Att säga det osägbara: Hiroshima: sommarblommor av Hara Tamiki

Över­satt från franska

Det finns hän­del­ser i män­ni­skor­nas his­to­ria som tycks mar­kera grän­sen för vad språ­ket kan ut­trycka. Av­grun­den öpp­nar sig, och or­den, ynk­li­ga, tycks rygga till­baka in­för fa­san. Hi­ro­shima är en så­dan av­grund. Ändå har vis­sa, in­för det osäg­ba­ra, känt den tving­ande plik­ten att vitt­na, inte för att för­kla­ra, utan för att inte låta tyst­na­den full­borda för­stö­rel­sens verk. I främsta le­det bland dessa väk­tare står Hara Ta­miki (1905-1951), över­le­van­de, vars be­rät­tel­ser sam­lade un­der ti­teln Hi­ro­shi­ma: som­mar­blom­mor ut­gör en av grun­dak­terna för vad kri­ti­ken kom att kalla “atom­bomb­s­lit­te­ra­tu­ren” (gen­baku bung­aku)¹“Atom­bomb­s­lit­te­ra­tu­ren” be­teck­nar de verk som föd­des ur 1945 års trau­ma. Bu­ren av över­le­vande som Hara Ta­miki och Ôta Yôko, har denna genre länge “be­dömts som mind­re, lo­kal, do­ku­men­tär” av de lit­te­rära kret­sar­na. Dess styrka lig­ger just i dess för­sök att ifrå­ga­sätta “språ­kets grän­ser, dess slump­mäs­sighe­ter, dess bris­ter” in­för fa­san och att sam­ti­digt sträva ef­ter att av­hjälpa dem, som Cat­he­rine Pin­g­uet un­der­stry­ker.
För­kas­tade for­mer:
Ato­mens lit­te­ra­tur.
Gem­baku bung­aku.. Tri­lo­gin om “en värld som ald­rig slu­tar brinna”²For­est, Phi­lip­pe, “Quel­ques fleurs pour Hara Ta­mi­ki” (“Några blom­mor för Hara Ta­mi­ki”), art. cit., ver­ket — be­stå­ende av För­spel till för­stö­rel­sen (Ka­i­metsu no jo­kyoku), Sommarblommor (Natsu no hana) och Ruiner (Hai­kyo kara) — skild­rar, i tre tem­pon, fö­re, un­der och ef­ter.

Ett skrivande av sprängkraften

En­ligt Gala Maria Follaco är Ha­ras stil inte den be­härs­kade skrif­tens: det är en “ned­stig­ning i den bräck­liga psy­ket hos en de­spe­rat man” kon­fron­te­rad med fruk­tans­värt upp­lösta land­skap, näs­tan oi­gen­känn­li­ga, där det fö­re­fal­ler ho­nom omöj­ligt att åter­finna spå­ren av sitt liv så­dant det var några ögon­blick ti­di­ga­re. Hans splitt­rade skri­van­de, som för­sän­ker lä­sa­ren i oro och vil­sen­het, har som bak­grund Hi­ro­shima självt i tra­sor, “för­svun­nen utan att lämna spår — om inte ett slags platt la­ger av spill­ror, as­ka, vrid­na, spruck­na, gnagda ting” för att återge or­den från Robert Guilla­in, den förste frans­man­nen på plat­sen. Det är mot denna duk av för­öd­else som Hara pro­ji­ce­rar än frag­ment av av­brutna ex­i­sten­ser, än min­nes­frag­ment som kom­mer att fylla tom­rum­men i en sön­der­sli­ten verk­lig­het.

Denna de­kon­struk­tion når sin kul­men i de po­e­tiska in­skot­ten, där Hara till­gri­per en sär­skild form av ja­panska — ka­ta­kana van­ligt­vis för­be­hållna främ­mande ord —, som om det van­liga språ­ket hade bli­vit odug­ligt:

“Gnist­rande spill­ror
/ sträcker sig i ett vid­sträckt land­skap
Ljusa as­kor
Vilka är dessa brända krop­par med rått kött?
Un­der­lig rytm hos döda mäns krop­par
Ex­i­ste­rade allt det­ta?
Har allt detta kun­nat ex­i­ste­ra?
Ett ögon­blick och åter­står en flådd värld”

Ha­ra, Ta­mi­ki, Hi­ro­shima : fleurs d’été : ré­cits (Hi­ro­shi­ma: som­mar­blom­mor: be­rät­tel­ser), övers. från ja­panska av Bri­gitte Al­li­oux, Ka­rine Ches­neau och Ro­se-Marie Ma­ki­no-Fayol­le, Ar­les: Ac­tes Sud, sam­lingen “Ba­bel”, 2007.

Me­dan Ha­ra, inne i ug­nen, ut­sat­tes för detta dan­tiska skå­de­spel, för­sökte de be­störta in­tel­lek­tu­el­la, i andra än­den av värl­den, att tänka hän­del­sen. Den 8 au­gusti 1945 skrev Al­bert Ca­mus i Combat: “den me­ka­niska ci­vi­li­sa­tio­nen har just nått sin yt­tersta grad av bar­ba­ri. Det kom­mer att bli nöd­vän­digt att väl­ja, i en mer el­ler mindre nära fram­tid, mel­lan kol­lek­tivt själv­mord el­ler in­tel­li­gent an­vänd­ning av ve­ten­skap­liga er­öv­ring­ar. I vän­tan på detta är det tillå­tet att tänka att det finns nå­got oan­stän­digt i att på detta sätt fira en upp­täckt som först stäl­ler sig i tjänst för den mest for­mi­dabla för­stö­rel­se­ra­seri som män­ni­skan har vi­sat prov p唳Ca­mus le­dare pu­bli­ce­ra­des på för­sta­si­dan av tid­ningen Combat bara två da­gar ef­ter bomb­ningen och före den i Na­ga­sa­ki. Den er­bju­der den ex­akta mot­sat­sen till re­ak­tio­nen från en stor del av pres­sen, så­som Le Monde som samma dag hade ru­bri­ken “En ve­ten­skap­lig re­vo­lu­tion”. Ge­nom att gå emot ti­dens en­tu­si­asm eta­ble­rar sig Ca­mus som en av de snab­baste och klar­synta in­tel­li­gen­serna vid kärn­krafts­ål­derns in­trä­de.. Hara fi­lo­so­fe­rar in­te, han vi­sar; och det han vi­sar är just detta “förstörelseraseri” plan­te­rat som ett blad i män­ni­skor­nas eget kött.

Några blommor på den mest omfattande av gravar

Den cen­trala be­rät­tel­sen, Sommarblommor, öpp­nar med en in­tim sorg: “Jag gick ut i sta­den och köpte blom­mor, ty jag hade be­stämt mig för att gå till min hust­rus grav”. För Hara hade värl­dens slut re­dan bör­jat ett år ti­di­ga­re. Han hade för­lo­rat sin hust­ru, Sa­dae — den per­son som var ho­nom kä­rast — och med hen­ne, detta livs re­naste fröj­der. Ka­ta­stro­fen den 6 au­gusti 1945 är alltså inte en bryt­ning som upp­stått ur in­tet, utan den monst­ru­ösa för­stärk­ningen av ett per­son­ligt dra­ma, som blan­das med det kol­lek­tiva för atom­bom­bens of­fer och pa­ra­dox­alt nog slu­tar med att bli en ex­i­stens­be­rät­ti­gan­de, en brådska att sä­ga. “’Jag måste lämna allt detta ned­skri­vet’, sade jag till mig själv”, och gav sig mo­det att leva några år till. Hans skri­vande är inte längre bara ett la­mento mitt bland ru­i­ner­na; det för­vand­las till ett min­nes­märke över Hi­ro­shi­ma, några blom­mor lagda för evighe­ten på den mest om­fat­tande av gra­var; till en mot­stånds­akt också mot tyst­na­der­na, vare sig de på­tvingas av de ame­ri­kanska ock­u­pa­tions­styr­kor­nas cen­sur⁴Ef­ter ka­pi­tu­la­tio­nen 1945 in­förde de ame­ri­kanska ock­u­pa­tions­myn­dighe­terna en Press Code som un­der flera år för­bjöd sprid­ningen av allt­för grova upp­gif­ter och vitt­nes­mål om bomb­ning­ar­nas ef­fek­ter, vil­ket för­se­nade pu­bli­ce­ringen av många verk, där­i­bland Ha­ras. “Att lida i tyst­nad, alltså”, sam­man­fat­tar psy­ko­lo­gen Nayla Chi­diac i sitt verk L’Écri­ture qui gué­rit (Skrif­ten som he­lar), som äg­nar ett helt ka­pi­tel åt Ha­ra., el­ler födda ur dis­kri­mi­ne­ringen mot de “ato­mi­se­ra­de” (hibakusha), vars stig­man fram­kal­lade rädsla och av­vi­san­de.

De dödas tystnad, Guds tystnad

Men detta upp­drag som höll ho­nom vid liv slu­tade med att krossa ho­nom. 1951 un­der­teck­nar han ett av­skeds­brev, hem­sökt av spö­ket av ett nytt Hi­ro­shima med Ko­re­a­kri­gets ut­brott: “Det är nu tid för mig att för­svinna i det osyn­li­ga, i evighe­ten bortom”. Kort där­ef­ter kas­tar han sig fram­för ett tåg. Hans sista gest, som no­bel­pris­ta­ga­ren Ôé Ken­za­burô kom­mer att skri­va, var ett sista rop av pro­test “mot män­ni­sko­släk­tets blinda dum­het”.

När vitt­ne­nas rös­ter tyst­nar, tar sig min­net sin till­flykt till de fö­re­mål som brot­tet läm­nat ef­ter sig. År­tion­den se­nare är det detta ma­te­ri­ella minne som präs­ten Mi­chel Quo­ist kon­fron­te­ras med vid sitt be­sök på atom­bomb­s­mu­se­et. Han slås av sy­nen av “klock­or, pen­dy­ler, väck­ar­klockor”, de­ras vi­sare för all­tid fast­frusna på 8:15: “Ti­den är upp­hävd”. Denna slå­ende bild är kanske den mest träf­fande me­ta­fo­ren för Ha­ras an­sträng­ning att kri­stal­li­sera det ödes­digra ögon­blick­et. Det är samma bild som kom­mer att in­spi­rera Quo­ist till en la­pi­da­risk dikt i per­fekt sam­klang med Hi­ro­shi­ma: som­mar­blom­mor:

“Av­bru­tet folk, ut­plå­nat
/ damm
/ skugga
/ natt
/ in­tet
De dö­das tyst­nad
Guds tyst­nad

Var­för ti­ger ni, dö­da? Jag vill höra er röst!
Skrik!
Yl!
Säg oss att det är orätt­vist!
Säg oss att vi är gal­na! […]
DET ÄR NATT ÖVER HI­RO­SHIMA”

Quo­ist, Mi­chel, À cœur ou­vert (Med öp­pet hjärta), Pa­ris: Les Édi­tions ouvriè­res, 1981.

För vidare läsning

Kring Hiroshima: sommarblommor

Citat

“På stran­den, på slän­ten ovan­för stran­den, över­allt samma män och samma kvin­nor, vars skug­gor åter­speg­lade sig i vatt­net. Men vilka män, vilka kvin­nor…! Det var näs­tan omöj­ligt att känna igen en man från en kvinna så svull­na, skrynk­liga an­sik­tena var. Ögo­nen smala som trå­dar, läp­par­na, verk­liga in­flam­me­rade sår, krop­pen li­dande över­allt, nak­na, alla an­da­des med en in­sekt­sand­ning, ut­sträckta på mar­ken, dö­en­de. I takt med att vi gick fram­åt, att vi pas­se­rade fram­för dem, bad dessa män­ni­skor med oför­klar­ligt ut­se­ende med en mild li­ten röst: ’Vat­ten, snäl­la, vat­ten…’”

Ha­ra, Ta­mi­ki, Hi­ro­shima : fleurs d’été : ré­cits (Hi­ro­shi­ma: som­mar­blom­mor: be­rät­tel­ser), övers. från ja­panska av Bri­gitte Al­li­oux, Ka­rine Ches­neau och Ro­se-Marie Ma­ki­no-Fayol­le, Ar­les: Ac­tes Sud, sam­lingen “Ba­bel”, 2007.

Nedladdningar

Ljudinspelningar

• Mi­chel Po­marède och Gil­les Mar­di­ros­sian om Hi­ro­shima : fleurs d’été (Hi­ro­shi­ma: som­mar­blom­mor). (France Cul­tu­re).

Bibliografi

• Ca­mus, Al­bert, À Com­bat : édi­to­ri­aux et ar­tic­les, 1944-1947 (I Com­bat: le­dare och ar­tik­lar, 1944-1947), Pa­ris: Gal­li­mard, sam­lingen “Fo­lio. Es­sa­is”, 2013.
• Chi­di­ac, Nay­la, L’Écri­ture qui gué­rit : trau­ma­tis­mes de gu­erre et lit­téra­ture (Skrif­ten som he­lar: krigs­trau­man och lit­te­ra­tur), Pa­ris: O. Jacob, 2025.
• For­est, Phi­lip­pe, “Quel­ques fleurs pour Hara Ta­mi­ki” (“Några blom­mor för Hara Ta­mi­ki”) i La Be­auté du con­tre­sens : et aut­res es­sais sur la lit­téra­ture ja­po­naise (Mot­me­ningen skön­het: och andra es­säer om ja­pansk lit­te­ra­tur), Nan­tes: C. De­faut, sam­lingen “Al­laph­be­d”, 2005.
• Guilla­in, Robert, “En­tre­tien avec le maire de Hi­ro­shi­ma” (“­Sam­tal med Hi­ro­shi­mas borg­mäs­ta­re”), France-Asie, vol. 5, nr 53, 1950, s. 295-297.
• Guilla­in, Robert, Le Ja­pon en gu­erre : de Pearl Har­bor à Hi­ro­shima (Ja­pan i krig: från Pearl Har­bor till Hi­ro­shima), Pa­ris: Stock, 1979.
• Luck­en, Mi­chael, Les Ja­po­nais et la Gu­erre : 1937-1952 (Ja­pa­nerna och kri­get: 1937-1952), Pa­ris: Fayard, 2013.
• Luck­en, Mi­chael, “Les mon­tres bri­sées : réf­lex­ion sur le temps d’après-gu­er­re” (“De tra­siga klock­or­na: re­flek­tion över ef­ter­krigs­ti­dens tid”), Ebisu : étu­des ja­po­nai­ses (Ebisu: ja­panska stu­dier), nr 32, 2004, s. 125-153. (Per­sé­e).
• Nis­hi­ka­wa, Na­gao, Le Ro­man ja­po­nais de­puis 1945 (Den ja­panska ro­ma­nen se­dan 1945), Pa­ris: Pres­ses uni­ver­si­tai­res de Fran­ce, sam­lingen “Écri­tu­re”, 1988.
• Ôé, Ken­za­burô, Moi, d’un Ja­pon am­bigu (Jag, från ett tve­ty­digt Ja­pan), övers. från ja­panska av René de Cec­catty och Ryôji Na­ka­mu­ra, Pa­ris: Gal­li­mard, 2001.
• Ôé, Ken­za­burô, No­tes de Hi­ro­shima (An­teck­ningar från Hi­ro­shima), övers. från ja­panska av Do­mi­ni­que Pal­mé, Pa­ris: Gal­li­mard, sam­lingen “Ar­ca­des”, 1996.
• Pin­g­u­et, Cat­he­ri­ne, “’­Lit­téra­ture de la bom­be’ : si­lences et dé­nis — Hi­ro­shi­ma-Na­ga­sa­ki” (“’­Bom­bens lit­te­ra­tur’: tyst­na­der och för­ne­kan­den — Hi­ro­shi­ma-Na­ga­sa­ki”), Chimères, vol. 62, nr 3, 2006, s. 89-118. (Tid­skrif­ten Chimères).
• Quo­ist, Mi­chel, À cœur ou­vert (Med öp­pet hjärta), Pa­ris: Les Édi­tions ouvriè­res, 1981.