Sikhernas guld: Granths prakt och universalitet

Över­satt från frans­kan

En av In­di­ens he­liga dam­mar är “o­död­lig­he­tens sjö” (Am­rita Sa­ra), i Am­rit­sar1För­kas­tade for­mer:
« Mare d’im­mor­ta­lité ».
« Étang de l’im­mor­ta­lité ».
« Bas­sin de l’im­mor­ta­lité ».
« Bas­sin du breu­vage de l’im­mor­ta­lité ».
« Bas­sin du nectar ».
« Lac du nectar ».
« Ex­cel­lente amb­ro­i­sie ».
Am­rita Saras.
Umrita-sara.
Umritsar.
Umritsir.
Umretsir.
Amretsir.
Amritsir.
Umbritsir.
Amritsur.
Umritsur.
Umritzer.
Umbritzir.
Amretseyr.
, där den sik­hiska trons hjärta slår. Den som be­ger sig dit dras med av en män­ni­sko­ström, dof­tande av blom­mor och rö­kel­se, och an­län­der med den fram­för ett un­der­verk: ett gyl­lene tem­pel som tro­nar, likt en dyr­bar ju­vel, mitt i vatt­net. Man vän­tar sig att bli för­trol­lad och blir blän­dad. En obe­skriv­lig träng­sel av re­san­de, pil­gri­mer och ny­fikna av “alla In­di­ens ra­ser” knuf­fas och ro­par till var­andra “på klang­fulla dia­lek­ter som träf­far örat som ett fan­far­ljud”, me­dan barn springer runt ka­jerna av mar­mor. Temp­let tar emot alla utan åt­skill­nad på kön el­ler re­li­gi­on. In­uti finns inga av­gu­dar. Det enda fö­re­må­let för vörd­nad, pla­ce­rat i den stora sa­len un­der ett bal­da­k­in­tyg av bro­kad, är Granth, ur­sprung­li­gen sam­man­ställd av Ar­jan, den femte gu­run, och hans trogne skri­vare Bhai Gur­das. “Dag och natt utan uppe­håll, som för att för­verk­liga en slags evig till­bed­jan, sjunger granthi [of­fici­an­ter] un­der dessa vör­dade valv stycken ur den he­liga bo­ken, ac­kom­pan­je­rade av strän­g­in­stru­ment.

Ett halvt årtusende av spridd poesi

Sik­herna be­teck­nar sin he­liga bok som Adi Granth (Den första bo­ken) el­ler Sri Gourou Granth Sa­hib (Den vör­dade mästar­bo­ken)2För­kas­tade for­mer:
Sri Guru Granth Sa­heb.
Siri Guru Granth Sa­hid.
Shri Guru Grant Sa­hib.
Śrī Guru Grantha Sāhib.
, men ännu of­tare un­der det svä­vande nam­net Granth (Boken)3För­kas­tade for­mer:
Grantha.
Grant.
Grântah.
Grandth.
, på samma sätt som de kristna kal­lar sin bok Bibeln (Böckerna). Granth är dock ett helt unikt verk jäm­fört med andra re­li­gi­o­ners ka­no­niska skrif­ter: en fa­sci­ne­rande po­e­tisk an­to­logi som inte bara in­ne­hål­ler dess gu­rurs hym­ner och psal­mer, utan även äldre mys­ti­kers, som shej­ken Fa­ri­dud­din, kal­lad Baba Fa­rid, född om­kring 1175. Gu­rerna å sin sida levde mel­lan 1469 och 1708 — det rör sig alltså om ett halvt år­tu­sende av spridd in­disk po­e­si, vars oav­brutna re­ci­ta­tion (ak­hand path) krä­ver två da­gar och två nät­ter av granthi som av­lö­ser var­andra utan rast. Det är där­för den ti­onde och siste gu­run, Go­bind Singh, på sin döds­bädd, i stäl­let för att utse en ef­ter­trä­da­re, för­kla­rade att denna sam­ling hä­dan­ef­ter skulle vara den evige sjä­la­le­da­ren: “Ef­ter min död skall ni un­der alla om­stän­dighe­ter vända er till Granth Sa­hib; det är han som skall vara er gu­ru; allt ni frå­gar ho­nom skall han visa er.

Broderskapets gemensamma kök

Granths fi­lo­sofi är en upp­fost­ran i kär­lek och väl­vil­ja, kas­tad mel­lan den hin­du­iska och den mus­limska värl­den. Från den förra an­tar den hän­gi­ven­he­ten (bhakti) utan av­gu­darna el­ler kast­vä­sen­dets ok. Från den se­nare — mo­no­te­is­men och den su­fiska im­pul­sen utan sha­ria. Med hjälp av den höga po­e­sin ger den en fö­re­ställ­ning om vad ett liv värt att leva kan va­ra, ett sant liv; vil­ket hö­jer den till rang av uni­ver­sell re­li­gi­on. Dess bön av­slu­tas all­tid med dessa önsk­ningar för hela mänsk­lig­he­ten: “Må Din vil­ja, o Her­re, bringa frid och lycka åt var och en och al­la, i hela värl­den.Bhai Gur­das, re­dan nämnd, för­kla­rar:

Han [sik­hen] le­ver verk­li­gen ett liv i upp­off­ring, li­vet som en slav åt Her­ren som han äls­kar. […] I sin kär­lek glöm­mer han hunger och sömn. Hans hän­der är stän­digt sys­sel­satta med att hjälpa dem som är i nöd och trösta dem som är ned­slag­na. […] Stor­sint, to­le­rant och lugn le­ver han för att tjäna mänsk­lig­he­ten.

La­da­me, Pa­ul-A­lex­is, « Les Sikhs » (Sikherna), Ca­hi­ers d’é­tu­des cat­ha­res, nº 147, hös­ten 1995, s. 3–38.

Gu­rerna pre­di­kade en ab­so­lut jäm­lik­het, som fin­ner sitt mest kon­kreta ut­tryck i langar. Detta ord be­teck­nar den mat­sal som är knu­ten till temp­len och den ge­men­samma mål­tid som ser­ve­ras där, öp­pen för al­la. “Langar, grun­dad av den förste gu­run, […] Nanak, var sär­skilt ori­gi­nell och ra­di­kal i In­dien där det un­der år­hun­dra­den, […] fanns, och fort­fa­rande finns, för­bud gäl­lande vilka per­so­ner man äter med.” Det sägs att kej­sar Ak­bar själv, den mest to­le­rante av mo­gul­härs­kar­na, fo­gade sig ef­ter denna vill­kors­lösa gäst­frihet ge­nom att sätta sig bland de öd­mjuka för att bryta bröd med dem4En­ligt en föga till­för­lit­lig tra­di­tion gjorde detta till­fälle ett så­dant in­tryck på mo­nar­ken att han skänkte den mark där sik­herna skulle gräva ut “o­död­lig­he­tens sjö”..

Bygg kon­temp­la­tio­nens flot­te, på den skall du korsa utan hin­der,
Och du skall stöta emot var­ken ha­vet el­ler tid­vatt­net. […]
Den som ku­var sitt ego, av­klär sig sitt ’jag’ och för­skö­nars på detta sätt. […]
Man skiljs inte mer om man verk­li­gen för­enas med Her­ren.
Då upp­hör allt kom­mande och gå­en­de, och man ser Her­ren över­allt.”5Sri Gourou Granth Sa­hib, t. III (bd. III), övers. från pun­ja­bi, hin­di, per­siska och flera in­diska dia­lek­ter av Jar­nail Singh, s. 869.

Med ett mycket sym­bo­liskt språk sam­man­fat­tar denna dikt be­und­rans­värt den [sik­his­ka] un­der­vis­ning­en. Män­ni­skans ego (haumai, “jag-mig”) […] är fånge i det ma­te­ri­ella li­vet och dess syn­der, fram­ställda som ha­vet och tid­vatt­net. På grund av dem […] kan hon inte nå den andra stran­den, den slut­liga be­fri­el­sens (nirvanu) strand. […] Män­ni­skan måste alltså rena sin and­liga es­sens (manu), be­fria den från “jag-mi­gets” skal och där­i­ge­nom göra sig be­hag­lig in­för Gud.

Ma­tringe, De­nis, Les Sikhs : his­toire et tra­di­tion des « Li­ons du Pan­jab » (Sik­her­na: ”Pun­jabs le­jons“ his­to­ria och tra­di­tion), Pa­ris: Al­bin Mi­chel, sam­lingen ”Planète In­de“, 2008.

Ett jordiskt Jerusalem

Kväl­len fal­ler över Pun­jab, och det gyl­lene temp­let om­ges av kran­sar av ol­je­lam­por ”vars speg­lingar i vatt­net får det att dallra med skatt­glim­mande blänk“ (Mircea Eli­a­de). Be­trak­ta­ren tän­ker då att denna plats är långt mer än vad den sy­nes va­ra. Det är vi­sio­nen av en stad som all­tid är ”strå­lande […] som ädelt vi­sar sig för blick­arna […] med sina tu­sen­tals glän­sande ku­po­ler, på vilka lju­set […] fal­ler och stud­sar till­baka i blän­dande dunst“ (La­marti­ne). Det är löf­tet om en stad som för­so­nar män­ni­skan med sin med­män­ni­ska, lik­som med sig själv, och vars ur­sprung­liga Je­ru­sa­lem tycks mig av­lägsna sig för var dag som går:

För en kris­ten tycks temp­let i Am­rit­sar fö­re­båda det him­melska Je­ru­sa­lem, sta­den vars por­tar en­ligt Uppen­ba­rel­se­bo­ken ald­rig skall stängas för att väl­komna alla folk6Et am­bu­la­bunt gen­tes in lu­mine ejus, et re­ges terræ af­fe­rent glo­riam suam et ho­no­rem in il­lam. Et portæ ejus non clau­den­tur per diem; nox enim non erit il­lic (Fol­ken skall vandra i dess ljus, och jor­dens kungar skall bära dit sin här­lig­het. Dag ef­ter dag skall por­tarna ald­rig stäng­as; ty det skall inte längre fin­nas nå­gon natt). Upp 21, 24–25 (La Bible : traduc­tion of­fi­ci­elle li­tur­gi­que). in­för Guds och Lam­mets tron. Ty det finns på denna plats till­kän­na­gi­van­det av en för­so­nad mänsk­lig­het, desto mer gri­pande när man kän­ner Pun­jabs och sik­his­mens smärt­samma his­to­ria.

Vag­neux, Yann, « Le Temple d’or » (Det gyl­lene temp­let), La Croix, 12 ja­nu­ari 2024.


För vidare läsning

Kring Sri Gourou Granth Sahib, t. I (bd. I)

Citat

Vid tio års ål­der är man ett barn,
Ung­do­men vi­sar sig vid tjugo år;
Och vid tret­tio är man stolt över sin skön­het.
Man blomst­rar vid fyr­tio,
Vid fem­tio har man inte sä­ker fot,
Och vid sex­tio hin­ner ål­der­do­men ifatt män­ni­skan.
Vid sjut­tio för­sva­gas in­tel­lek­tet,
Vid åt­tio är man oför­mö­gen att ar­be­ta.
Vid nit­tio är man säng­lig­gande för all­tid,
Och kraf­ten svi­ker oss helt.
Nanak, jag har sökt över­allt,
Jag har för­stått att värl­den bara är ett rök­slott.

Sri Gourou Granth Sa­hib, t. I (bd. I), övers. från pun­ja­bi, hin­di, per­siska och flera in­diska dia­lek­ter av Jar­nail Singh, Pro­vi­den­ci­ales: In­tel­lec­tual Ser­vices In­ter­na­tio­nal, 1996.

Nedladdningar

Ljudinspelningar
Tryckta verk

Kring Sri Gourou Granth Sahib, t. II (bd. II)

Citat

De rika stolt­se­rar med sina ri­ke­do­mar;
Jord­ägarna stolt­se­rar med sina mar­ker;
Kungen stolt­se­rar med sitt ter­ri­to­ri­um;
Men för den hän­givne är Hans stöd allt.
Om nå­gon stö­der sig på det san­na, Her­ren,
Hjäl­per Mäs­ta­ren ho­nom med all Sin makt, och han kän­ner inte ne­der­lag.
När man över­ger allt an­nat stöd och sö­ker Her­rens till­flykt,
[…] kom­mer Her­ren att bebo vår an­de.

Sri Gourou Granth Sa­hib, t. II (bd. II), övers. från pun­ja­bi, hin­di, per­siska och flera in­diska dia­lek­ter av Jar­nail Singh, Pro­vi­den­ci­ales: In­tel­lec­tual Ser­vices In­ter­na­tio­nal, 1996.

Nedladdningar

Ljudinspelningar
Tryckta verk

Kring Sri Gourou Granth Sahib, t. III (bd. III)

Citat

Dö­den härs­kar i värl­den; san­ner­li­gen är den som ett sandslott.
Detta slott för­svin­ner plöts­ligt, som pap­per i reg­net.
O mitt vak­lande sin­ne, be­grunda väl san­ning­en!
Sidd­has, yo­gis, ad­ep­ter, fa­mil­je­män­ni­skor, till slut ger sig alla av här­i­från.
Flyk­tig som nat­tens dröm är värl­den,
Allt vi ser skall för­svinna en dag,
Alltså, o okun­ni­ge, var­för fäs­ter du dig vid häg­ring­ar?
Var är dina brö­der? Var är dina vän­ner? Se noga ef­ter!
Några har gått, andra skall gå, var och en i sin tur. […]
Nanak är Din tjä­na­re, o Her­re, rädda min he­der!

Sri Gourou Granth Sa­hib, t. III (bd. III), övers. från pun­ja­bi, hin­di, per­siska och flera in­diska dia­lek­ter av Jar­nail Singh, Pro­vi­den­ci­ales: In­tel­lec­tual Ser­vices In­ter­na­tio­nal, 1996.

Nedladdningar

Ljudinspelningar
Tryckta verk

Kring Sri Gourou Granth Sahib, t. IV (bd. IV)

Citat

Man kla­gar och jäm­rar sig; det är var­da­gens trall,
Man minns sina (dö­da) an­hö­riga på grund av vad de har gett oss.
Men om man med­ve­tet lös­gör sig från värl­den,
Dör man inte läng­re, föds inte längre hel­ler och li­der ingen smär­ta.
All kon­flikt här­rör från Mayas [Il­lu­sio­nens] för­vir­rande nät,
Säll­synt är den som stö­der sig på Nam­net [Her­rens].
Maya med tre egen­ska­per7Det rör sig om vad den hin­du­iska kos­mo­lo­gin kal­lar triguna el­ler Mayas tre egen­ska­per: god­he­ten, li­del­sen, mörk­ret. “Dessa egen­ska­per finns i Gud som sken­bart sna­rare än verk­ligt fe­no­men, ty [man] upp­re­par det till le­da: ’Gud har inga egen­ska­per’, Han har inga guna [at­tri­but], ef­ter­som inget be­grän­sar Ho­nom, att Han inte kan vara på ett sätt sna­rare än ett an­nat, utan att Han är på alla sätt, ’ab­so­lut’” (Al­fred Rous­sel). kon­trol­le­rar hela värl­den,
Den som fäs­ter sig vid den, li­der av smär­ta.

Sri Gourou Granth Sa­hib, t. IV (bd. IV), övers. från pun­ja­bi, hin­di, per­siska och flera in­diska dia­lek­ter av Jar­nail Singh, Pro­vi­den­ci­ales: In­tel­lec­tual Ser­vices In­ter­na­tio­nal, 1996.

Nedladdningar

Ljudinspelningar
Tryckta verk

Bibliografi

Avatar photo
Yoto Yotov

Sedan 2010 har jag ägnat min tid åt att främja dialog mellan sekler och nationer, övertygad om att den mänskliga anden är hemma överallt. Om du delar denna vision om en universell kultur, och om mina Notes du mont Royal någon gång har upplyst eller berört dig, överväg att göra en donation på Liberapay.

Articles : 312