Kring Les Damnées du paradis (Paradisets fördömda)

Citat

“Jag har inte skri­vit denna his­to­ria. Jag fick den med pos­ten. På ku­ver­tet hade nå­gon klist­rat en eti­kett och skri­vit mitt namn och min ad­ress i tju­gonde ar­ron­dis­se­men­tet i Pa­ris med små bok­stä­ver. Jag öpp­nade pa­ke­tet och upp­täckte blad svart­nade av då­lig hand­stil, av en bråds­kande hand. De var smut­siga och av olika stor­lek. Var och en kunde ha till­hört ett an­nat år­hun­dra­de. Ett av dem ver­kade ryckt från flo­den, så ge­nom­blött var det. Nå­gon hade tor­kat det och, på fläck­ar­na, re­kon­stru­e­rat vissa ord upp­lösta av vatt­net, som fort­fa­rande kunde anas. Vid första an­blicken märkte jag na­tur­ligt­vis inte denna de­talj, som jag inte hel­ler tänkte på att tå­rar sna­rare än flo­dens vat­ten kunde ha ur­la­kat rad­erna tills de blev osyn­li­ga.”

Er­fan, Ali. Les Dam­nées du pa­ra­dis (Pa­ra­di­sets för­döm­da), övers. från per­siska av för­fat­ta­ren och Mi­chèle Cristo­fa­ri, La Tour-d’Ai­gu­es: Édi­tions de l’Au­be, 1996 (ny­ut­gåva 2017).

Kring Ma femme est une sainte (Min hustru är ett helgon)

Citat

“Jag minns inte när och var jag läste denna his­to­ria³Denna his­to­ria är den om grun­dan­det av sta­den Zo­be­i­de, ta­gen från bo­ken De osyn­liga stä­derna av Italo Cal­vino.; men jag är med­ve­ten om att mina dröm­mar från det för­flut­na, dem hade jag byggt upp ef­ter läs­ningen av denna no­vell.

His­to­rien be­rät­tade att män, le­vande i trak­ter långt från var­and­ra, plöts­ligt hade bör­jat drömma samma dröm: ett mån­sken fram­trädde på nat­ten, i en över­gi­ven, okänd stad. En na­ken kvinna sprang i grän­der­na, hon bar långt hår, man såg henne bara bak­i­från. Varje dröm­mande för­följde henne ge­nom sta­den, men plöts­ligt för­svann kvin­nan vid en ga­tukrök, och dröm­ma­ren kunde inte längre nå hen­ne…”

Er­fan, Ali. Ma femme est une sa­inte (Min hustru är ett hel­gon), La Tour-d’Ai­gu­es: Édi­tions de l’Au­be, coll. “Re­gards cro­i­sés”, 2002.

Kring Sans ombre (Utan skugga)

Citat

“Hun­dra­tals ung­do­mar tram­pade i går­den. I takt med att man när­made sig re­kry­te­rar­nas kon­tor rådde en väx­ande upp­stån­del­se. I kor­ri­do­ren grä­lade flera grup­per hög­ljutt. Det var ka­os: ingen för att in­for­mera el­ler väg­leda de nya fri­vil­li­ga, inte ens de skäg­giga med arm­bind­lar som sprang åt alla håll. Hun­dra­tals ele­ver block­e­rade kor­ri­do­ren; de knuf­fa­des […], skäm­ta­de, ap­plå­de­ra­de, men få var de som pro­te­ste­ra­de. Man fick inte in­trycket att de gav sig av till fron­ten, utan sna­rare för att pick­nicka vid Kas­piska ha­vet. Kri­get var långt borta, dö­den var från­va­ran­de.”

Er­fan, Ali. Sans om­bre (U­tan skug­ga), La Tour-d’Ai­gu­es: Édi­tions de l’Au­be, coll. “Re­gards cro­i­sés”, 2017.

Bibliografi

• Da­nes­hvar, Es­fa­in­dy­ar. La Lit­téra­ture transcul­tu­relle fran­co-per­sa­ne: Une évo­lu­tion lit­téraire de­puis les an­nées 80 (Den trans­kul­tu­rella fransk-per­siska lit­te­ra­tu­ren: En lit­te­rär ut­veck­ling se­dan 80-ta­let), Le­i­den: Brill, coll. “Fran­co­po­lyp­ho­ni­es”, 2018.
• Ki­ef­fer, Anne. “Le ci­néma de la ré­vo­lu­tion isla­mi­que” (Den isla­miska re­vo­lu­tio­nens fil­m), Je­une Ci­néma, nr 134, april 1981, s. 28-30.
• Lin­don, Mat­hieu. “L’En­fer pa­ra­di­si­aque d’Ali Er­fan” (Ali Er­fans pa­ra­di­siska hel­ve­te), Libération, 14 no­vem­ber 1996. (Tid­ningen Libération).
• Lin­don, Mat­hieu. “Nous avons tous tué He­day­at” (Vi har alla dö­dat He­day­at) [In­ter­vju med Ali Er­fan], Libération, 3 ok­to­ber 1996. (Tid­ningen Libération).
• Martin, Pa­trice et Dre­vet, Christophe (red.). La Lan­gue française vue d’ail­leurs: 100 entre­ti­ens (Det franska språ­ket sett ut­i­från: 100 in­ter­vju­er), Ca­sab­lan­ca: Ta­rik Édi­tions, 2001.
• Noghre­hchi, Hes­sam. “La lit­téra­ture d’exil est-elle une lit­téra­ture mi­neu­re?” (Är ex­il­lit­te­ra­tu­ren en mindre lit­te­ra­tur?), Fo­lia lit­te­ra­ria ro­ma­nica, nr 9, 2014, s. 87-95. (Hy­per ar­tic­les en ligne (HAL)).
• Ter­ra­dil­los, Jean-Luc. “Exil chez les mo­der­nes” (Exil hos de mo­der­na) [In­ter­vju med Ali Er­fan], L’Ac­tu­a­lité Poi­tou-Cha­ren­tes, nr 18, 1992, s. 40-41. (L’Ac­tu­a­lité Poi­tou-Cha­ren­tes).
• Ter­ra­dil­los, Jean-Luc. “Le temps de l’écri­ture est un ex­il” (Skri­van­dets tid är en ex­il) [In­ter­vju med Ali Er­fan], L’Ac­tu­a­lité Poi­tou-Cha­ren­tes, nr 53, 2001, s. 94-95. (L’Ac­tu­a­lité Poi­tou-Cha­ren­tes).