Mappemonde mettant en évidence la Roumanie et l’Italie.

Tristia och Epistulæ ex Ponto, eller Rom vid Svarta havets strand

Över­satt från franska

Det var en gång, un­der Au­gus­tus re­ge­rings­tid, en man som kunde tro sig vara gyn­nad av ödet: Pu­blius Ovi­dius Naso, kal­lad Ovi­di­us. Mo­de­poet un­der den la­tinska po­e­sins gyl­lene tids­ål­der, lu­sor amorum (kär­le­kens sång­a­re), hade hans lek­fulla penna er­öv­rat Rom, och hans för­måga att skriva vers grän­sade till det mi­ra­ku­lö­sa: «jag för­sökte skriva på pro­sa, men or­den föll så na­tur­ligt i vers­mått att det jag skrev blev till vers». För­mö­gen­het, börd, fram­stå­ende vän­ner, ett hus in­till Ca­pi­to­lium – ing­en­ting fat­ta­des denne ro­merske rid­dare som åt­njöt ett liv tryg­gare och be­kvä­mare än nå­gon­sin.

Än­då, en mor­gon år 8 e.Kr., när Rom vak­na­de, spred sig ett dys­tert bud­skap ge­nom ga­tor­na: mu­ser­nas älsk­lings­barn, nu i fem­tio­års­ål­dern, hade just förts bort un­der kej­ser­lig eskort. Inte till en för­gylld re­trätt vid nå­gon mild kust, utan till en relegatio (tvångs­vis­tel­se­ort)1Relegatio (tvångs­vis­tel­se­ort), även om den lik­nade exilium (ex­il), skilde sig ju­ri­diskt: den med­förde var­ken för­lust av med­bor­gar­skap el­ler kon­fis­ke­ring av egen­dom. Ovi­di­us, som hade be­nå­dats på dessa två punk­ter, var noga med att på­peka att det var fel­ak­tigt att hans sam­tida kal­lade ho­nom lands­för­vi­sad: quippe re­le­ga­tus, non ex­ul, di­cor in illo (det sägs inte att jag är lands­för­vi­sad, utan en­dast för­vi­sad). Men var­för iaktta en di­stink­tion som han en­dast gjorde av he­ders­käns­la? Han har själv från­gått den: a pat­ria fugi vic­tus et exul ego (be­seg­rad och flyk­ting ser jag mig lands­för­vi­sad från mitt fos­ter­lan­d); exul eram (jag var i ex­il). i To­mis2Nu­va­rande Con­stanța i Ru­mä­ni­en., en is­kall håla vid im­pe­ri­ets yt­tersta gräns, vid Svarta ha­vets ogäst­vän­liga strän­der.3När han tog ett sista far­väl av Ca­pi­to­lium ut­ta­lade den lands­för­vi­sade dessa av­skeds­ord som Go­ethe skulle göra till sina vid sitt eget av­färd från den eviga sta­den: «Stora Gu­dar som be­bor detta ståt­liga tem­pel så nära mitt hem, och som mina ögon hä­dan­ef­ter ald­rig mer ska skå­da; […] ni som jag måste läm­na, […] be­fria mig, jag bön­fal­ler er, från Cae­sars hat; det är den enda nåd jag ber om vid min av­färd. Säg denne gu­dom­lige man vil­ket miss­tag som för­ledde mig, och låt ho­nom för­stå att mitt fel ald­rig var ett brott».

Onådens mysterium

Vad var or­sa­ken till denna relegatio utan rät­te­gång, en­bart ge­nom Au­gus­tus vil­ja, och var­för be­rö­vade denne furste Rom och dess hov en så stor poet för att för­visa ho­nom till ge­ter­na? Det är nå­got vi inte vet och ald­rig kom­mer att få ve­ta. Ovi­dius ta­lar om ett car­men et er­ror (en dikt och ett miss­tag), och mum­lar gåt­fullt:

«Ack! var­för såg jag det som inte borde ses? Var­för blev mina ögon skyl­di­ga? Var­för fick jag slut­li­gen, ge­nom min oför­sik­tighet, kän­ne­dom om det jag ald­rig borde ha ve­tat?»

Ovi­di­us. Les Élé­gies d’O­vide pen­dant son exil [t. I, Élé­gies des Tris­tes] (O­vi­dius ele­gier un­der hans exil [bd I, Tristias ele­gi­er]), övers. från la­tin av Jean Ma­rin de Kervil­lars. Pa­ris: d’Houry fils, 1723.

Om Kärlekskonsten, ut­gi­ven ett de­cen­nium ti­di­ga­re, var det carmen el­ler den of­fi­ci­ella fö­re­vänd­ning­en, för­blir det verk­liga error el­ler fe­let en gåta be­seg­lad i po­e­tens grav:

«Ovi­dius brott var otvi­vel­ak­tigt att ha sett nå­got skam­ligt i Octa­vi­a­nus fa­milj […]. De lärda har inte av­gjort om han hade sett Au­gus­tus med en ung pojke […]; el­ler om han hade sett nå­gon stall­mäs­tare i ar­marna på kej­sa­rin­nan Li­via, som denne Au­gus­tus hade äk­tat me­dan hon bar ett an­nat mans barn; el­ler om han hade sett denne kej­sare Au­gus­tus sys­sel­satt med sin dot­ter el­ler son­dot­ter; el­ler slut­li­gen om han hade sett denne kej­sare Au­gus­tus göra nå­got ännu vär­re, torva tu­en­ti­bus hircis [un­der bock­ar­nas bistra blick­ar].»

Vol­tai­re. Œuv­res com­plè­tes de Vol­tai­re, vol. 45B, […] D’O­vi­de, de So­crate […] (Vol­tai­res sam­lade verk, bd 45B, […] Om Ovi­di­us, om So­kra­tes […]). Ox­ford: Vol­taire Foun­da­tion, 2010.

Låt oss där­för glömma de lika tal­rika som märk­liga hy­po­te­ser från dem som till varje pris vill gissa en två­tu­sen­årig hem­lig­het. Det räcker att veta att Ovi­dius i ex­i­lens kval, i en­sam­he­tens snyft­ning­ar, inte fann nå­gon an­nan till­flykt än sin po­e­si, och att han an­vände den helt och hål­let för att blidka en kej­sare vars vrede han hade ådra­git sig. «Gu­darna lå­ter sig ibland be­ve­kas», sade han till sig själv. Därav föd­des Tristia4För­kas­tade for­mer:
Les Cinq Liv­res des Tris­tes (De fem böck­erna av Tristi­a).
Tris­tium li­bri quin­que (V).
De Tris­ti­bus li­bri quin­que (V). och Epis­tulæ ex Ponto5För­kas­tade for­mer:
Lett­res du Pont (B­rev från Pon­tus).
Élé­gies écri­tes dans la pro­vince de Pont (E­le­gier skrivna i pro­vin­sen Pon­tus).
Les Quatre Liv­res d’é­pît­res écri­tes dans la pro­vince de Pont (De fyra böck­erna med epist­lar skrivna i pro­vin­sen Pon­tus).
Pon­ticæ epi­stolæ.
De Ponto li­bri qua­tuor (IV)..

Krönika om en evig vinter: Dramat i Tomis

Ovi­dius ele­gier un­der hans exil är dag­bo­ken av en man för­lo­rad långt från de si­na, långt från en ci­vi­li­sa­tion vars mest älsk­värda re­pre­sen­tant han ny­li­gen hade va­rit; en lång kla­gan rik­tad till hans hust­ru, till hans vän­ner som stan­nat i Rom och till en obe­vek­lig makt vars nåd han för­gä­ves vän­tar på. To­mis fram­ställs där som ett «land fullt av bit­ter­het», stän­digt pis­kat av vin­dar och ha­gel från en evig vin­ter, och där vi­net självt, «för­ste­nat av köl­den», stel­nar till is som måste hug­gas med yxa. Po­e­ten kän­ner sig där som en ab­so­lut främ­ling; en fånge som glöm­mer att tala la­tin mitt bland bar­ba­riska ord och ge­ter­nas för­skräck­liga skrik:

«de sam­ta­lar med var­andra på ett språk som är ge­men­samt för dem; men jag kan en­dast göra mig för­stådd ge­nom ges­ter och teck­en; här be­trak­tas jag som bar­bar, och [des­sa] oför­skämda ge­ter skrat­tar åt de la­tinska or­den.»

Ovi­di­us. Les Élé­gies d’O­vide pen­dant son exil [t. I, Élé­gies des Tris­tes] (O­vi­dius ele­gier un­der hans exil [bd I, Tristias ele­gi­er]), övers. från la­tin av Jean Ma­rin de Kervil­lars. Pa­ris: d’Houry fils, 1723.

Inför motgången

Var­i­från häm­tade Ovi­dius det mod som kräv­des för att ut­härda en så grym mot­gång? Från skri­van­det:

«[Om ni] frå­gar vad jag gör här, ska jag säga er att jag äg­nar mig åt stu­dier som till sy­nes är föga nyt­ti­ga, men som lik­väl har sin nytta för mig; och även om de en­dast tjä­nade till att få mig att glömma mina olyck­or, vore det ingen ringa för­del: lyck­lig om jag, ge­nom att odla en så ofrukt­bar mark, åt­min­stone kan skörda nå­gon frukt.»

Ovi­di­us. Les Élé­gies d’O­vide pen­dant son ex­il, t. II, Élé­gies pon­ti­ques (O­vi­dius ele­gier un­der hans ex­il, bd II, Pon­tiska ele­gi­er), övers. från la­tin av Jean Ma­rin de Kervil­lars. Pa­ris: d’Houry, 1726.

För öv­rigt har den forne ro­merske dan­dyn inte helt för­svun­nit: ele­gans, ut­sökta ut­tryck, jäm­fö­rel­ser mer sinn­rika än so­lida be­står, ibland till över­mått. Re­dan Quin­ti­li­a­nus an­såg ho­nom mindre upp­ta­gen av sina egna olyckor än ama­tor in­ge­nii sui (för­äls­kad i sitt eget ge­ni). En­ligt Se­neca den äldre kände Ovi­dius «det som var över­flö­digt i sina ver­ser», men fann sig i det: «Han sade att ett an­sikte ibland blev mycket vack­rare av ett skön­hets­märke». Denna ut­hål­lig­het i att ge sina tan­kar nå­gon vänd­ning, nå­got «skönhetsmärke», på franskt vis – «man skulle näs­tan kunna tro att han är född bland oss», no­te­rar över­sät­ta­ren Jean Ma­rin de Kervil­lars – är det yt­tersta mär­ket av hans per­son­lig­het, det öppna väg­ran att låta av­skil­jan­det från hu­vud­sta­den för­inta konst­nä­ren. Och ef­ter att så ofta ha be­skri­vit detta av­skil­jande som ett slags död, fin­ner han slut­li­gen Rom vid Svarta ha­vets strand och kon­klu­de­rar: «det land där ödet har pla­ce­rat mig måste tjäna som mitt Rom. Min olyck­liga musa nö­jer sig med denna scen […]: så är en mäk­tig Guds be­hag.»6Mer re­sig­ne­rad än re­so­lut gick han inte så långt som att skriva på sin dörr­post, som Hugo skulle gö­ra, EX­I­LIUM VITA EST (EX­I­LEN ÄR LI­VET el­ler LI­VET ÄR EN EX­IL).

Fördjupning

Kring Epistulæ ex Ponto

Citat

« Cer­nis ut in du­ris – et quid bove fir­mius ? – ar­vis
For­tia tau­rorum cor­pora frangat opus.
Quæ num­quam vacuo so­lita est ces­sare no­vali
Fruc­ti­bus ads­i­duis lassa se­nes­cit hu­mus.
Oc­ci­det, ad circi si quis cer­ta­mina sem­per
Non in­ter­mis­sis cur­si­bus ibit equus.
Firma sit illa li­cet, sol­ve­tur in æquore na­vis
Quæ num­quam li­qui­dis sicca ca­re­bit aquis.
Me quo­que de­bi­li­tat se­ries in­mensa ma­lo­rum
Ante meum tem­pus co­git et esse se­nem. »

Epis­tulæ ex Ponto på Wiki­source la­ti­na, [on­li­ne], häm­tad den 2 no­vem­ber 2025.

« Se hur ox­arna som länge har plöjt hårda jor­dar till slut du­kar un­der för ett så hårt ar­be­te: och än­då, vad finns star­kare än en oxe? En jord som ald­rig har fått vila ut­ar­mas till slut av att bära år ef­ter år. En häst som stän­digt och utan uppe­håll tvingas delta i cir­ku­sens stri­der stu­par till slut mitt i sitt lopp. Ett skepp, hur gott det än må va­ra, om det all­tid lig­ger i vatt­net, öpp­nar sig till slut och för­stör sig självt. Det är så en lång rad av olyckor ut­mat­tar mig, för­sva­gar mig och åld­rar mig i för­tid. »

Ovi­de. Les Élé­gies d’O­vide pen­dant son ex­il, t. II, Élé­gies pon­ti­ques (Ovids ele­gier un­der hans ex­il, del II, Pon­tiska ele­gier), övers. från la­tin av Jean Ma­rin de Kervil­lars. Pa­ris : d’Houry, 1726.

« Se hur det tunga ar­be­tet på fäl­ten bry­ter ner ox­ar­nas starka krop­par; och än­då, vad finns star­kare än en oxe? Jor­den, vars sköte all­tid är frukt­bart, ut­mat­tas, trött av att stän­digt pro­du­ce­ra; den kom­mer att dö, spring­a­ren som utan uppe­håll tvingas kämpa i cir­ku­sens stri­der; och skep­pet vars si­dor all­tid är fuk­tiga och ald­rig har fått torka på stran­den, hur so­lid det än må va­ra, kom­mer att spricka mitt ute på ha­vet. Det är så jag själv, för­sva­gad av en oänd­lig rad av olyck­or, kän­ner mig åld­rad i för­tid. »

Ovi­de. Œuv­res com­plè­tes. […] Les Tris­tes ; Les Pon­ti­ques […] (Sam­lade verk. […] Sor­ge­sång­er­na; Bre­ven från Pon­tos […]), övers. från la­tin av Char­les Ni­sard. Pa­ris : J.-J. Du­bochet et Cie, coll. « Col­lection des auteurs la­tins », 1838.

« Ser du inte hur det hårda ar­be­tet på fäl­ten sli­ter ut tju­rar­nas mäk­tiga krop­par? Vad finns dock mer ut­hål­ligt än en oxe? Utan att pe­ri­od­vis få njuta trä­des­vi­lans ro, åld­ras den ut­mat­tade jor­den själv av de stän­diga skör­dar­na. På samma sätt kom­mer häs­ten att dö som del­tar i alla cir­kus­täv­lingar utan att nå­gon­sin missa ett lopp, och hur so­lid det än må va­ra, kom­mer skep­pet att öppna sig på ha­vet om det ald­rig un­dan­dras det fly­tande ele­men­tet och pla­ce­ras i torr­docka. Och jag, på samma sätt, denna oänd­liga följd av olyckor sli­ter ut mig och gör mig till en gam­mal man före ti­den. »

Ovi­de. Les Tris­tes ; Les Pon­ti­ques ; Ibis ; Le Noyer ; Ha­lie­u­ti­ques (Sor­ge­sång­er­na; Bre­ven från Pon­tos; Ibis; Val­nöts­trä­det; Ha­lie­u­tika), övers. från la­tin av Émile Ri­pert. Pa­ris : Gar­nier frè­res, coll. « Clas­si­ques Gar­nier », 1937.

« Du ser hur, på de svåra jor­dar­na, ar­be­tet bry­ter ner tju­rar­nas starka krop­par – och vad finns mer ut­hål­ligt än en oxe? Jor­den som ald­rig har känt trä­des­vi­lans ro åld­ras, ut­mat­tad av en oav­bru­ten pro­duk­tion. Den kom­mer att dö, häs­ten som del­tar i alla cir­kus­täv­lingar utan att missa ett lopp. Hur so­lid det än må va­ra, kom­mer det att falla isär på ha­vet, skep­pet som ald­rig har dra­gits ur det fly­tande ele­men­tet och läm­nats att tor­ka. Också jag ut­mat­tas av en oänd­lig rad av olyckor som gör mig till en gam­mal man före ti­den. »

Ovi­de. Pontiques (Bre­ven från Pon­tos), övers. från la­tin av Jac­ques André. Pa­ris : Les Bel­les Lett­res, coll. « Col­lection des Uni­ver­si­tés de France », 1977.

« Du ser hur, på de svåra jor­dar­na, trött­he­ten bry­ter ner ox­ar­nas starka krop­par; och än­då, vad finns star­kare än en oxe? Jor­den som man ald­rig läm­nar i vi­la, ald­rig i trä­da, ut­mat­tas, trött av att stän­digt pro­du­ce­ra. Den kom­mer att dö, spring­a­ren som utan uppe­håll, utan av­brott, all­tid del­tar i cir­ku­sens stri­der. Hur so­lid ett skepp än må va­ra, kom­mer det att för­gås om det ald­rig är torrt, om det all­tid väts av vå­gor­na. Och jag ock­så, en oänd­lig rad av olyckor för­sva­gar mig och åld­rar mig i för­tid. »

Ovi­de. Œuv­res com­plè­tes d’O­vi­de, t. X, [Pon­ti­ques] (Ovids sam­lade verk, del X, [B­re­ven från Pon­tos]), övers. från la­tin av Marie Ni­co­las Jo­seph Ca­res­me. Pa­ris : C.-L.-F. Panck­oucke, coll. « Bib­li­ot­hè­que la­ti­ne-française », 1836.

« Ni ser hur ox­ar­na, som är de star­kaste av dju­ren, tröt­tas ut av plöj­ning­en, och hur fäl­ten som man ald­rig lå­ter vi­la, utan som all­tid är be­såd­da, till slut trött­nar på att bära säd. Man dri­ver till slut ihjäl en häst om man lå­ter den springa i cir­kus­spe­len utan att ge den vi­la. Hur gott ett skepp än må va­ra, kom­mer det inte att undgå att läcka om det ald­rig läggs upp på land. Jag är på samma sätt för­sva­gad av de oänd­liga olyckor jag li­der, och jag har åld­rats av dem i för­tid. »

Ovi­de. Les Œuv­res (Verken), övers. från la­tin av Éti­enne Al­gay de Martig­nac. Lyon, 1697.

« Du vet att, när jor­darna är hår­da, ox­arna med sina kraft­fulla krop­par
(Och vad finns kraft­ful­lare än en ox­e?) sli­ter ut sig i ar­be­tet;
En mark som ald­rig har lagts i träda åld­ras,
Ut­mat­tad av stän­diga skör­dar;
Om en häst ofta del­tar i cir­kus­täv­lingar
Utan att man gle­sar ut lop­pen, kom­mer den att dö;
Ett skepp må vara ald­rig så so­litt, det kom­mer att för­lisa om det ald­rig har
Lagts upp torrt, borta från fuk­ten.
Också jag är för­la­mad av en lång kedja av olyckor
Som gör mig se­nil före ti­den. »

Ovi­de. Les Tris­tes ; Les Pon­ti­ques (Sor­ge­sång­er­na; Bre­ven från Pon­tos), övers. från la­tin av Da­nièle Robert. Ar­les : Ac­tes Sud, coll. « Ba­bel », 2020.

« Du vet hur dju­ren ut­mat­tas på fäl­ten
(Och last­dju­ren är dock här­dade mot ont)
Jor­den som ut­mat­tas av de täta skör­darna
Åld­ras utan träda
Och häs­ten kom­mer att dö
Om den del­tar i alla cir­kus­lopp
Så länge går åran i vatt­net att den till slut bris­ter

För min del är det li­ka­dant
Olyckan utan uppe­håll
Denna rad av olyckor
Har gjort din make till en gam­mal man före ti­den »

Ovi­de. Tris­tes ; Pon­ti­ques (Sor­ge­sång­er­na; Bre­ven från Pon­tos), övers. från la­tin av Marie Dar­rieus­secq. Pa­ris : P.O.L, 2008.

« Ser ni inte hur plöj­nings­ar­be­tet tröt­tar ut ox­ar­na, hur starka de än må va­ra? En jord som ald­rig läggs i trä­da, ef­ter­som den ald­rig får vi­la, trött­nar till slut på att bä­ra. En häst kom­mer att duka un­der i cir­ku­sen om man inte ger den vila från lop­pen och stri­der­na. Må ett skepp vara ald­rig så so­litt, så kom­mer det lik­väl att öppna sig i vatt­net om man ald­rig läg­ger upp det på land. Där­för kan jag säga att mina li­dan­dens längd har för­sva­gat mig oer­hört; och jag ser mig tvungen att åld­ras i för­tid. »

Ovi­de. De Ponto li­bri IV, cum in­ter­pre­ta­tione gal­lica – Les Quatre Liv­res des épît­res d’O­vi­de, écri­tes à plu­sieurs de ses amis, du lieu de son exil dans la pro­vince de Pont (De fyra böck­erna med Ovids brev, skrivna till flera av hans vän­ner, från hans ex­i­lort i pro­vin­sen Pon­tos), övers. från la­tin av Mi­chel de Marol­les. Pa­ris : L. Billa­i­ne, 1661.

Nedladdningar

Ljudinspelningar
Tryckta verk

Kring Tristia

Citat

« Parve – nec in­vi­deo – sine me, li­ber, ibis in Ur­bem :
Ei mi­hi, quod do­mino non li­cet ire tuo !
Va­de, sed in­cul­tus, qua­lem de­cet ex­u­lis esse ;
In­felix ha­bi­tum tem­po­ris hu­jus ha­be.
Nec te pur­pu­reo ve­lent vac­ci­nia fuco –
Non est con­ve­ni­ens luc­ti­bus ille co­lor »

Tristia på Wiki­source la­ti­na, [on­li­ne], kon­sul­te­rad den 1 no­vem­ber 2025.

« Min bok, ni kom­mer att fara till Rom, och ni kom­mer att fara till Rom utan mig : jag är inte av­und­sjuk på det ; men ack ! var­för är det inte tillå­tet för er herre att själv fara dit. Res, men utan ståt, så­som det an­står en lands­för­vi­sad för­fat­ta­res bok. Olyck­ligt verk ! må er pryd­nad över­ens­stämma med den tid vi le­ver i. Var inte klädd i saf­fi­anlä­der i pur­pur­färg ; allt detta prå­lande pas­sar inte i en tid av sorg och tå­rar. »

Ovi­di­us. Les Élé­gies d’O­vide pen­dant son exil [t. I, Élé­gies des Tris­tes] (Ovi­dius ele­gier un­der hans exil [bd I, Sor­gens ele­gi­er]), övers. från la­ti­net av Jean Ma­rin de Kervil­lars. Pa­ris : d’Houry fils, 1723.

« Nå­väl, jag sam­tyck­er, lilla bok : utan mig ska du fara till Sta­den,
Dit där din her­re, ack ! inte har rätt att fa­ra.
Gå då, men ovår­dad, så­som det an­står min lands­flykt ;
Ikläd dig, olyck­li­ge, mitt ödes liv­ré.
Inget blåbär för att sminka dig i pur­pur –
Det är inte den färg som pas­sar min be­drö­velse »

Ovi­di­us. Les Tris­tes : poè­mes cho­i­sis (Sor­ger: valda dik­ter), övers. från la­ti­net av Do­mi­ni­que Poi­rel. Pa­ris : La Dif­fé­rence, koll. « Orp­hée », 1989.

« Gå, lilla bok, jag sam­tyck­er, gå utan mig till denna stad där, ack ! det inte är mig tillå­tet att fa­ra, jag som är din fa­der ; gå, men utan pryd­na­der, så­som det an­står den lands­för­vis­tes son ; och olyck­lig, anta olyck­ans kän­ne­teck­en. Må inte blåbä­ret sminka dig med sin pur­pur­färg­ning ; denna färg är inte sor­gens färg »

Ovi­di­us. Œuv­res com­plè­tes. […] Les Tris­tes ; Les Pon­ti­ques […] (Sam­lade verk. […] Sor­ger; Pon­tiska brev […]), övers. från la­ti­net av Char­les Ni­sard. Pa­ris : J.-J. Du­bochet et Cie, koll. « Col­lection des auteurs la­tins », 1838.

« Lilla bok, det vill jag gär­na, utan mig ska du fara till sta­den där jag, din her­re, ack ! inte kan fa­ra. Gå, men utan pryd­nad, så­som det an­står en lands­för­vists son. Olyck­lig, ta på dig de da­gar du le­vers dräkt. Inget blåbär för att sminka dig i pur­pur : denna färg pas­sar inte sorg. »

Ovi­di­us. Les Tris­tes ; Les Pon­ti­ques ; Ibis ; Le Noyer ; Ha­lie­u­ti­ques (Sor­ger; Pon­tiska brev; Ibis; Val­nöts­trä­det; Om fiske), övers. från la­ti­net av Émile Ri­pert. Pa­ris : Gar­nier frè­res, koll. « Clas­si­ques Gar­nier », 1937.

« Lilla bok – jag är inte av­und­sjuk – du ska fara utan mig till Rom. Ack ! det är för­bju­det för din herre att fara dit. Gå, men utan pryd­nad, så­som det an­står en lands­för­vists bok. Olyck­lig, ta på dig ti­dens dräkt ! Inget blåbär för att sminka dig med de­ras pur­pur­färg­ning – denna färg pas­sar illa sorg »

Ovi­di­us. Tristes (Sorger), övers. från la­ti­net av Jac­ques André. Pa­ris : Les Bel­les Lett­res, koll. « Col­lection des Uni­ver­si­tés de France », 1968.

« Lilla bok, jag mot­sät­ter mig inte din lycka : du ska fara till Rom utan mig, till Rom, ack ! dit din fa­der inte kan fa­ra. Res, men utan pryd­nad, så­som det an­står en lands­för­vists son ; olyck­lig, ta på dig olyck­ans livré : inget blåbär för att klä dig i dess pur­pur­färg­ning ; denna färg pas­sar illa sorg »

Ovi­di­us. Œuv­res cho­i­si­es, t. II. […] Les Tris­tes (Valda verk, bd II. […] Sor­ger), övers. från la­ti­net av Ar­man­d-Balt­ha­zard Ver­nadé, re­vi­de­rad av Émile Pes­son­ne­aux. Pa­ris : Gar­nier frè­res, 1861.

« Lilla vo­lym, jag mot­sät­ter mig inte din lycka : du ska fara till Rom utan mig, till Rom, ack ! dit din fa­der inte kan fa­ra. Res, men utan pryd­nad, så­som det an­står en lands­för­vists verk ; olyck­lig, be­håll olyck­ans livré : inget blåbär för att klä dig i dess pur­pur­färg­ning ; denna rika ny­ans pas­sar illa sorg »

Ovi­di­us. Œuv­res com­plè­tes d’O­vi­de, t. IX, [Tris­tes] (Ovi­dius sam­lade verk, bd IX, [Sor­ger]), övers. från la­ti­net av Ar­man­d-Balt­ha­zard Ver­nadé. Pa­ris : C.-L.-F. Panck­oucke, koll. « Bib­li­ot­hè­que la­ti­ne-française », 1834.

« Du vill alltså fara utan mig till Rom, min bok ? Jag av­un­das inte din lycka. Ack ! var­för är det inte tillå­tet för din herre att följa dig. Gå dit, men utan pryd­nad så­som en lands­för­vi­sad bör va­ra. Klä dig ef­ter det till­stånd som din olycka har för­satt dig i, inte i ett om­slag fär­gat i pur­pur och vi­o­lett, ty denna färg pas­sar inte sorg. »

Ovi­di­us. Les Œuv­res (Verken), övers. från la­ti­net av Éti­enne Al­gay de Martig­nac. Lyon, 1697.

« Det är utan mig, lilla bok (och jag är inte arg på dig), som du ska fara till Rom ;
Ack ! mig, din her­re, är det inte tillå­tet att fara dit !
Gå dit, men utan till­re­del­ser, så­som det an­står de lands­för­vista ;
Ikläd dig, olyck­li­ge, min si­tu­a­tions ut­se­en­de.
Inget blåbär för att täcka dig med en pur­pur­färg­ning :
Denna färg pas­sar inte be­drö­velse »

Ovi­di­us. Les Tris­tes ; Les Pon­ti­ques (Sor­ger; Pon­tiska brev), övers. från la­ti­net av Da­nièle Robert. Ar­les : Ac­tes Sud, koll. « Ba­bel », 2020.

« Lilla bok
Ack
Gå utan mig till sta­den där jag är för­bju­den

Gå helt en­kelt
Utan lärda pryd­na­der
Så­som det an­står de lands­för­vista

En var­dags­dräkt
De arv­lösa bär inte pur­pur
Sorg bärs inte i rött »

Ovi­di­us. Tris­tes ; Pon­ti­ques (Sor­ger; Pon­tiska brev), övers. från la­ti­net av Marie Dar­rieus­secq. Pa­ris : P.O.L, 2008.

« Lilla bok, jag sä­ger inte nej : du ska fara till Rom utan mig – till Rom, ack, dit din herre inte längre har rätt att fara ! Gå dit, men illa klädd, så­som det an­står en lands­för­vists bok. Ta på dig, olyck­lig, denna sorg­liga sä­songs kläd­sel i mitt liv. Jag vill inte ha dig smin­kad av blåbä­rens pur­pur­färg­ning : en så­dan glans pas­sar inte sorg. »

Ovi­di­us. L’Exil et le Sa­lut : Tris­tes et Pon­ti­ques (Ex­i­len och fräls­ning­en: Sor­ger och Pon­tiska brev), övers. från la­ti­net av Chan­tal Labre. Pa­ris : Ar­léa, koll. « Re­tour aux grands tex­tes », 1991.

« Min lilla bok, det blir alltså utan mig som du ska göra re­san till Rom (jag bär dig ingen av­und för det), men jag be­kla­gar mycket att det inte är tillå­tet för din herre att göra den lika väl som du. Nå­väl ! jag ger dig per­mis­sion ; men när du far till Rom, låt det vara utan eki­pa­ge. Bär ingen pryd­nad, och var så­dan som en stack­ars lands­för­vi­sad bör va­ra, med en sä­song­ens dräkt, vil­ken står i pro­por­tion till din olycka. Må inte ett dun­kelt vi­o­lett blan­dat med pur­pur be­rika ditt om­slag ; denna färg pas­sar inte sorg. »

Ovi­di­us. Tris­tium li­bri V, cum in­ter­pre­ta­tione gal­lica – Les Tris­tes d’O­vide (Tristia i fem böck­er, med fransk tolk­ning – Ovi­dius sor­ger), övers. från la­ti­net av Mi­chel de Marol­les. Pa­ris : L. Billa­i­ne, 1661.

Nedladdningar

Ljudinspelningar
Tryckta verk

Bibliografi

  • Car­co­pi­no, Jérô­me. «L’exil d’O­vi­de» (O­vi­dius ex­il) i Ren­con­tres de l’his­toire et de la lit­téra­ture ro­mai­nes (Mö­ten mel­lan ro­mersk his­to­ria och lit­te­ra­tur). Pa­ris: Flam­ma­ri­on, 1963.
  • Cu­vil­li­er-F­leu­ry, Al­fred-Au­gus­te. «O­vi­de» (O­vi­di­us). Re­vue de Pa­ris, bd XVI, 1830, s. 200-216. (Google Liv­res).
  • Gou­dot, Marie. Tristia: fi­gu­res d’exil (Tristia: ex­il­ge­stal­ter). Ren­nes: La Part com­mu­ne, se­rien «L’É­tranger fa­mi­li­er», 2006.
  • La Mothe Le Vay­er, François de. De la pat­rie et des étrang­ers: et aut­res pe­tits trai­tés scep­ti­ques (Om fos­ter­lan­det och främ­ling­ar­na: och andra små skep­tiska av­hand­ling­ar). Pa­ris: De­sjon­què­res, se­rien «Col­lection 17e sièc­le», 2003.
  • Lau­rens, Pi­er­re. His­toire cri­ti­que de la lit­téra­ture la­ti­ne: de Vir­gile à Huys­mans (Kri­tisk his­to­ria om den la­tinska lit­te­ra­tu­ren: från Ver­gi­lius till Huys­mans). Pa­ris: Les Bel­les Lett­res, 2014.
  • Pfaf­f-Rey­del­let, Maud. «L’hi­ver éter­nel de Scyt­hie: di­men­sion mé­ta­poé­ti­que de l’é­vo­ca­tion des con­fins» (Sky­ti­ens eviga vin­ter: den me­ta­po­e­tiska di­men­sio­nen i skild­ringen av gräns­mar­ker­na) i Se­ge­tis certa fi­des meæ: hom­ma­ges of­ferts à Gé­rard Frey­bur­ger (Se­ge­tis certa fi­des meæ: hyll­ning till Gé­rard Frey­bur­ger). Turn­hout: Bre­pols, se­rien «Re­cher­ches sur les rhé­to­ri­ques re­li­gieu­ses», 2021, s. 135-151.
  • Po­ga­ci­as, And­rei. «O­vi­de, un poète ro­main chez les Gè­tes» (O­vi­di­us, en ro­mersk poet bland ge­ter­na). Cour­rier in­ter­na­tio­nal, nr 1633, 17–23 feb­ru­ari 2022, s. 54.
  • Vol­tai­re. Œuv­res com­plè­tes de Vol­tai­re, vol. 45B, […] D’O­vi­de, de So­crate […] (Vol­tai­res sam­lade verk, bd 45B, […] Om Ovi­di­us, om So­kra­tes […]). Ox­ford: Vol­taire Foun­da­tion, 2010.
Avatar photo
Yoto Yotov

Depuis 2010, je consacre mes veilles à faire dialoguer les siècles et les nations, persuadé que l’esprit humain est partout chez lui. Si cette vision d’une culture universelle est la vôtre, et si mes Notes du mont Royal vous ont un jour éclairé ou touché, songez à faire un don sur Liberapay.

Articles : 162

Traductions