Mappemonde mettant en évidence le Canada et la France.

Den himmelske skeppsbrutne: Émile Nelligan

Över­satt från franska

«Nel­li­gan är le­gen­da­risk. Det que­beck­iska fol­ket är självt på sätt och vis en dröm, in­bil­lad fast verk­lig, osä­ker fast ut­hål­lig, och till sist – vem vet? – kanske räd­dat, kanske för­lo­rat. Det finns en för­bin­delse mel­lan dessa två le­gen­der.»

Va­de­bon­co­eur, Pi­er­re. «É­mile Nel­li­gan (1879-1941), poè­te» (É­mile Nel­li­gan (1879-1941), po­et), i En quel­ques traits (I några drag), Montré­al: Fi­des, 1978.

Be­hö­ver man på­minna om att den fransk­ka­na­den­siska lit­te­ra­tu­ren knappt har två se­kel på nack­en; att den just har läm­nat barn­do­men bakom sig? Ännu fat­tig på lit­te­rära stor­he­ter äger den dock en som på ett ex­em­pla­riskt sätt för­kropps­li­gar dess egen ung­dom. Denna stor­het är Émile Nel­li­gan1För­kas­tade for­mer:
Émil Nel­lig­han.
Émile Ko­var.: en sjut­ton­årig yng­ling, näs­tan ett barn. Men ge­nom en tra­gisk om­kast­ning av den na­tur­liga ord­ning­en, i denna sprit­tande ål­der som en­ligt Bos­suet «tycks vara ska­pad en­dast för glädje och nö­jen» och som «his­sar se­gel åt alla håll mot hop­pet», hop­pas Nel­li­gan re­dan inte på nå­got mer; han dri­ver för vin­den:

«Min själ är svart: var le­ver jag? Vart går jag?
Alla dess för­hopp­ningar lig­ger frus­na:
Jag är det nya Norge
var­i­från de ljusa him­larna har flytt.»

Nel­li­gan, Émi­le. Poé­sies com­plè­tes (Sam­lade dik­ter), för­ord av Claude Beau­so­leil och Louis Dan­tin, Montré­al: Ty­po, se­rien «Typo Poé­si­e», 1998.

Och det är inte en­dast i dessa ver­ser, un­der in­trycket av en över­gå­ende be­svi­kel­se, som han er­far denna des­il­lu­sion. Det är ge­nom hela hans Poé­sies com­plè­tes (Sam­lade dik­ter), ädla dröm­me­rier av en för­ban­nad äng­el, som för­bli­vit främ­mande för de kom­pro­mis­ser som li­vet på­tving­ar.

Den förbannade ängeln

På ett be­römt fo­to­grafi fa­sci­ne­rar denne smäckra skol­pojke med sitt bleka an­sikte och sitt ruf­siga hår med sina sto­ra, fly­tan­de, oänd­liga ögon; ögon som skif­ta­de, som för­stod, som dröm­de. Han gick om­kring med bläck­fläck­ade fing­rar, bon­jou­ren i oord­ning, och mitt i allt det­ta, en stolt min. «Det är en lus­tig grabb», sade som­li­ga; «lite till­gjord», tyckte and­ra. Men hans stolt­het var bara en fa­sad som då­ligt dolde en ex­al­te­rad käns­lig­het, stundom sval­lande av en­tu­si­asm, stundom för­mör­kad av en vild och hot­full me­lan­ko­li:

«Det är det bittra skrat­tets och ra­se­ri­ets välde
Att veta sig poet och vara fö­re­mål för för­akt,
Att veta sig ha ett hjärta och att för­stås
En­dast av mån­lju­set och de stora stor­miga kväl­lar­na!»

Nel­li­gan, Émi­le. Poé­sies com­plè­tes (Sam­lade dik­ter), för­ord av Claude Beau­so­leil och Louis Dan­tin, Montré­al: Ty­po, se­rien «Typo Poé­si­e», 1998.

Om­giv­ning­ens oför­stå­else och de ge­nom­va­kade nät­terna då han klott­rade feb­rila ver­ser där «re­dan, bland gnist­rande drag, van­vet­tet vi­sade sin av­sky­värda klo»2Ut­trycket om den «av­sky­värda klon» är av Louis Dan­tin i hans «É­mile Nel­li­gan et son Œuv­re» (É­mile Nel­li­gan och hans verk) pu­bli­ce­rad i sju de­lar i tid­ningen Les Débats (1902) och som snart blev detta my­tiska för­ord (1903) som inte bara av­slö­jade en av fransk­ka­na­den­siska Ka­na­das bästa po­e­ter (Nel­li­gan), utan också en av dess bästa es­te­ti­ker (Dan­tin). slu­tade med att bryta ned hans hälsa i för­tid. Han dog två gång­er: för­st, en in­tel­lek­tu­ell död el­ler ga­len­skap vid nit­ton års ål­der; se­dan, en kropps­lig död vid fem­tio­sju års ål­der.

Skrattet och snyftningarna

Det rå­der inget tvi­vel om att Nel­li­gan led grymt av detta oför­stånd. Han som en­dast drömde om Pa­ris på­stod att hans ver­ser en dag skulle flyga dit för att åter­vända som en vacker bok. En så­dan am­bi­tion, ung­dom­lig och vi­bre­ran­de, er­bjöd ett lätt byte för ill­vil­lig kri­tik. Det mest vi­ru­lenta an­grep­pet kom från Le Monde il­lustré, ur pen­nan på en obe­tyd­lig jour­na­list på gen­om­resa i Montré­al, De Mar­chy el­ler De Mar­chi, vars för­namn his­to­rien har glömt. Med bil­lig ironi och små­sint trång­synt­het hå­nade denne cen­sor yng­ling­ens ori­gi­na­li­tet och gick så långt som att fö­re­slå ho­nom, på en ton av med­li­dan­de, att skriva «en li­ten av­hand­ling i en­kel prosa» för att be­visa sin för­tjänst, och tillade per­fidt: «ty vi upp­munt­rar unga för­fat­tare».

Så­rad till det yt­tersta dröjde Nel­li­gan inte med att svara un­der en min­nes­värd sam­man­komst med Montré­als lit­te­rära skola den 26 maj 1899. Den kväl­len reste sig den unge man­nen in­för sina be­lack­a­re, dessa «män med dystra pan­nor / som för­ak­tade [hans] liv och stötte bort [hans] hand». Med ma­nen va­jande i vin­den och blicken flam­mande slung­ade han i ett enda an­de­tag sin bi­tande re­plik, «La ro­mance du vin» (Vi­nets ro­mans), som för­satte sa­len i ex­tas. Det var på samma gång hans tri­umf och hans far­väl:

«Klock­orna har sjung­it; af­ton­vin­den dof­tar…
Och me­dan vi­net ström­mar i glada flö­den,
Är jag så glad, så glad, i mitt kling­ande skratt,
Å! så glad, att jag fruk­tar att brista i gråt!»

Nel­li­gan, Émi­le. Poé­sies com­plè­tes (Sam­lade dik­ter), för­ord av Claude Beau­so­leil och Louis Dan­tin, Montré­al: Ty­po, se­rien «Typo Poé­si­e», 1998.

«Le vaisseau d’or» (Guldskeppet)

Pro­dukt av en osan­no­lik al­kemi vi­sar sig Nel­li­gan be­släk­tad med Poe ge­nom det ma­kab­ra, med He­re­dia ge­nom sitt ci­se­le­rade språk, med Ner­val ge­nom sina oni­riska nos­tal­gi­er, men också med Ro­den­bach ge­nom dim­morna och med Cho­pin ge­nom sjä­lens mu­sik. Han od­lar med stolt­het «sina nev­ro­ser» och an­för­tror: «Jag kom­mer att dö som då­re… som Bau­delaire». Un­der an­fal­let av nå­gon be­satt dröm, nå­gon do­mi­ne­rande idé, stör­tar han sig mot det ab­so­luta med «all an­sträng­ning, allt sjä­lens blod», vil­ket får Louis Dan­tin att säga: «Om man med­ger att man­nen och ver­ket en­dast är en skiss, måste man hävda att det är en ge­ni­ets skiss».

Denna ge­ni­ets skiss har de skräm­mande klar­sy­nerna hos «det som de gamla kal­lade på la­tin “va­tes”, si­a­ren, den se­en­de, pro­fe­ten, den av gu­darna in­spi­re­rade po­e­ten»3Claude La Cha­ri­té.. Ro­ger Four­nier fram­ma­nar det «fruk­tans­värda ögon­blick» då konst­nä­ren ser sitt slut in­nan han le­ver det. Denna för­känsla tar ge­stalt i «Le vais­seau d’or» (Guld­skep­pet), hans mest em­ble­ma­tiska so­nett. Nel­li­gan må­lar där prak­ten hos ett tri­um­fe­rande skepp, «hug­get ur mas­sivt guld», som seg­lar på okända hav. Men denna äro­rika tavla finns en­dast där för att bättre kunna för­stö­ras. I ett tra­giskt fall stö­ter skep­pet mot re­vet och går un­der och läm­nar en­dast rika vraks­pill­ror ef­ter sig. Lä­sa­ren för­står då, med fa­sa, att det hand­lar om po­e­ten själv, som pro­fe­te­rar sitt eget skepps­brott:

«Vad har bli­vit av mitt hjär­ta, över­gi­vet skepp?
Ack! det har sjun­kit i dröm­mens av­grund…»

Nel­li­gan, Émi­le. Poé­sies com­plè­tes (Sam­lade dik­ter), för­ord av Claude Beau­so­leil och Louis Dan­tin, Montré­al: Ty­po, se­rien «Typo Poé­si­e», 1998.

Fördjupning

Kring Poésies complètes (Samlade dikter)

Citat

«Å! vad snön har snö­at!
Min ruta är en frost­träd­gård.
Å! vad snön har snö­at!
Vad är livs­kram­pen
Mot all den leda jag har, jag har!…»

Nel­li­gan, Émi­le. Poé­sies com­plè­tes (Sam­lade dik­ter), för­ord av Claude Beau­so­leil och Louis Dan­tin, Montré­al: Ty­po, se­rien «Typo Poé­si­e», 1998.

Nedladdningar

Ljudinspelningar
Tryckta verk

Bibliografi

  • Ab der Hal­den, Char­les. «É­mile Nel­li­gan», dans Nou­vel­les étu­des de lit­téra­ture ca­na­di­en­ne-française (Nya stu­dier i fransk­ka­na­den­sisk lit­te­ra­tur), Pa­ris: F. R. de Ru­de­val, 1907. (Google Liv­res).
  • Four­ni­er, Ro­ger. «Des mo­ments émou­vants sur la tombe d’É­mile Nel­li­gan» (Gri­pande stun­der vid Émile Nel­li­gans grav), i Émile Nel­li­gan: dos­sier de presse 1918-1980 (É­mile Nel­li­gan: press­mapp 1918-1980), Sher­bro­o­ke: Bib­li­ot­hè­que du Sé­mi­naire de Sher­bro­o­ke, 1981.
  • Gri­sé, Yo­lan­de, Ro­bi­doux, Ré­jean och Wyczyn­ski, Paul (red.). Émile Nel­li­gan (1879-1941): cin­quante ans après sa mort (É­mile Nel­li­gan (1879-1941): fem­tio år ef­ter hans död). Ak­terna från kon­fe­ren­sen or­ga­ni­se­rad av Cen­tre de re­cher­che en ci­vi­li­sa­tion ca­na­di­en­ne-française de l’U­ni­ver­sité d’Ot­ta­wa, Montré­al: Fi­des, 1993.
  • Hay­ward, An­net­te. La Cor­re­spon­dance entre Louis Dan­tin et Ger­main Be­au­lieu: une grande ami­tié lit­téraire (1909-1941) (Kor­re­spon­den­sen mel­lan Louis Dan­tin och Ger­main Be­au­lieu: en stor lit­te­rär vän­skap (1909-1941)), Québec: Pres­ses de l’U­ni­ver­sité La­val, 2023.
  • La Cha­ri­té, Clau­de. «É­mile Nel­li­gan et le mythe du gé­nie préco­ce, mort fou» (É­mile Nel­li­gan och my­ten om det ti­diga ge­niet som dog ga­len), i L’­In­ven­tion de la lit­téra­ture québéco­ise au 19e siècle (Upp­fin­ningen av den que­beck­iska lit­te­ra­tu­ren på 1800-ta­let), Québec: Sep­ten­tri­on, 2021.
  • Pa­ul-Crouzet, Jean­ne. Poé­sie au Ca­na­da: de nou­ve­aux clas­si­ques français (Po­esi i Ka­na­da: nya franska klas­si­ker), Pa­ris: Di­di­er, 1946.
  • Ro­bi­doux, Ré­jean. Con­nais­sance de Nel­li­gan (Kun­skap om Nel­li­gan), Montré­al: Fi­des, 1973.
  • Sam­son, Jean-Noël och Char­land, Rolan­d-Marie (red.). Émile Nel­li­gan, Montré­al: Fi­des, 1968.
  • Va­de­bon­co­eur, Pi­er­re. «É­mile Nel­li­gan (1879-1941), poè­te» (É­mile Nel­li­gan (1879-1941), po­et), i En quel­ques traits (I några drag), Montré­al: Fi­des, 1978.
  • Wyczyn­ski, Paul. Émile Nel­li­gan: bio­grap­hie (É­mile Nel­li­gan: bio­gra­fi), Québec: Bib­li­ot­hè­que québéco­i­se, 1999.
Avatar photo
Yoto Yotov

Sedan 2010 har jag ägnat min tid åt att främja dialog mellan sekler och nationer, övertygad om att den mänskliga anden är hemma överallt. Om du delar denna vision om en universell kultur, och om mina Notes du mont Royal någon gång har upplyst eller berört dig, överväg att göra en donation på Liberapay.

Articles : 216

Traductions