I drömmarnas marginal: Ueda Akinaris återvändande andar

Över­satt från frans­kan

Det är ofta i mar­gi­na­len som de mest sär­egna ge­ni­erna göm­mer sig. Son till en okänd fa­der och en allt­för känd mo­der — en kur­ti­san från nö­je­s­kvar­te­ren — såg Ueda Akinari (1734-1809)¹För­kas­tade for­mer:
Akinari Ou­e­da.
Ueda Tô­saku.
Uy­eda Akina­ri. sin mor en­dast en gång, då han re­dan var full­vuxen man och be­römd för­fat­ta­re. Ad­op­te­rad av en köp­mans­fa­milj i Osaka präg­la­des hans ex­i­stens av denna ur­sprung­liga skam som hans fi­en­der inte tve­kade att an­gripa ho­nom för: « Mina fi­en­der sä­ger om mig: han är ett värds­hus­barns; ännu vär­re, han är nå­gon ål­der­sti­gen hal­licks av­kom­ma! Varpå jag sva­rar: […] i vil­ket fall som helst är jag den ende ge­ne­ra­len på mitt berg och jag kän­ner ingen jäm­like där ». Till detta kom en miss­bild­ning på fing­rarna²En miss­bild­ning som han bar som en ut­mär­kelse ge­nom att sig­nera sitt mäs­ter­verk med pseu­do­ny­men Senshi Ki­jin, det vill säga Den Han­di­kap­pade med De­for­me­rade Fing­rar. som hind­rade ho­nom från per­fekt kal­li­gra­fi, vil­ket pa­ra­dox­alt nog ledde den stolte unge man­nen, föga be­nä­gen till han­del, mot en häf­tig in­tel­lek­tu­ell och lit­te­rär strä­van. Ur denna kan­tiga till­va­ro, ur denna råa käns­lig­het, skulle hans mäs­ter­verk fö­das: Be­rät­tel­ser om regn och måne (Ugetsu mo­no­ga­tari)³För­kas­tade for­mer:
Con­tes des mois de pluie (Be­rät­tel­ser från regn­må­na­der­na).
Con­tes de la lune va­gue après la pluie (Be­rät­tel­ser om den vaga må­nen ef­ter reg­net).
Con­tes de la lune et de la pluie (Be­rät­tel­ser om må­nen och reg­net).
Con­tes de plu­ies et de lune (Be­rät­tel­ser om regn och må­ne).
Con­tes de la lune des plu­ies (Be­rät­tel­ser om reg­nets må­ne).
Con­tes de lune et de pluie (Be­rät­tel­ser om måne och reg­n).
Con­tes du clair de lune et de la pluie (Be­rät­tel­ser om mån­sken och reg­n).
Uegutsu mo­no­ga­tari..

Om källor och drömmar

Pu­bli­ce­rade 1776 mar­ke­rar dessa nio fan­tas­tiska be­rät­tel­ser en vänd­punkt i Edo-pe­ri­o­dens lit­te­ra­tur. Akinari bry­ter med de « be­rät­tel­ser från den fly­tande värl­den », den fri­vola genre som då var på mo­det, och in­vi­ger yomihon-s­ti­len, el­ler « läseböcker », som rik­tar sig till en bil­dad pu­blik vil­ken han er­bju­der ett rum för dröm och flykt. Ori­gi­na­li­te­ten i hans till­vä­ga­gångs­sätt lig­ger i en mäs­ter­lig syn­tes mel­lan ki­ne­siska be­rät­tart­ra­di­tio­ner och det ja­panska lit­te­rära ar­vet. Även om han öser rik­ligt ur sam­lingar av fan­tas­tiska be­rät­tel­ser från Ming- och Qing-dy­nas­ti­er­na, som Be­rät­tel­ser vid släckt ljus (Ji­an­deng xin­hua), nö­jer han sig ald­rig med en­kel över­sätt­ning el­ler sla­visk an­pass­ning. Varje be­rät­telse är helt för­ja­panskad, över­förd till en na­tio­nell his­to­risk och geo­gra­fisk ram och fram­för allt för­kla­rad av en unik me­lan­ko­li.

Till de kon­ti­nen­tala käl­lorna blan­dar Akinari med full­än­dad konst re­mi­ni­scen­ser från sitt lands klas­siska lit­te­ra­tur. Nō-te­a­terns in­fly­tande är över­allt på­tag­ligt, inte bara i ges­terna och fy­si­o­g­no­mi­erna — hämnd­lystna an­dar, kri­ga­res spö­ken, för­tviv­lade äls­ka­rin­nor — utan också i själva be­rät­tel­ser­nas kom­po­si­tion, som skick­ligt ba­lan­se­rar av­stån­det från värl­den och den dra­ma­tiska pro­gres­sio­nen fram till det över­na­tur­li­gas fram­trä­dan­de. På samma sätt är den ele­ganta och blomst­rande pro­san (gabun) en vi­bre­rande hyll­ning till Hei­an-pe­ri­o­dens guld­ål­der, och sär­skilt till Be­rät­tel­sen om Genji (Genji mo­no­ga­tari).

En spöklikt mänsklighet

Det som slår en i Be­rät­tel­ser om regn och måne är att an­dar­nas värld ald­rig är helt av­sku­ren från de le­van­des. Långt ifrån att vara enkla mons­ter är Akina­ris spö­ken be­gå­vade med en kom­plex per­son­lig­het, ofta ri­kare och mer ori­gi­nell än de män­ni­skor de kom­mer för att hem­sö­ka. De­ras fram­trä­dan­den mo­ti­ve­ras av starkt mänsk­liga käns­lor: tro­het bortom dö­den, svi­ken kär­lek, för­tä­rande svart­sjuka el­ler out­släck­ligt hat. Spö­ket är ofta bara för­läng­ningen av en pas­sion som inte kun­nat till­freds­stäl­las el­ler stil­las i den jor­diska värl­den. Dess röst, kom­men från andra si­dan gra­ven, ta­lar till oss med en oro­ande mo­der­ni­tet om oss själ­va.

Så är fal­let med Miy­a­gi, den över­givna hust­run som i Hu­set bland vas­sen vän­tar sju år på sin ma­kes åter­komst ef­ter att han gett sig av för att söka lyck­an. Död av ut­matt­ning och sorg vi­sar hon sig för ho­nom en sista natt in­nan hon inte är mer än en grav­hög på vil­ken man fin­ner denna hjärt­skä­rande dikt:

« Så var det alltså,
Jag visste det och ändå va­gade mitt hjärta
Sig i il­lu­sio­ner:
I denna värld, fram till denna dag,
Var det då det­ta, det liv jag lev­de? »

Ueda, Akina­ri. Con­tes de pluie et de lune (Be­rät­tel­ser om regn och må­ne) (Ugetsu mo­no­ga­tari), övers. från ja­panska av René Si­ef­fert. Pa­ris: Gal­li­mard, sam­lingen « Con­nais­sance de l’­O­ri­ent. Sé­rie ja­po­naise », 1956.

Det fan­tas­tiska hos Akinari är alltså inte bara en me­ka­nism för skräck; det är en för­sto­rande spe­gel för sjä­lens kval. Spö­kena kom­mer för att på­minna de le­vande om de­ras för­sum­mel­ser, de mo­ra­liska kon­se­kven­serna av de­ras hand­ling­ar. En be­dra­gen hust­rus hämnd el­ler lo­ja­li­te­ten hos en vän som tar sitt liv för att hålla sitt löfte är lika många lik­nel­ser om för­plik­tel­ser­nas kraft och pas­sio­ner­nas ödes­be­stämd­het.

Chimärernas ciselör

Akina­ris stil är utan tve­kan det som ger ver­ket dess be­stän­dighet. Den för­enar det klas­siska språ­kets ädel­het med en rytm­känsla ärvd från nō-te­a­tern, och ska­par en sär­eget mu­sik som för­trol­lar lä­sa­ren. Själva ti­teln, Ugetsu, « regn och måne », över­sät­ter denna för­trol­lande me­lodi till en bild — den av ett mån­sken som grum­las av ett fint reg­nets sorl, vil­ket ska­par en ide­a­lisk ram för det över­na­tur­li­gas ma­ni­fes­ta­tio­ner, en spekt­ral värld där grän­serna mel­lan dröm och verk­lig­het sud­das ut.

Som obe­ro­ende konst­när äg­nade Akinari näs­tan tio år åt att po­lera sitt mäs­ter­verk, ett tecken på den vikt han fäste vid det. En in­tel­lek­tu­ell själv­stän­dighet som också ma­ni­fe­ste­rade sig i hans häf­tiga po­le­mi­ker med sin tids andre store lär­de, Mo­to­ori No­ri­na­ga, na­tio­na­list före be­grep­pets tid. Me­dan den se­nare upp­höjde Ja­pans för­fä­desmy­ter till « den enda san­ningen », hå­nade Akinari detta ideal ge­nom att hävda att « i varje land är na­tio­nens ande dess stank ». Så lyck­a­des denna kur­ti­san­son ge­nom en­bart sin konsts kraft eta­blera sig som en cen­tral ge­stalt, en « per­fekt an­ar­kist »⁴Ut­trycket är Al­fred Jar­rys om Ubu, men det skulle kun­na, ge­nom en djärv ana­lo­gi, be­teckna Akina­ris anda av full­stän­dig själv­stän­dighet. som ge­nom att leka med kon­ven­tio­nerna lyfte den fan­tas­tiska be­rät­tel­sen till en oöver­träf­fad för­fi­nings­grad. Hans sär­drag, som krävde sär­skilt mod i ett ja­panskt sam­hälle som upp­höjde kon­for­mi­tet till högsta dygd, miss­lyck­a­des inte att fa­sci­nera Yukio Mis­hi­ma, som er­kän­ner i Det mo­derna Ja­pan och sa­mu­ra­je­ti­ken (Ha­ga­kure nyū­mon) att ha ta­git med sig Akina­ris verk « un­der bomb­ning­arna » och be­und­rat fram­för allt hans « av­sikt­liga ana­kro­nism ». Be­rät­tel­ser om regn och måne är inte bara en an­to­logi i gen­ren; de är en åter­upp­fun­nen bild av be­rät­tel­sen på ja­panskt vis, där det un­der­bara och det ma­kabra täv­lar med den mest ut­sökta po­e­s­in, och läm­nar lä­sa­ren un­der den be­stå­ende för­troll­ningen av en märk­lig och mag­ni­fik dröm.

För vidare läsning

Kring Berättelser om regn och måne

Citat

« Isora, Ka­sa­das dot­ter, från den dag hon trätt in (i sin nya fa­milj), ti­digt uppe och sent till sängs, läm­nade van­ligt­vis inte sina svär­för­äld­rars si­da; hon hade vägt sin ma­kes ka­rak­tär och äg­nade sig hel­hjär­tat åt att tjäna ho­nom; där­för kände ma­karna Izawa, rörda av hen­nes hän­gi­ven­het till sina plik­ter som svär­dot­ter, en gräns­lös gläd­je; Shō­tarō, å sin si­da, upp­skat­tade hen­nes goda vilja och levde med henne i god sam­för­stånd. Men vad göra åt en ego­ists då­liga bö­jel­ser? Från en viss tid­punkt blev han djupt för­tjust i en kur­ti­san, en viss Sode från To­mo-no-tsu⁵To­mo-no-tsu (i­dag To­mo­nou­ra): Hamn vid In­lands­ha­vet, Hi­ro­shima pre­fek­tur, vars branta land­skap in­spi­re­rade ani­méfil­men Ponyo på klip­pan från Stu­dio Ghib­li.; han köpte till slut fri hen­ne, ord­nade ett hus åt henne i en när­lig­gande by och till­bring­ade da­gar i sträck utan att åter­vända hem. »

Ueda, Akina­ri. Con­tes de pluie et de lune (Be­rät­tel­ser om regn och må­ne) (Ugetsu mo­no­ga­tari), övers. från ja­panska av René Si­ef­fert. Pa­ris: Gal­li­mard, sam­lingen « Con­nais­sance de l’­O­ri­ent. Sé­rie ja­po­naise », 1956.

Nedladdningar

Ljudinspelningar

• Jean Douchet, René Si­ef­fert, Da­niel Serceau och Da­ni­elle Elis­se­eff om Be­rät­tel­ser om regn och måne. (France Cul­tu­re).

Bibliografi

• Guil­la­maud, Jean. His­toire de la lit­téra­ture ja­po­naise (Ja­pansk lit­te­ra­tur­his­to­ri­a). Pa­ris: El­lip­ses, sam­lingen « Lit­téra­tu­res. Sé­rie Lit­téra­tu­res du monde », 2008.
• Hum­bert­clau­de, Pi­er­re. « Es­sai sur la vie et l’œuvre de Ueda Akinari (1734-1809) » (Essä om Ueda Akina­ris liv och verk (1734-1809)). Mo­nu­menta nip­po­nica, vol. 3, nr 2 (juli 1940), s. 458-479; vol. 4, nr 1 (jan. 1941), s. 102-123; vol. 4, nr 2 (juli 1941), s. 454-464; vol. 5, nr 1 (jan. 1942), s. 52-85. (Tid­skrif­ten Mo­nu­menta nip­po­nica).
• Katō, Shūichi. His­toire de la lit­téra­ture ja­po­naise (Ja­pansk lit­te­ra­tur­his­to­ri­a), t. II, övers. från ja­panska av Er­nest Dale Saun­ders. Pa­ris: Fayard; In­ter­tex­tes, 1986.
• La­chaud, Franço­is. « Ta­kada Ma­moru: Edo bung­aku no kyokō to kei­shō (Fic­tion et Re­pré­sen­ta­tion dans la lit­téra­ture d’E­do) » (Fik­tion och re­pre­sen­ta­tion i Edo-lit­te­ra­tu­ren). Bul­le­tin de l’École française d’Ex­trê­me-O­ri­ent, t. LXXX­VI­II, 2001, s. 430-438. (Per­sé­e).
• Ma­cé, Mieko. « His­toi­res fan­tas­ti­ques: Akinari Ueda, “Con­tes de pluie et de lu­ne” (1776) » (Fan­tas­tiska be­rät­tel­ser: Akinari Ueda, “Be­rät­tel­ser om regn och må­ne” (1776)). Le Point Réfé­rences, nr 80, s. 44-45.
• Pi­co­ne, Ma­ry. « Om­bres ja­po­nai­ses: L’Il­lu­sion dans les con­tes de re­ve­nants (1685-1989) » (Ja­panska skug­gor: Il­lu­sio­nen i spök­be­rät­tel­ser (1685-1989)). L’Homme, 1991, t. XXXI, nr 117, s. 122-150. (Per­sé­e).
• Si­ef­fert, Re­né. La Lit­téra­ture ja­po­naise (Ja­pansk lit­te­ra­tur). Pa­ris: Pu­bli­ca­tions ori­en­ta­lis­tes de Fran­ce, 1973.
• Stru­ve, Da­niel och Tschu­din, Jean-Jac­ques. La Lit­téra­ture ja­po­naise (Ja­pansk lit­te­ra­tur). Pa­ris: Pres­ses uni­ver­si­tai­res de Fran­ce, sam­lingen « Que sa­is-je? », 2008.