Mappemonde mettant en évidence la Chine et Taïwan.

Konfucius Samtal, en okrönt härskare

Över­satt från frans­kan •

»Utan denna grund­läg­gande nyckel [Samtalen] kan man icke vinna till­träde till den ki­ne­siska ci­vi­li­sa­tio­nen. Och den som icke kän­ner denna ci­vi­li­sa­tion skulle ald­rig kunna nå mer än en par­ti­ell för­stå­else av den mänsk­liga er­fa­ren­he­ten.»

Con­fu­ci­us. Les Entre­ti­ens de Con­fu­cius (Kon­fu­cius Sam­tal), övers. från ki­ne­sis­kan av Pi­erre Ryck­mans, för­ord av René Éti­emb­le. Pa­ris: Gal­li­mard, koll. »Con­nais­sance de l’­O­ri­en­t», 1987.

Tan­kens his­to­ria er­bju­der få ex­em­pel på ett så vid­sträckt och så be­stå­ende in­fly­tande som det den Vör­dade Mäs­ta­ren Kong el­ler Kong­fuzi1För­kas­tade for­mer:
Cong fou tsëe.
Krong-fou-tsé.
K’ong-fou-tseu.
Kong-fou-tze.
Khoung-fu-tzée.
Khoung-fou-dze.
Cung-fou-tsée.
Khung-fu-dsü.
Kung-fu-tsu.
Kung fu-t­zu.
Cun-fu zu.
Cum-fu-çu. ut­övat. Om man skall döma om hans stor­het ef­ter det djupa av­tryck han satt på alla folk i Östa­si­en, kan man för­visso kalla ho­nom »den störste lä­ro­fa­der […] som ti­derna nå­gon­sin fram­bragt». Det är i hans Samtal (Lunyu)2För­kas­tade for­mer:
Analectes (Analekter).
Dialogues (Dialoger).
Les An­na­les (Annalerna).
Les Pro­pos (Yttrandena).
Les Entre­ti­ens phi­lo­sop­hi­ques (De fi­lo­so­fiska sam­ta­len).
Les Di­scus­sions phi­lo­sop­hi­ques (De fi­lo­so­fiska dis­kus­sio­nerna).
Le Livre des entre­ti­ens ou des di­scours mo­raux (Bo­ken om sam­tal el­ler mo­ra­liska dis­kur­ser).
Di­scours et pa­ro­les (Dis­kur­ser och ord).
Aphorismes (Aforismer).
Con­ver­sa­tions avec ses di­scip­les (Sam­tal med sina lär­jungar).
Li­ber sen­ten­ti­a­rum (Sen­ten­ser­nas bok).
Ra­ti­o­ci­nan­tium ser­mo­nes (Ra­tio­na­lis­ter­nas sam­tal).
Dis­sertæ sen­ten­tiæ.
Lén-yù.
Luen yu.
Louen yu.
Loung yu.
Lien-yu.
Liun iu.
Liun-ju.
Loun-yu.
Loun iu.
Lún-iù.
Får icke för­väx­las med:
Les Entre­ti­ens fa­mi­li­ers de Con­fu­cius (Kon­fu­cius för­tro­liga sam­tal) (Kongzi ji­ayu) som ut­göra ett slags he­te­ro­doxt sup­ple­ment till sam­lingen Samtalen. som hans brin­nande kär­lek till mänsk­lig­he­ten och hans sub­lima mo­ral, häm­tade ur det sunda för­nuf­tets käl­lor, trä­der fram i hela sin glans; det är där som hans stän­diga om­sorg uppen­ba­rar sig — att återge den mänsk­liga na­tu­ren den ur­sprung­liga lys­ter den fått av Him­me­len, men som okun­nighe­tens mör­ker för­dunk­lat. Man för­vå­nas alltså icke över att je­su­it­fä­der­na, vilka gjorde ho­nom känd och be­und­rad i Eu­ropa un­der det la­ti­ni­se­rade nam­net Con­fu­ci­us, för ho­nom hyste en hän­fö­relse jäm­bör­dig med ki­ne­ser­nas. De såg i hans Samtal Ki­nas pär­lor el­ler nå­got än mer dyr­bart, ty pre­tio­sior est cun­c­tis opi­bus [s­a­pi­en­tia] (vis­he­ten är dyr­ba­rare än pär­lor)3Ords 3:15 (övers. La Bib­le: traduc­tion of­fi­ci­elle li­tur­gi­que).. Och de drogo den slut­sat­sen att »dessa lä­ror icke blott äro goda för fol­ket i Ki­na, utan […] att det fin­nes få frans­män som icke skulle skatta sig […] mycket lyck­liga om de kunde om­sätta dem i hand­ling». Vol­taire själv, be­ta­gen, hängde i sitt ar­bets­rum upp ett por­trätt av den ki­ne­siske vi­se, vid vars fot han satte dessa fyra ra­der:

»Av det enda häl­so­bring­ande för­nuf­tet ut­tol­ka­re,
Utan att för­blinda värl­den, upp­ly­sande sin­nen,
Han ta­lade blott som vis och ald­rig som pro­fet;
Lik­väl trodde man ho­nom, och även i hans land.»

Vol­tai­re. »De la Chi­ne» (»Om Ki­na»). Œuv­res com­plè­tes de Vol­taire (Vol­tai­res sam­lade verk), bd 40, Ques­tions sur l’En­cyclo­pé­die, par des ama­teurs (Frå­gor om En­cyk­lo­pe­di­en, av ama­tö­rer), IV, César-Égalité. Ox­ford: Vol­taire Foun­da­tion, 2009.

Det rätta förnuftets evidens

Be­trak­tad i sitt dubbla för­hål­lande till mo­ra­len och po­li­ti­ken lå­ter sig Kon­fu­cius lära jäm­fö­ras med den som So­kra­tes lärde ut vid un­ge­fär samma tid. »För­nuf­tets vän­ner, hän­fö­rel­sens fi­en­der» (Vol­tai­re), Kon­fu­cius och So­kra­tes ha iklätt den an­tika vis­he­ten denna mild­het, denna evi­dens, denna lugna sin­nes­stäm­ning, ka­pa­bel att röra de rå­aste sin­nen. Ald­rig kanske har män­ni­sko­an­den vär­di­gare bli­vit fö­re­trädd än av dessa två män. Över­lägsna i sin fi­lo­so­fi, voro de icke mindre över­lägsna i sitt om­dö­me. De visste så­lunda all­tid huru långt man bör gå och var man bör stan­na. Och om de lik­väl nå­gon gång veko av från den rätta vä­gen, förde dem de­ras sunda för­nuft åter dit, vari de ha ett be­ty­dande fö­re­träde fram­för många fi­lo­so­fer i vår tid, vilka ha så för­vrid­na, så falska re­so­ne­mang, så för­fär­liga sub­ti­li­te­ter, att de svår­li­gen för­stå sig själ­va. »Mäs­ta­ren sa­de: ”Ingen skulle tänka sig att gå ut an­nor­le­des än ge­nom dör­ren. Var­för söka män­ni­skorna vandra ut­an­för Vä­gen?”» (VI.17)

Man be­kla­gar där­för He­gels om­dö­me, som, då han icke i Samtalen fann nå­got av de vill­fa­rel­ser han kal­lade fi­lo­so­fi, fällde ett för­skräck­ligt ut­lå­tan­de: »det hade va­rit bättre för Kon­fu­cius rykte om man icke hade över­satt hans verk»4He­gel, Ge­org Wil­helm Fri­edrich. Leçons sur l’his­toire de la phi­lo­sop­hie (Fö­re­läs­ningar om fi­lo­so­fins his­to­ria), övers. från tys­kan av Jean Gi­belin. Pa­ris: Gal­li­mard, 1954.. Detta helt ger­manska för­akt är så mycket märk­li­gare som Tysk­land med Sam­tal med Go­ethe äger en bok som i hög grad står detta verk nä­ra, både ge­nom sin lugna skön­het och ge­nom en Mäs­ta­res levande när­va­ro. Må ingen taga mis­te! Att finna Kon­fu­cius ovär­dig att över­sät­tas, det är att för­kasta själva för­nuf­tet — »denna inre san­ning som fin­nes i alla män­ni­skors själ, och som vår fi­lo­sof oupp­hör­ligt råd­frå­gade [för att] leda alla sina ord» (Jean de Labru­ne).

Den vises Väg

Lik­som så många andra »lärofäder» för män­ni­sko­släk­tet, lik­som Buddha i In­di­en, Za­rat­hustra i Per­si­en, var Kon­fu­cius icke nå­gon skri­bent, utan en Mäs­tare som åt sina lär­jungar över­lät om­sor­gen att ned­teckna hans lä­ror. För öv­rigt, främ­mande för stora tal och mal­pla­ce­rad väl­ta­lig­het, fö­re­drog han en sam­lad håll­ning, »lik den hos en mu­si­ker böjd över sitt in­stru­ment för att ur det locka fram de skö­naste me­lo­dier»5En­ligt An­to­i­ne-Jo­seph As­safs ly­sande bild.. Han gick stundom så långt att han suck­a­de: »Jag skulle vilja icke längre tala». Till de lär­jungar som rör­des över hans tyst­na­der gen­mälde han med en näs­tan kos­misk ma­je­stät: »Ta­lar Him­me­len? Lik­väl följa de fyra års­ti­derna sin gång, lik­väl fö­das de hun­dra va­rel­ser­na. Ta­lar Him­me­len?» (X­VII.19)

Han för­kla­rade öd­mjukt för en­var som ville höra ho­nom: »Jag för­med­lar, jag upp­fin­ner in­tet […] och jag äls­kar Forn­ti­den» (VII.1). Denna roll som över­bring­are av ri­terna (li), av kun­ska­pen (zhi), av mänsk­lig­he­tens sinne (ren), fyllde han med hän­gi­ven­het, med vär­dighet; icke utan att stundom råka i djupt ned­slå­ende till­stånd, då han visste huru »hans upp­drag är tungt och hans väg är lång» (VI­II.7). Lik­väl upp­munt­rade han sig själv vid tan­ken på att full­borda ett verk­ligt him­melskt man­dat: »Ko­nung Wen är död. Är det icke nu jag som är för­sedd med ci­vi­li­sa­tio­nens an­för­trodda gods? Om Him­me­len hade svu­rit dess un­der­gång, var­för skulle den ha an­för­trott det åt en död­lig som mig? Och om Him­me­len har be­slu­tat att be­vara detta gods, vad har jag att frukta från fol­ket i Ku­ang?» (IX­.5)

Dygdens rike

Ett ofta fö­re­kom­mande ord i Samtalen är det om »he­der­lig man» (junzi), som ur­sprung­li­gen be­teck­nade en her­re­man av ädel börd och fa­milj, men åt vil­ket Kon­fu­cius gi­ver en ny in­ne­börd ge­nom att er­sätta blo­dets aris­to­krati med hjär­tats. Den ädle man­nen de­fi­ni­e­ras icke längre ge­nom den fö­delse han mottager ur slum­pens hän­der, utan ge­nom den mo­ra­liska upp­höjd­het och den käns­lig­het han förvärvar tack vare stu­di­erna6Så­som Cy­rille Ja­vary er­in­rar, skall Frank­rike vänta i tju­go­tre sek­ler ef­ter Kon­fu­cius på att se Fi­garo, gre­vens kam­mar­tjä­na­re, hävda käns­lor av jäm­lik­het och hämnd mot sin her­res pri­vi­le­gi­er: »Herr greve […]. Där­för att ni är en stor her­re, tror ni er vara ett stort ge­ni!… Adel, för­mö­gen­het, en rang, äm­be­ten; allt detta gör en så hög­mo­dig! Vad har ni gjort för så mycket gods? Ni har gi­vit er be­svä­ret att fö­das, och in­tet mer. För öv­rigt en ganska van­lig man! Me­dan jag», o. s. v.. Lik »Polstjärnan» (II.1), oför­än­der­lig och cen­tral, be­kym­rar han sig icke om att icke bliva bemärkt; han sö­ker fast­mer göra nå­got bemärkansvärt: »Mäs­ta­ren sa­de: ”Det är icke en olycka att vara miss­för­stådd av män­ni­skor­na, men det är en olycka att miss­för­stå dem”» (I.16). Var finna en skö­nare max­im, en större lik­gil­tighet in­för ärans och fram­gång­ens lock­el­ser? Vad spe­lar det till slut för roll om Kon­fu­cius hela sitt liv för­blev en okrönt härs­ka­re? Han har byggt ett rike vars osyn­liga grän­ser sträcka sig till mänsk­lig­he­tens.

För vidare läsning

Kring Konfucius Samtal

Citat

»子曰：「不知命，無以爲君子也；不知禮，無以立也；不知言，無以知人也。」»

論語 på Wiki­source 中文, [på nä­tet], häm­tad den 15 april 2026.

»Kon­fu­cius sä­ger: ”Den som icke kän­ner ödet kan icke leva som he­der­lig man. Den som icke kän­ner ri­terna vet icke huru han skall hålla sig. Den som icke kän­ner or­dens in­ne­börd kan icke känna män­ni­skor­na”.»

Con­fu­ci­us. Les Entre­ti­ens de Con­fu­cius (Kon­fu­cius Sam­tal), övers. från ki­ne­sis­kan av Pi­erre Ryck­mans, för­ord av René Éti­emb­le. Pa­ris: Gal­li­mard, koll. »Con­nais­sance de l’­O­ri­en­t», 1987.

»Mäs­ta­ren har sagt: ”Den som icke kän­ner sin lott kan icke vara en god man; den som icke kän­ner ri­terna kan icke hålla sin rang; den som icke kän­ner or­dens in­ne­börd kan icke döma män­ni­skor­na”.»

Con­fu­ci­us. Les Entre­ti­ens de Con­fu­cius et de ses di­scip­les (Sam­tal mel­lan Kon­fu­cius och hans lär­jungar), övers. från ki­ne­sis­kan av Jean Le­vi. Pa­ris: A. Mi­chel, koll. »Spi­ri­tu­a­li­tés vi­van­tes», 2016; ny­utg. un­der ti­teln Entretiens (Samtal), Pa­ris: Les Bel­les Lett­res, 2019.

»Mäs­ta­ren sa­de: ”Den som icke er­kän­ner det him­melska på­bu­det kan icke vara en god man. Den som icke äger ri­terna kan icke hävda sig. Den som icke kän­ner or­dens värde kan icke känna män­ni­skor­na”.»

Con­fu­ci­us. Les Entre­ti­ens (Samtalen), övers. från ki­ne­sis­kan av Anne Cheng. Pa­ris: Édi­tions du Seuil, koll. »Points. Sa­ges­ses», 1981.

»Kon­fu­cius sä­ger: ”U­tan kun­skap om ödet kan man icke bliva en man av kva­li­tet. Utan kun­skap om höv­lig­he­ten kan man icke hålla fast vid den. Utan kun­skap om or­dens in­ne­börd skulle man icke kunna för­stå män­ni­skor­na”.»

Con­fu­ci­us. Les Entre­ti­ens de Con­fu­cius et de ses di­scip­les (Sam­tal mel­lan Kon­fu­cius och hans lär­jungar), övers. från ki­ne­sis­kan av André Lé­vy. Pa­ris: Flam­ma­ri­on, koll. »G­F», 1994.

»Kon­fu­cius sä­ger: ”Om man icke kän­ner ödet, har man in­tet att stödja sig på för att vara en god man. Om man icke kän­ner ri­ter­na, har man in­tet att stödja sig på för att eta­blera sig i sam­häl­let. Om man icke kän­ner or­dens in­ne­börd, har man in­tet att stödja sig på för att känna män­ni­skor­na!”»

Phi­lo­sop­hes con­fu­ci­a­nis­tes (Kon­fu­ci­anska fi­lo­so­fer), övers. från ki­ne­sis­kan av Char­les Le Blanc och Rémi Mat­hieu. Pa­ris: Gal­li­mard, koll. »Bib­li­ot­hè­que de la Pléi­a­de», 2009.

»Fi­lo­so­fen sä­ger: ”Om man icke tror sig be­trodd att full­göra ett upp­drag, ett man­dat, kan man icke be­trak­tas som en över­läg­sen man.

Om man icke kän­ner ri­terna el­ler de la­gar som re­glera de sam­häl­le­liga för­hål­lan­de­na, har man in­tet att fästa sin van­del vid.

Om man icke kän­ner vär­det av män­ni­skor­nas tal, kän­ner man icke dem själva”.»

Con­fu­cius et Men­ci­us. Les Quatre Liv­res de phi­lo­sop­hie mo­rale et po­li­ti­que de la Chine (De fyra böck­erna om Ki­nas mo­ra­liska och po­li­tiska fi­lo­sofi), övers. från ki­ne­sis­kan av Guillaume Pa­ut­hi­er. Pa­ris: Char­pen­ti­er, 1841.

»Mäs­ta­ren: ”Den som icke kän­ner på­bu­det kan icke bliva en ädel man. Den som icke kän­ner ri­terna kan icke hålla sig. Den som icke kän­ner or­den kan icke känna män­ni­skor­na”.»

Con­fu­ci­us. Le Livre de la sa­gesse de Con­fu­cius (Kon­fu­cius vis­hets bok), övers. från ki­ne­sis­kan av Eu­la­lie Steens. Mo­naco; Pa­ris: Édi­tions du Ro­cher, koll. »Les Grands Tex­tes spi­ri­tu­els», 1996.

»Mäs­ta­ren sa­de: ”Den som icke kän­ner Him­me­lens vilja (na­tur­la­gen) skall ald­rig bliva en vis man. Den som icke kän­ner reg­lerna och bru­ken skall icke vara be­stän­dig i sin van­del. Den som icke kan ur­skilja det sanna från det falska i män­ni­skor­nas tal kan icke känna män­ni­skor­na”.»

Con­fu­cius et Men­ci­us. Les Quatre Liv­res (De fyra böck­erna), övers. från ki­ne­sis­kan till franska och la­tin av Sérap­hin Couv­reur. He­ji­an: Im­pri­me­rie de la mis­sion cat­ho­li­que, 1895.

»Ma­gis­ter ait: »Qui non co­gno­s­cit Cæli man­da­ta, non ha­bet quo fiat sa­pi­ens vir. Qui non no­vit ri­tus, non ha­bet quo con­si­stat, id est, non ha­bet cer­tam le­gem qua con­stan­ter se di­ri­gat. Qui nes­cit di­scer­nere (ex­a­mi­nare et æs­ti­ma­re) ho­mi­num dic­ta, non ha­bet quo no­s­cat ho­mi­nes».»

Con­fu­cius et Men­ci­us. Les Quatre Liv­res (De fyra böck­erna), övers. från ki­ne­sis­kan till franska och la­tin av Sérap­hin Couv­reur. He­ji­an: Im­pri­me­rie de la mis­sion cat­ho­li­que, 1895.

»Mäs­ta­ren sa­de: ”Den som icke kän­ner det him­melska på­bu­det kan icke vara en akt­nings­värd man. Den som icke kän­ner reg­lerna och bru­ken kan icke be­fästa sig. Den som icke kän­ner in­ne­bör­den av ta­let kan icke känna män­ni­skor­na”.»

Con­fu­ci­us. Entre­ti­ens du Maître avec ses di­scip­les (Mäs­ta­rens sam­tal med sina lär­jungar), övers. från ki­ne­sis­kan av Sérap­hin Couv­reur, över­sätt­ningen re­vi­de­rad och med ef­ter­skrift av Mu­riel Ba­ry­osher-Che­mouny. Pa­ris: Éd. Mille et une nu­its, koll. »Mille et une nu­its», 1997; ny­utg. un­der ti­teln Pa­ro­les de Con­fu­ci­us, Entre­ti­ens (Kon­fu­cius ord, Sam­tal), Pa­ris: Hugo poche, koll. »Hugo poche: sa­ges­ses», 2023.

»Con­fu­cii ef­fa­tum: »Nec sa­pi­en­tiam ap­p­re­hen­de­re, qui Cæli le­gem; nec in vir­tute sta­re, qui ri­tuum ho­ne­sta­tem; nec ho­mi­nes po­test dig­no­sce­re, qui ver­borum ar­tem ig­no­rat».»

Con­fu­cius et Men­ci­us. Si­nensis im­pe­rii li­bri clas­sici sex (Sex klas­siska böcker från det ki­ne­siska ri­ket), övers. från ki­ne­sis­kan till la­tin av François Noël. Prag: per J. J. Ka­me­nicky, 1711.

»Kon­fu­cius sa­de: ”Man kan icke nå vis­he­ten om man icke kän­ner him­me­lens lag, ej hel­ler be­fästa sig i dyg­den om man icke kän­ner he­der­lig­he­tens ri­ter, ej hel­ler ur­skilja män­ni­skorna om man icke kan ta­lets konst”.»

Con­fu­cius et Men­ci­us. Les Liv­res clas­si­ques de l’Em­pire de la Chine (Det ki­ne­siska ri­kets klas­siska böcker), in­di­rekt övers. från la­ti­net av Franço­is-André-Ad­rien Plu­quet, ef­ter François Noëls. Pa­ris: de Bu­re; Bar­rois aîné et Bar­rois je­u­ne, 1784.

»Con­fu­cius aie­bat: »Qui non s[c]it, ade­o­que nec cre­dit dari Cœli man­da­tum et Pro­vi­den­ti­am, id est, qui non in­tel­li­git et cre­dit pro­spera et ad­ver­sa, vi­tam et mor­tem, etc. a Cœli nutu con­si­li­o­que pen­dere (vel, ut ex­po­nunt alii, qui non co­gno­s­cit lu­men ra­tio­nis cœ­li­tus in­ditum esse mor­ta­li­bus, ad quod vitæ suæ ra­tio­nes om­nes com­po­nat, et quæ prava sunt, fu­gi­at, quæ recta, pro­se­qua­tur), vir hu­jus­modi pro­fecto non ha­be­bit quo eva­dat pro­bus ac sa­pi­ens; quin imo multa com­mit­tet ho­mine in­dig­na, dum quæ il­li­cita sunt, vel supra vi­res su­as, con­secta­bi­tur, vel iis ma­lis, quæ fru­stra co­na­bi­tur ef­fu­ge­re, suc­cum­bet.

Quis­quis ig­no­rat de­corum cu­jus­que rei et mo­dum, necnon ri­tus of­fici­aque ci­vi­lia, quæ so­ci­e­ta­tis hu­manæ vin­cula quæ­dam sunt, ac pro­prium cu­jus­que ho­mi­nis decus et fir­ma­men­tum, non ha­be­bit is quo er­i­ga­tur aut eva­dat vir gra­vis et con­stans, et sibi ali­is­que uti­lis; la­be­tur enim as­si­due, fluc­tu­a­bit in­cer­tus, et ip­sius quo­que vir­tu­tis, si quam forte ad­ep­tus est, jac­tu­ram ali­quando fa­ci­et.

Lin­gua cor­dis in­dex est; nec raro quid­quid in toto la­tet ho­mi­ne, bre­vis ejus­dem pro­dit ora­tio. Quo­circa quis­quis non in­tel­li­git ser­mo­nes ho­mi­num, sic ut apte di­scer­nat quam recte, quam per­pe­ram quid di­ca­tur, non ha­be­bit quo per­spec­tos ha­beat ipsos ho­mi­nes: er­ro­res il­lo­rum sci­li­cet, in­do­lem, con­si­lia, facul­ta­tes.

Porro quis­quis hæc tria — Cœ­li, in­quam, pro­vi­den­ti­am, re­rum mo­dum, ipsos de­ni­que ho­mi­nes — probe co­g­n­o­ve­rit, itaque vix­e­rit, ut huic co­g­ni­tioni vita mo­ri­bus­que re­spon­de­at, is om­nino dici po­te­rit par­tes om­nes rari sa­pi­en­tis, et qui longe supra vul­gus emi­ne­at, ex­ple­vis­se».»

Con­fu­ci­us. Con­fu­cius Si­na­rum phi­lo­sop­hus, sive Sci­en­tia si­nensis la­tine ex­po­sita (Kon­fu­ci­us, ki­ne­ser­nas fi­lo­sof, el­ler den ki­ne­siska ve­ten­ska­pen fram­ställd på la­tin), övers. från ki­ne­sis­kan till la­tin av Pro­spero In­tor­cet­ta, Christian Herd­trich, François de Rou­ge­mont och Phi­lippe Co­up­let. Pa­ris: D. Hort­hemels, 1687.

»Den som icke kän­ner Him­me­lens be­fall­ningar och För­sy­nen, som icke tror att fram­gång och mot­gång, liv och död o. s. v. bero av Him­me­lens vilja och råd­slag, och som icke er­kän­ner att för­nuf­tets ljus är en gåva som Him­me­len ger åt de död­li­ga, och ef­ter vil­ken man bör forma alla rö­rel­ser i vårt liv, så­som re­gel för det onda och det go­da, för det man bör fly och det man bör om­fat­ta; vis­ser­li­gen kan en så­dan man ald­rig bliva en god och vis man, långt där­i­från, han skall icke un­der­låta att göra flera ting ovär­diga en män­ni­ska, han skall förmå sig till ting som äro otillåtna el­ler övergå hans kraf­ter, och han skall duka un­der för olyckor som han få­fängt skall söka und­gå.

Den som icke kän­ner an­stän­dighe­ten och rätta sät­tet i varje sak, se­derna och de öm­se­si­diga plik­ter som äro lik­som det mänsk­liga sam­häl­lets band och var en­skilds sär­skilda pryd­nad; han skall ald­rig höja sig till nå­got, och han skall icke nå där­hän att vara en be­ty­del­se­full man, all­var­sam, be­stän­dig och nyt­tig för de sina och för andra; men han skall stän­digt fal­la, han skall sväva i en evig oviss­het, och om han till och med har för­vär­vat nå­gon dygd, skall han slut­li­gen en dag för­lora den.

Tungan är hjär­tats märke el­ler teck­en, och ofta av­slö­jar ett li­tet ord som und­slup­pit allt vad en män­ni­ska har i sin­net; där­för skall den som icke för­står män­ni­skor­nas tal, så att han icke rätt ur­skil­jer huru väl el­ler illa en sak är sagd, icke vara i stånd att känna män­ni­skor­nas grund och in­ner­sta, de­ras vill­fa­rel­ser, de­ras na­tur, de­ras pla­ner, och huru långt de­ras för­måga sträcker sig el­ler icke sträcker sig.

Nu skall den som väl skall känna dessa tre ting — Him­me­lens för­syn, ting­ens sär­skilda sätt, män­ni­skor­nas in­ner­sta, och som skall ha styrt sig på så­dant sätt att hans liv och se­der ha sva­rat mot denna kun­skap, om ho­nom skall man ab­so­lut kunna säga att han har fyllt alla de­lar av en säll­synt, vis och högt över det van­liga upp­höjd man.»

Con­fu­ci­us. Con­fu­ci­us, ou La Sci­ence des prin­ces con­ten­ant les prin­ci­pes de la re­li­gi­on, de la mo­rale par­ti­cu­liè­re, du gou­ver­ne­ment po­li­ti­que des an­ci­ens em­pe­r­eurs et ma­gi­strats de la Chine (Kon­fu­ci­us, el­ler furs­tar­nas ve­ten­skap, in­ne­hål­lande re­li­gi­o­nens, den en­skilda mo­ra­lens, det po­li­tiska sty­rets prin­ci­per hos Ki­nas forna kej­sare och äm­bets­män), ma­nu­skript nr 2331, in­di­rekt övers. från la­ti­net av François Ber­ni­er, ef­ter Pro­spero In­tor­cettas, Christian Herd­trichs, François de Rou­ge­monts och Phi­lippe Co­up­lets. Pa­ris, Bib­li­ot­hè­que de l’Ar­se­nal, 1687; ny­utg. (för­ord av Syl­vie Taus­sig, si­no­lo­gisk an­teck­ning av Thierry Me­ynard), Pa­ris: Le Fé­lin, koll. »Les Mar­ches du temps», 2015.

»Dsü dix­it: »Ig­no­rans man­da­tum haud eva­det vir prin­ci­pa­lis.

Ig­no­rans ri­tus haud ad con­si­sten­dum.

Ig­no­rans verba haud ad no­s­cen­dum ho­mi­nes».»

Con­fu­ci­us. Werke des chi­ne­si­schen Wei­sen Khung-Fu-Dsü und sei­ner Schü­ler, t. II (Den ki­ne­siske vise Khung-Fu-Dsüs och hans lär­jung­ars verk, bd II), övers. från ki­ne­sis­kan till tyska och la­tin av Wil­helm Schott. Ber­lin: C. H. Jo­nas, 1832.

»Phi­lo­sop­hus ait: »Qui non ag­no­s­cit Cæli pro­vi­den­ti­am, non ha­bet unde fiat sa­pi­ens. Qui haud no­s­cit ri­tus, non ha­bet unde con­si­stat. Qui non di­scer­nit ser­mo­nes, non ha­bet unde co­gno­s­cat ho­mi­nes».»

Cur­sus lit­te­ra­turæ si­nicæ ne­o-mis­sio­na­riis ac­com­mo­da­tus, t. II. Stu­dium clas­si­corum (Kurs i ki­ne­sisk lit­te­ra­tur an­pas­sad för nya mis­sio­nä­rer, bd II. Stu­dium av klas­si­kerna), övers. från ki­ne­sis­kan till la­tin av Ang­elo Zot­to­li. Shang­hai: Mis­sio­nis cat­ho­licæ, 1879.

»Den vise sä­ger: ”Den som icke er­kän­ner och icke ur­skil­jer Him­me­lens ord­ning kan icke vara en ädel man. Den som icke kän­ner bru­ken skall icke hålla sig uppe. Den som icke för­står or­dens ex­akta in­ne­börd kan icke för­stå män­ni­skor­na”.»

Les­lie, Do­nald Da­ni­el. Confucius (Konfucius), stu­die följd av Les Entre­ti­ens de Con­fu­cius (Kon­fu­cius Sam­tal), in­di­rekt övers. från heb­re­is­kan av Zacha­rie May­a­ni, ef­ter Do­nald Da­niel Les­li­es. Pa­ris: Seg­hers, koll. »P­hi­lo­sop­hes de tous les temps», 1962.

Nedladdningar

Ljudupptagningar
Tryckta verk

Bibliografi

Avatar photo
Yoto Yotov

Sedan 2010 har jag ägnat min tid åt att främja dialog mellan sekler och nationer, övertygad om att den mänskliga anden är hemma överallt. Om du delar denna vision om en universell kultur, och om mina Notes du mont Royal någon gång har upplyst eller berört dig, överväg att göra en donation på Liberapay.

Articles : 336

Traductions