De lediga timmarna: Filosofisk flanering med munken Kenkō

Över­satt från franska

Som en ju­vel i ere­mit­lit­te­ra­tu­ren ut­gör De le­diga tim­marna (Tsurezure-gusa)¹För­kas­tade for­mer:
Ca­hier des heu­res oi­si­ves (An­teck­nings­bok över de le­diga tim­marna).
Va­ri­é­tés sur des mo­ments d’en­nui (Va­ri­a­tio­ner över ögon­blick av leda).
Va­ri­é­tés sur des mo­ments de désœuv­re­ment (Va­ri­a­tio­ner över ögon­blick av syss­lo­lös­het).
Réf­lex­ions lib­res (Fria be­trak­tel­ser).
Écrit dans des mo­ments d’en­nui (Skri­vet i ögon­blick av leda).
Pro­pos des mo­ments per­dus (An­märk­ningar från för­lo­rade ögon­blick).
Les Her­bes de l’en­nui (Le­dans gräs).
Les Di­vers Mo­ments de lo­i­sirs (De olika stun­derna av fri­tid).
Tsou­rézouré Gouça.
Tsure-dzure-gusa.
Tsouré-dzouré-gousa. en tid­lös in­bju­dan att gripa tag i värl­dens flyk­tiga skön­het in­nan « dag­gen på Adas­his slät­ter » hin­ner torka och « rö­ken från ber­get To­ribe » för­svin­ner (kap. VII)²Be­lägna nord­väst om Kyo­to, tjä­nade Adas­his slät­ter förr i ti­den som en vid­sträckt kyr­ko­gård där man över­läm­nade krop­parna åt ele­men­ten. Ber­get To­ri­be, be­lä­get i syd­ost, var i sin tur plat­sen för kre­me­ring­ar.. För­fat­ta­ren, Urabe Kenkō el­ler mun­ken Kenkō (1283–1350)³För­kas­tade for­mer:
Urabe Ka­neyo­shi.
Yo­shida Ka­neyo­shi.
Yo­shida Kenkō.
Yo­shida Kenn­kō.
ab­bot Ken­ko.
mun­ken Kenkō.
den vörd­nads­värde Kenkō.
Kenkō hōshi.
Kennkō hōshi.
Kenkō-bōshi.
Kenkō bō­ci., var var­ken en sträng asket el­ler ens en from man i ord­ets snäva be­mär­kel­se. Som of­fi­cer i gar­det, med upp­gift att åt­följa kej­sa­ren Go-U­da, valde han att träda in i det re­li­giösa li­vet först vid sin be­skyd­da­res död, och gjorde det för att be­trakta sina sam­tida på av­stånd. I en tid då « krigs­knek­tarna från Kantō », okul­ti­ve­rade sol­da­ter, plå­gade ho­vet med ett « lev­nads­sätt fjär­ran från all mänsk­lig­het, när­mare dju­rens » (kap. LXXX), för­mådde Kenkō be­vara det vä­sent­li­ga: den gamla sma­ken.

« Kenkō […] är en för­se­nad klas­si­ker. […] hans es­säer lik­nar en världs­mans ar­tiga kon­ver­sa­tion och har den en­kel­het och le­dighet i ut­trycket som i verk­lig­he­ten är fruk­ten av en full­än­dad konst.

Man kan inte göra ett bättre val för att börja stu­dera den gamla ja­panska lit­te­ra­tu­ren än De le­diga tim­marna. »

Aston, Wil­liam Ge­or­ge. Lit­téra­ture ja­po­naise (Ja­pansk lit­te­ra­tur), övers. från eng­elska av Henry Du­ran­d-Dav­ray. Pa­ris: A. Co­lin, se­rien « His­toi­res des lit­téra­tu­res », 1902. (Bib­li­ot­hè­que na­tio­nale de France (Bn­F)).

Vid när­mare gransk­ning av detta verk, rikt på för­tro­en­den, ur­skil­jer man hos Kenkō två kon­tras­te­rande per­son­lig­he­ter: aris­to­kra­ten och mun­ken. Han fö­re­språ­kar vis­ser­li­gen budd­his­tiskt av­skil­jan­de, men be­kän­ner att « man­nen som inte skulle ha smak för kär­leks­li­vet » skulle likna en « kri­stall­skål utan bot­ten » (kap. II­I). Han kri­ti­se­rar fast­hål­lan­det vid ma­te­ri­ella ägo­de­lar, men er­far « all­tid ett hjärt­slag » (kap. VI­II) när han minns pa­lat­sets de­kor, dräk­ter­nas till­be­hör el­ler ce­re­mo­ni­er­nas prakt. Han för­dö­mer grov be­rus­ning, men med­ger att ett glas saké de­lat mel­lan « nära vän­ner vid el­den » (kap. CLXXV), en snöig natt, är en av till­va­rons be­hag. Dessa två si­dor av hans ka­rak­tär för­enas för att « bilda en typ av ung­karl [verk­li­gen] sym­pa­tisk, och som blir det ännu mer när man i lugn och ro be­grun­dar de tan­kar och råd, av en så in­ner­lig vis­dom, som fyl­ler större de­len av hans skrift », för­kla­rar Mi­chel Re­von. Jag an­ser ho­nom vara den störste mo­ra­lis­ten, den mest har­mo­niska och re­naste an­den i Ja­pan.

Zuihitsuns väsen: Att följa penselns nyck

« Zuihitsu, “i pen­selns ström” […]. Mun­ken Kenkō har ska­pat den vack­raste bo­ken i denna gen­re. Han är min mäs­ta­re. Jag reste till Kyoto för att gråta vid plat­sen där han hade levt. En munk ledde mig dit. […] “Ab­bo­ten Kenkō”, sade han till mig […], “det är [blom­mor­na] som finns här!” Ja­pa­nerna är som års­ti­der­na; allt åter­kom­mer […] med dem. Vi, vi är som his­to­ri­en; allt dör med oss. »

Quig­nard, Pa­scal. Pe­tits Trai­tés (Små av­hand­lingar). Pa­ris: Maeght, 1990; ny utg. Pa­ris: Gal­li­mard, se­rien « Fo­lio », 1997.

De le­diga tim­marna till­hör denna så spe­ci­ella lit­te­rära gen­re, zuihitsu (« i pen­selns flöde »)⁴För­kas­tade for­mer:
« Im­pres­sio­nis­tisk lit­te­ra­tur ».
« Föl­jande pen­seln ».
« Föl­jande pen­selns nyck ».
« Skrif­ter i pen­selns flöde ».
« Bland­ningar ».
« Es­säer ».
« Essä i pen­selns flöde ».
« Essä i pen­nans flöde ».
« An­teck­ningar tagna i pen­nans ström ».
« I pen­selns ström ».
« Ge­nom att släppa pen­seln lös ».
« I pen­selns be­hag ».
Zouï-hitsou., i vil­ken ja­pa­nerna även in­ord­nar Mon­taig­nes Essäer. Och denna jäm­fö­relse mel­lan Kenkō och vår franske adels­man, om än ve­der­ta­gen, är inte desto mindre rik­tig. Man fin­ner hos den ene som den andre denna säkra och fina smak, denna me­lan­koli som ald­rig är för­tviv­lan, denna helt hu­ma­nis­tiska en­tu­si­asm inte så mycket för An­ti­ken som för den an­tika dyg­den, denna vil­ja, slut­li­gen, att måla sig själv ge­nom att måla and­ra. Ingen re­gel­bun­den plan, inget sys­tem för att in­ne­sluta tan­kar­na; ing­en­ting an­nat än pen­selns nyck, ur vil­ken fram­trä­der ett « virr­varr av be­trak­tel­ser, anek­do­ter och max­i­mer kas­tade hul­ler om bul­ler på pap­pe­ret, un­der [f­le­ra] år, om­kring 1335 », en träd­gård av in­tryck där det vilda grä­set mö­ter den säll­synta blom­man. In­led­ning­en, be­römd, an­ger to­nen för denna in­tel­lek­tu­ella pro­me­nad:

« I mina le­diga tim­mars be­hag (Tsu­re­zure naru mama ni), från mor­gon till kväll, fram­för mitt skriv­don, an­teck­nar jag utan be­stämd av­sikt de ba­ga­tel­ler vars flyk­tiga åter­sken pas­se­rar ge­nom mitt sin­ne. Säll­samma irr­fär­der! »

Ura­be, Kenkō. Les Heu­res oi­si­ves (De le­diga tim­marna, Tsurezure-gusa), övers. från ja­panska av Char­les Gros­bois och To­miko Yo­shi­da. Pa­ris: Gal­li­mard, se­rien « Con­nais­sance de l’­O­ri­ent. Sé­rie ja­po­naise », 1987; del­vis ny utg. un­der ti­teln Ca­hi­ers de l’ermi­tage (Ere­mi­tens an­teck­nings­böcker) (för­ord Zéno Bi­a­nu), Pa­ris: Gal­li­mard, se­rien « Fo­lio Sa­ges­ses », 2022.

Det ofulländades poetik

I hjär­tat av De le­diga tim­marna slår den gri­pande käns­lan av det flyk­ti­ga. För den mo­derna män­ni­skan är ti­dens flykt of­tast en källa till ång­est; för Kenkō är den själva för­ut­sätt­ningen för skön­het. « Det är dess obe­stän­dighet som ger denna värld dess värde » (kap. VI­I), skri­ver han. Om vår till­varo vore evig, skulle värl­dens po­esi ögon­blick­li­gen för­svin­na. Ur denna för­gäng­lig­he­tens fi­lo­sofi springer en helt ja­pansk es­te­tik, det ofull­än­da­des, som fö­re­drar en da­lande stjär­nas be­slö­jade glans fram­för må­nens full­het; och fram­för den ut­slagna blom­man de kron­blad som vin­den skynd­samt för bort, trots oss:

« Vil­ket fö­re­mål det än gäl­ler, dess full­kom­lig­het är en brist. Låt tingen vara ofull­bor­da­de, som de är, utan att put­sa: jag fin­ner det in­tres­sant och kän­ner mig till­freds. Man har sagt mig: när man byg­ger en kej­ser­lig bo­ning är det sed att lämna en del oav­slu­tad. »

Ura­be, Kenkō. Les Heu­res oi­si­ves (De le­diga tim­marna, Tsurezure-gusa), övers. från ja­panska av Char­les Gros­bois och To­miko Yo­shi­da. Pa­ris: Gal­li­mard, se­rien « Con­nais­sance de l’­O­ri­ent. Sé­rie ja­po­naise », 1987; del­vis ny utg. un­der ti­teln Ca­hi­ers de l’ermi­tage (Ere­mi­tens an­teck­nings­böcker) (för­ord Zéno Bi­a­nu), Pa­ris: Gal­li­mard, se­rien « Fo­lio Sa­ges­ses », 2022.

Ge­nom att lära oss att « sak­na­den ef­ter blom­mor­nas av­l­öv­ning och må­nens ned­gång » (kap. CXXX­VII) är mer rö­rande än lov­pri­san­det av de­ras fulla blom­ning, ger Kenkō oss inte bara en po­e­tisk lär­dom; han er­bju­der oss, ännu bätt­re, en tröst.

Vidare läsning

Kring De lediga timmarna

Citat

« 世の人の心まどはすこと色欲にはしかず。人の心はおろかなるものかな。にほひなどはかりのものなるに、しばらく衣裳にたきものすと知りながら、えならぬにほひには心ときめきするものなり。久米の仙人の、物洗ふ女のはぎの白きを見て通を失ひけむは、まことに手あしはだへなどのきよらに肥えあぶらつきたらむは、外の色ならねばさもあらむかし。 »

徒然草 (國文大觀) på Wiki­source 日本語, [on­li­ne], häm­tad den 4 de­cem­ber 2025.

« Ing­en­ting är värre för att vil­se­leda män­ni­skor­nas hjär­tan än de sinn­liga be­gä­ren. Män­ni­sko­hjär­ta: vil­ken dår­skap!

Se här! En doft är nå­got flyk­tigt, men även om vi vet att rö­kel­sens doft på en dräkt bara va­rar ett ögon­blick, får vi all­tid ett hjärt­slag när vi kän­ner en ut­sökt lukt. Det man be­rät­tar om ere­mi­ten från Kume⁵Ere­mi­ten från Kume (Kume no sen­nin) hade ge­nom sin ren­het för­vär­vat för­må­gan att rida på mol­nen. Men en dag, när han svä­vade över flo­den Yo­shi­no, blev han så rörd av en vän­lig och lätt­klädda tvät­ters­kans ben, att denna pro­fana tanke som han tillät sig plöts­ligt fick ho­nom att falla från höj­der­na. som för­lo­rade sin ma­giska kraft vid åsy­nen av vit­het hos en tvät­ters­kans ben fö­re­fal­ler mig helt nor­malt, ty en hud, ar­mar och ben med fyllda for­mer är mycket kraft­fulla verk­lig­he­ter. »

Ura­be, Kenkō. Les Heu­res oi­si­ves (De le­diga tim­marna, Tsurezure-gusa), övers. från ja­panska av Char­les Gros­bois och To­miko Yo­shi­da. Pa­ris: Gal­li­mard, se­rien « Con­nais­sance de l’­O­ri­ent. Sé­rie ja­po­naise », 1987; del­vis ny utg. un­der ti­teln Ca­hi­ers de l’ermi­tage (Ere­mi­tens an­teck­nings­böcker) (för­ord Zéno Bi­a­nu), Pa­ris: Gal­li­mard, se­rien « Fo­lio Sa­ges­ses », 2022.

« Ing­en­ting vil­se­le­der denna värl­dens män­ni­skors hjär­tan så mycket som den kötts­liga pas­sio­nen. Män­ni­skans hjärta är löj­ligt i detta av­se­en­de. Även om man vet att dof­ten bara är nå­got lå­nat, en rö­kelse som man im­preg­ne­rat klä­derna med un­der mycket kort tid, slår hjär­tat ändå for­tare när man kän­ner den ut­sökta luk­ten. Ere­mi­ten från Ku­me, som såg det vita be­net hos en kvinna som tvät­ta­de, för­lo­rade där­i­ge­nom sin över­na­tur­liga kraft; och det är be­grip­ligt, ty ar­mar­nas, be­nens och hu­dens ele­ganta och knub­biga ut­se­ende är inte en främ­mande egen­skap. »

Re­von, Mi­chel. Ant­ho­lo­gie de la lit­téra­ture ja­po­naise : des ori­gi­nes au 20^e siècle (An­to­logi över den ja­panska lit­te­ra­tu­ren: från ur­sprunget till 1900-ta­let). Pa­ris: De­lag­ra­ve, se­rien « Pal­las », 1910.

« Ing­en­ting vil­se­le­der oss så mycket som den sex­u­ella pas­sio­nen. Män­ni­skan är löj­lig i detta av­se­en­de; men våra hjär­tan slår for­tare när dof­tens ljuva lukt når oss. En ere­mit vid namn Kume för­lo­rade sin över­na­tur­liga kun­skap när han såg de vita be­nen hos en kvinna som tvät­ta­de. Man kan för­stå att även en ere­mit kan för­fö­ras av en kvin­nas vackra och fyl­liga ben. »

Is­hi­ka­wa, Ta­késhi. Étude sur la lit­téra­ture im­pres­sion­niste au Ja­pon (Stu­die över den im­pres­sio­nis­tiska lit­te­ra­tu­ren i Ja­pan). Dok­tors­av­hand­ling vid Uni­ver­sité de Pa­ris. Pa­ris: A. Pe­do­ne, 1909.

Nedladdningar

Tryckta verk

• Del­över­sätt­ning av De le­diga tim­marna av Mi­chel Re­von (1910). (Bib­li­ot­hè­que na­tio­nale de France (Bn­F)).
• Del­över­sätt­ning av De le­diga tim­marna av Mi­chel Re­von (1918). (Google Liv­res).
• Del­över­sätt­ning av De le­diga tim­marna av Mi­chel Re­von (1923). (Google Liv­res).
• Del­över­sätt­ning av De le­diga tim­marna av Mi­chel Re­von (1928). (Google Liv­res).
• Del­över­sätt­ning av De le­diga tim­marna av Ta­késhi Is­hi­kawa (1909). (Google Liv­res).
• Del­över­sätt­ning av De le­diga tim­marna av Ta­késhi Is­hi­kawa (1910). (Google Liv­res).

Bibliografi

• Aston, Wil­liam Ge­or­ge. Lit­téra­ture ja­po­naise (Ja­pansk lit­te­ra­tur), övers. från eng­elska av Henry Du­ran­d-Dav­ray. Pa­ris: A. Co­lin, se­rien « His­toi­res des lit­téra­tu­res », 1902. (Bib­li­ot­hè­que na­tio­nale de France (Bn­F)).
• Quig­nard, Pa­scal. Pe­tits Trai­tés (Små av­hand­lingar). Pa­ris: Maeght, 1990; ny utg. Pa­ris: Gal­li­mard, se­rien « Fo­lio », 1997.
• Si­ef­fert, Re­né. La Lit­téra­ture ja­po­naise (Den ja­panska lit­te­ra­tu­ren). Pa­ris: Pu­bli­ca­tions ori­en­ta­lis­tes de Fran­ce, se­rien « Lan­g­ues et ci­vi­li­sa­tions. Lit­téra­ture », 1973.
• Stru­ve, Da­niel och Tschu­din, Jean-Jac­ques. La Lit­téra­ture ja­po­naise (Den ja­panska lit­te­ra­tu­ren). Pa­ris: Pres­ses uni­ver­si­tai­res de Fran­ce, se­rien « Que sa­is-je ? », 2008.