Akutagawa Ryûnosuke, eller det yttersta ögonkastets skönhet

Över­satt från franska • svenska (sué­do­is)

»En vag oro.» (Bon’y­ari shita fu­an.) Dessa ord, has­tigt ned­teck­nade av Aku­ta­gawa Ryû­nosuke¹För­kas­tade for­mer:
Ac­u­ta­gawa Ryuno­suche.
Aku­ta­gawa Ri­u­nos­ké.
Akou­ta­gawa Ryuno­sou­ké.
Akou­ta­ga­oua Ry­ou­no­sou­ké.
Akou­ta­gava Ry­ou­no­sou­ke. in­nan han in­tog gif­tet i gry­ningen den 24 juli 1927, är lik­som nyck­eln till alla hans skrif­ter. Han var tret­tio­fem år gam­mal. Han läm­nade ef­ter sig ett hun­dra­fem­tio­tal no­vel­ler där »kons­tens prakt och till­va­rons kval sam­man­svär­jer sig för att ge hans verk en oef­ter­härm­lig aura»²Zhao Yuji­ao, i sin över­sätt­ning av Ras­hô­mon: ur­val av no­vel­ler av Aku­ta­gawa Ryû­nosuke (罗生门：芥川龙之介短篇小说选), Kun­ming: Yun­nans folk­för­lag, 2015. Övers. från ki­ne­sis­kan av mig. — och be­stört­ningen hos ett Ja­pan som dun­kelt ana­de, i denna död, slu­tet på en epok.

I Hades hus

Många bil­dade ja­pa­ner har i sin ung­dom ge­nom­levt en pe­riod starkt präg­lad av denna dis­kret in­tel­lek­tu­ella för­fat­ta­re, fär­gad av en obe­kym­rad iro­ni, men som un­der sitt non­cha­lanta yttre illa döl­jer nå­got ner­vöst, oro­ligt, osä­kert, likt de kur­ti­sa­ner vars in­ta­gande le­ende inte för­mår be­slöja det obe­hag som sipp­rar fram i de­ras in­nersta och som, i ett gi­vet ögon­blick, bry­ter upp till till­va­rons yta för att dränka den. Så­lunda har Aku­ta­ga­was själ, allt­se­dan hans gåt­fulla själv­mord, hem­sökt den ja­panska lit­te­ra­tu­ren. Endô Shû­saku be­rät­tar om denna be­satta dröm:

»Jag be­fann mig i ett mörkt rum, an­sikte mot an­sikte med Aku­ta­gawa Ryû­nosu­ke. Han stod fram­för mig utan att säga ett ord, med sänkt hu­vud och ar­marna kor­sade över sin slit­na, gråa ki­mo­no. Han reste sig plöts­ligt, sköt un­dan bam­bu­per­si­en­nen bakom sig och steg in i rum­met in­till. Jag visste att det var de dö­das värld. […] Då vak­nade jag. Var­för hade jag så ofta så sjuk­liga dröm­mar? Vid min sida sov min hustru frid­fullt.»

En­dô, Shû­saku, Une femme nom­mée Shizu : nou­vel­les (En kvinna vid namn Shi­zu: no­vel­ler), övers. från ja­pans­kan av Minh Ng­uy­en-Mord­vin­off, Pa­ris: De­noël, koll. »Em­p­re­in­te», 1997.

Hur kan man inte tänka på Iliaden, när Akil­les i dröm­men ser Pa­tro­klos skugga och sträcker ut ar­marna för att gripa den, för­gä­ves: »Sjä­len hade för­svun­nit un­der jor­den, likt en rök […] / Ack! det finns alltså, även i Ha­des hus, / en själ, el­ler kanske en skugga»? Så åter­vän­der Aku­ta­ga­wa, en väl­be­kant skug­ga, i min­net hos ett folk som väg­rar att låta ho­nom för­svinna helt och hål­let i Ha­des hus.

Under Drakens tecken

»Aku­ta­gawa fick för­nam­net Ryû­nosu­ke, ›Dra­kens son‹, ef­ter­som han föd­des den 1 mars 1892 på Dra­kens tim­me, på Dra­kens dag, i Dra­kens må­nad un­der Dra­kens år.»³Richard Col­las­se, Dic­tion­naire amou­reux du Ja­pon (Kär­leks­full ord­bok över Ja­pan), upp­slags­ordet »Aku­ta­gawa Ryū­nosu­ke». Hans mors van­sin­ne, då han bara är några må­na­der gam­mal, tes­ta­men­te­rar ho­nom sna­rare skräcken för ett för­ban­nat arv. Bar­net tas om hand av mo­derns fa­milj, en gam­mal ätt av shogu­na­tets tjä­na­re, som nä­rer ho­nom med de ki­ne­siska och ja­panska klas­si­ker­na. Sam­man­stöt­ningen mel­lan denna tra­di­tio­nella Ori­ent och den sam­tida Väs­ter­lan­det — Mé­ri­mée, Ana­tole Fran­ce, Poe osv. — gör ho­nom till »[en] sön­der­sli­ten, klu­ven, sar­gad man; [en] dub­bel och mot­sä­gel­se­full man»⁴Claude Roy, i sitt för­ord till Ras­hô­mon et aut­res con­tes (Ras­hô­mon och andra be­rät­tel­ser).. Denna svå­rig­het att vara till, ge­men­sam för hans ge­ne­ra­tion, kom­mer hans no­vel­ler att pre­ci­sera och för­stärka ända till ett slags be­satt­het. Ändå var ingen av alla ja­panska för­fat­tare bättre äg­nad än Aku­ta­gawa att finna en till­flykt i kons­ten. Han be­skrev sig själv som en lä­sa­re, upp­flu­gen på en stege i en bok­han­del, mönst­rande där­i­från ovan den små­ak­tighet hos för­säl­jare och kun­der som stö­kade mel­lan hyl­lor­na: »Män­ni­sko­li­vet är inte ens värt en rad av Bau­delaire» (Jin­sei wa ichi­gyô no Bô­dorêru ni mo shi­ka­nai), sade han.

Marionettförarens bländande spel

Aku­ta­gawa hade vid tju­go­fyra års ål­der eta­ble­rat sig som den korta be­rät­tel­sens furs­te. Som Nat­sume Sô­se­kis fa­vo­rit­lär­junge hade han till och med va­rit på­tänkt som mäs­ta­rens svär­son. Hans så kal­lade »his­to­ris­ka» no­vel­ler — Rashômon, I snå­ret (Yabu no naka) osv. —, där han för­enar ett ut­präg­lat mo­dernt sp­leen med det gamla Ja­pans »[till] rös­ter som grå­ter, [till] rös­ter som skrat­tar», för­blir hans mest be­röm­da. Vad man be­und­rar där är inte his­to­ri­kerns ex­akt­het, utan de bur­leska dock­or­na, mark­nads­gyck­la­rens isande ma­ri­o­net­ter, som han lå­ter dansa i än­den av osyn­liga trå­dar ge­nom »[sin] prakt­fulla lär­dom, [sin] över­käns­liga käns­lig­het, [sitt] med­födda sinne för det dra­ma­tiska»⁵Ge­or­ges Bon­ne­au, His­toire de la lit­téra­ture ja­po­naise con­tem­po­raine (1868-1938) (Den sam­tida ja­panska lit­te­ra­tu­rens his­to­ria (1868–1938)).:

»Hela värl­den
lagd i en ask
marionettföraren»
(Yo no naka wa / Hako ni ire­tari / Ka­i­ra­ishi)

Cha­va­nes, Ed­wige de, »Aku­ta­gawa Ryū­nosuke (1892–1927)». I Ci­néma et lit­téra­ture au Ja­pon : de l’ère Meiji à nos jours (Film och lit­te­ra­tur i Ja­pan: från Meiji-e­ran till våra da­gar), un­der red. av Max Tes­si­er, Pa­ris: Cen­tre G. Pompidou, koll. »Ci­néma sin­gu­li­er», 1986, s. 44–45.

Jean-Jac­ques Ori­gas kom­men­te­rar: »För­fat­ta­ren tyck­tes un­dan­dra sig: hade han inte gett sina no­vell­sam­lingar tit­larna Dockföraren [Kairaishi] och Skug­gor­nas ka­ru­sell [Kagetôrô]? Och ändå för­nam lä­sa­ren hans när­varo i varje rad». Denna skugg­te­a­ter når sin höjd­punkt i Helvetesbilder (Jigokuhen), där må­la­ren Yo­shihidé, för att full­borda sin fresk, be­trak­tar hur hans egen dot­ter brin­ner le­vande in­för hans ögon, för att se­dan hänga sig. Ty den full­än­dade kons­ten lik­nar den låga som krä­ver le­vande nä­ring. Och Aku­ta­gawa skulle sätta sin ära i att göra sig själv till dess fri­vil­liga of­fer.

Som konstens martyr

»Plöts­ligt trädde [ma­ri­o­nett­fö­ra­ren] fram i egen per­son, mitt bland det verk­liga li­vets ku­lis­ser. Och i ofta hjärt­sli­tande verk skild­rade han […] de tvångstan­kar som så små­ningom över­föll ho­nom och som skulle rycka bort ho­nom.» År 1927 dik­te­rar hans för­nufts sön­der­fall un­der sjuk­liga tvångstan­kar och dystra väl­lust hans sista mäs­ter­verk: det blir hån­skratt i Kappa, hal­lu­ci­na­tion i Kugghjul (Haguruma), van­sinne i En då­res liv (Aru ahô no is­shô). »Jag är trots allt en ga­len kvin­nas son», an­för­tror han i Brev till en gam­mal vän (Aru kyûyû e okuru shuki), skri­vet da­gen före hans död. Och han tilläg­ger: »Kanske skrat­tar du åt den mot­sä­gelse jag be­fin­ner mig i, jag som, sam­ti­digt som jag äls­kar na­tu­rens skön­het, be­slu­tar att ut­plåna mig själv. Men na­tu­ren är vacker där­för att den speg­lar sig i mitt yt­tersta ögon­kast…» Ka­wa­bata Ya­su­nari för­mådde ut­trycka det tra­giska i denna slut­liga glöd: »Of­tast sjuk­lig och för­sva­gad, flam­mar [han] upp i sista stund in­nan han slock­nar helt och hål­let.»⁶Ka­wa­bata Ya­su­na­ri, Det yt­tersta ögon­kas­tet (Mat­sugo no me), ej ut­gi­ven på frans­ka. Så slock­nade Dra­kens son, som kons­tens mar­tyr, med Bi­beln upp­sla­gen, till lju­det av det fal­lande reg­net. Shiga Na­oya, som fick höra om hans död, fällde detta ytt­rande av be­und­rans­värd åter­håll­sam­het: »Han kunde inte göra an­nor­lun­da.»

---

För vidare läsning

Kring »Halvvägs genom Shinsuke Daidôjis liv»

Citat

»Shin­suke hade ha­tat denna fat­tig­dom. Nej, ännu i dag be­va­rar han djupt i sitt hjärta ett eko av den ti­dens hat, out­plån­ligt. Han kunde inte köpa böck­er, inte gå på som­mar­kur­ser­na, inte bära nå­gon ny rock. Men hans kam­ra­ter åt­njöt alla dessa för­må­ner. Han hade av­un­dats dem. Och stundom till och med va­rit svart­sjuk på dem. Denna av­und, denna svart­sjuka väg­rade han ändå att er­kän­na. Ty han hyste blott för­akt för de­ras in­tel­lek­tu­ella för­må­ga.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, »À mi-che­min de la vie de Shin­suke Daidôji : ta­bleau d’une psycho­lo­gie» (»Halv­vägs ge­nom Shin­suke Daidô­jis liv: en psy­ko­lo­gisk skild­ring­»), övers. från ja­pans­kan av Ed­wige de Cha­va­nes. I Ant­ho­lo­gie de nou­vel­les ja­po­nai­ses con­tem­po­rai­nes. 1 (An­to­logi över sam­tida ja­panska no­vel­ler. 1), Pa­ris: Gal­li­mard, koll. »Du monde en­ti­er», 1986.

Kring Hästben

Citat

»Han­za­burô greps på nytt av häp­nad. En­ligt detta sam­tal var han för det första död. För det andra hade re­dan tre da­gar för­flu­tit. För det tredje var hans ben upp­lös­ta. Allt­sam­mans var orim­ligt. Se här, lydde inte hans ben ho­nom pre­cis som… Knappt hade han ve­lat sätta en fot fram­för den andra förrän han ut­stötte ett gällt skri. Inte utan skäl. Vita byxor med oklan­der­lig press­veck och skor i samma stil — hans ben böjde sig, det ena som det andra, un­der vin­den som kom in ge­nom fönst­ret! In­för detta skå­de­spel tviv­lade Han­za­burô näs­tan på sina ögon.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, Jam­bes de che­val (Hästben), övers. från ja­pans­kan av Cat­he­rine An­ce­lot, ef­ter­ord av Ni­no­miya Ma­sayuki, Pa­ris: Les Bel­les Lett­res, koll. »Col­lection Ja­pon. Sé­rie Fic­tion», 2013.

Kring »Beckasinen»

Citat

»Just i det ögon­blicket hör­des rop ut­i­från; snart kom has­tiga steg upp­för trap­pan, och ett ögon­blick se­nare slogs dör­ren häf­tigt upp. Fem el­ler sex per­so­ner, män, kvin­nor och barn, stör­tade in i rum­met, var och en ro­pande nå­got oli­ka.

›Pap­pa, vi har hit­tat den‹, ro­pade Ilia glatt, som gick i spet­sen och sving­ade beck­a­si­nen.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, »La bécassi­ne» (»Beck­a­si­nen»), övers. från ja­pans­kan av Ho­ri­guchi Dai­ga­ku, Ja­pon et Ex­trê­me-O­ri­ent, nr 7–8 (ju­li–au­gusti 1924), s. 1–12.

Nedladdningar

Tryckta verk

• Över­sätt­ning av »La bécassi­ne» (»Beck­a­si­nen») av Ho­ri­guchi Dai­gaku (1924). (Google Liv­res).

Kring »Wei Chengs tro»

Citat

»Med dys­tert ryn­kade ögon­bryn bör­jade Wei Cheng att med allt snab­bare steg gå fram och till­baka över den sand­bank där nat­tens skugga krä­lade fram. Un­der ti­den vann flo­dens vat­ten så små­ning­om, tum för tum, fot för fot, sand­ban­ken, me­dan luk­ten av al­ger och vat­ten som steg upp ur flo­den bör­ja­de, is­kall, att fästa sig vid hans hud. Han lyfte blick­en: där borta, ovan­för bron, hade sol­ned­gång­ens ly­sande sken re­dan slock­nat, och en­dast sten­räck­ets ba­lu­strar, all­de­les svar­ta, streck­ade i skarpa lin­jer den natt­blå­nande him­len. Men kvin­nan kom­mer fort­fa­rande in­te.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, »La foi de Wei Cheng» (»Wei Chengs tro»), övers. från ja­pans­kan av Ed­wige de Cha­va­nes. I Les no­ix, la mouche, le ci­tron (Nöt­ter­na, flu­gan, ci­tro­nen), Ar­les: Édi­tions P. Pic­qui­er, 1991.

Kring Trollkvinnan

Citat

«「俊さん。」――さう云ふ声が一瞬間、信子の唇から洩れようとした。実際俊吉はその時もう、彼女の俥のすぐ側に、見慣れた姿を現してゐた。が、彼女は又ためらつた。その暇に何も知らない彼は、とうとうこの幌俥とすれ違つた。薄濁つた空、疎らな屋並、高い木々の黄ばんだ梢、――後には不相変人通りの少い場末の町があるばかりであつた。

「秋――」

信子はうすら寒い幌の下に、全身で寂しさを感じながら、しみじみかう思はずにゐられなかつた。»

秋 (Höst) på Wiki­source 日本語, [på nä­tet], häm­tad den 10 juli 2026.

»›S­hun-san!‹ En se­kund var det nära att detta rop und­slapp hen­nes läp­par. I själva ver­ket, i det ögon­blick­et, vi­sade Shun­kichi sin väl­be­kanta ge­stalt all­de­les bred­vid vag­nen. Hon tve­kade på nytt. Han, utan att ana nå­got, körde till slut om vag­nen med suff­lett. Den grå­ak­tiga him­len, hu­sens ojämna tak, de stora trä­dens stam­mar som bredde ut sina gre­nar… Se­dan fanns bara för­sta­den kvar, med sina föga tra­fi­ke­rade ga­tor. Un­der den lätt kalla suff­lett för­nam No­buko med varje fi­ber i sin kropp höst­sä­song­ens ve­mod, och mot sin vilja und­slapp ett svagt rop hen­nes läp­par.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, La ma­gi­ci­enne (Trollkvinnan), övers. från ja­pans­kan av Éli­sa­beth Su­et­su­gu, Ar­les: P. Pic­qui­er, 1999.

»›Sun­san!‹ Detta ut­rop skulle just und­slippa No­bu­kos mun. Mycket rik­tigt dök i det ögon­blicket hen­nes ku­sins väl­be­kanta ge­stalt upp bred­vid kuruman⁷Allt som rul­lar är i Ja­pan kuruma.. Men No­buko tve­kade på nytt, och Sun­ki­ti, som inte det minsta anade sin ku­sins när­va­ro, körde om vag­nen.

En dys­ter him­mel, en ens­lig för­stads ojämna tak, de höga trä­dens fär­gade löv, den mörka ga­tans land­skap som rul­lade fram… Och i sin kuruma, där kväl­lens svala luft re­dan smög sig in, kände No­buko med hela sitt vä­sen en plåg­sam en­sam­het och kunde inte låta bli att säga till sig själv: ›Hös­ten!‹.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, »L’au­tom­ne» (»Hös­ten»), övers. från ja­pans­kan av Si­o­den Hu­miko (Shi­o­den Fu­mi­ko), Extrême-Asie, nr 46 (april 1930), s. 205–212.

»Skulle No­buko ro­pa: ›S­hun-san!‹ Detta rop var nära att spränga fram ur hen­nes läp­par. Shun-kichis väl­be­kanta ge­stalt be­fann sig just i det ögon­blicket bred­vid hen­nes ricks­haw. Hon tve­kade ännu en gång, och Shun-kichi, som inte anade nå­got, gick för­bi.

Den nå­got dim­miga him­len, de ut­spridda hu­sen, trä­dens höga gul­nade top­par… I hen­nes syn­rand åter­stod blott den lilla av­lägsna stads­de­len, med sin väg där få gick för­bi. ›Hös­ten!‹, tänkte No­bu­ko, un­der ricks­hawens kalla ka­pell, och en­sam­he­tens för­tviv­lan upp­fyllde henne plöts­ligt helt och hål­let.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, »Le nez • L’au­tom­ne» (»­Nä­san • Hös­ten»), övers. från ja­pans­kan av Kaze Ke­i­ta, Les Œuv­res lib­res, nr 106 (mars 1955), s. 108–124.

«横浜の或亜米利加人へ雛を売る約束の出来たのは十一月頃のことでございます。紀の国屋と申したわたしの家は親代々諸大名のお金御用を勤めて居りましたし、殊に紫竹とか申した祖父は大通の一人にもなつて居りましたから、雛もわたしのではございますが、中々見事に出来て居りました。»

雛 (Dockorna) på Aozora Bun­ko, [på nä­tet], häm­tad den 10 juli 2026.

»Löfte gavs alltså att över­låta dock­orna om­kring må­na­den no­vem­ber till en ame­ri­kan från Yo­ko­ha­ma. Min fa­milj, som bär nam­net Ki­no­ku­niya, hade från släkt­led till släkt­led fyllt rol­len som ford­rings­ägare hos daimyôer­na, och min far­far som, tror jag, hette Shichi­ku, var en man för­fa­ren i nö­jes­li­vet. Med för­akt för den blyg­sam­het som borde ny­an­sera mina ord är jag tvungen att säga att dessa dock­or, mina dockor alltså, var av mycket vack­ert ut­fö­ran­de.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, La ma­gi­ci­enne (Trollkvinnan), övers. från ja­pans­kan av Éli­sa­beth Su­et­su­gu, Ar­les: P. Pic­qui­er, 1999.

»Åta­gan­det att sälja dock­orna till en ame­ri­kan bo­satt i Yo­ko­hama gjor­des i må­na­den no­vem­ber. Se­dan ge­ne­ra­tio­ner till­baka lå­nade vårt hus, vars fir­ma­namn var Ki­no­ku­ni-ya, ut pengar till fe­o­dal­her­rar­na. Det var min far­far vid namn Shichi­ku, en man full av er­fa­ren­het och lös­gjord från denna värl­dens ägo­de­lar, som hade gett mig dock­or­na; de var lik­väl, det kan jag säga, av ut­sökt till­verk­ning.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, »Les po­u­pé­es» (»­Dock­or­na»), övers. från ja­pans­kan av Serge Elis­sé­eff (Serge Elis­sé­e­v), Ja­pon et Ex­trê­me-O­ri­ent, nr 4 (mars 1924), s. 327–346; ny­utg. i Neuf nou­vel­les ja­po­nai­ses (Nio ja­panska no­vel­ler), Pa­ris: G. Van Oest, 1924.

Nedladdningar

Tryckta verk

• Par­ti­ell över­sätt­ning av La ma­gi­ci­enne (Trollkvinnan) av Serge Elis­sé­eff (Serge Elis­sé­ev) (1924). (Google Liv­res).
• Par­ti­ell över­sätt­ning av La ma­gi­ci­enne (Trollkvinnan) av Si­o­den Hu­miko (Shi­o­den Fu­mi­ko) (1930). (Bib­li­ot­hè­que na­tio­nale de France (Bn­F)).
• Par­ti­ell över­sätt­ning av La ma­gi­ci­enne (Trollkvinnan) av Si­o­den Hu­miko (Shi­o­den Fu­mi­ko) (1930), ko­pia. (Google Liv­res).

Kring En dåres liv och andra noveller

Citat

»[…] jag måste vid nå­got till­fälle ha kom­mit vil­se, ty jag be­fann mig plöts­ligt fram­för Aoy­a­mas be­grav­nings­sal. Det var gott och väl tio år se­dan jag se­nast pas­se­rade denna bygg­nad, ex­akt se­dan Nat­sume Sô­se­kis be­grav­nings­hög­tid. Inte hel­ler tio år ti­di­gare var jag lyck­lig. Men jag hade åt­min­stone frid. Med blicken fäst vid den grus­bädd som bredde ut sig in­nan­för por­ten åter­såg jag ba­nan­trä­det vid ›Villa Sô­se­ki‹. Jag kunde inte värja mig mot käns­lan av att också mitt liv hade nått sitt för­fall. Och jag kunde inte hel­ler freda mig från käns­lan av att det inte var slum­pen som, ef­ter tio år, hade lett mina steg ända hit.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, La vie d’un idiot et aut­res nou­vel­les (En då­res liv och andra no­vel­ler), övers. från ja­pans­kan av Ed­wige de Cha­va­nes, för­ord av Jean­nine Koh­n-É­ti­emb­le, Pa­ris: Gal­li­mard, koll. »Con­nais­sance de l’­O­ri­en­t», 1987.

Kring »Kristus från Nanking»

Citat

»I samma ögon­blick föll den Kris­tus­staty som hängde på väg­gen ner med ett brak. En tung tyst­nad va­rade i flera se­kun­der. Se­dan, gri­pen av en stor och hem­lig­hets­full rö­rel­se, tog den unga ki­ne­sis­kan upp sta­tyn och be­trak­tade åter den stumme främ­ling­ens an­sikte och Kristi an­sik­te. Hon för­blev rörd. Den he­lige Kristi an­sikte lik­nade på ett egen­dom­ligt sätt främ­ling­ens. Plöts­ligt spred sig ett klart le­ende över ki­ne­sis­kans bleka an­sik­te, och hon när­made sig denne man med ett ut­tryck av gläd­je.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, »Le Christ de Nan­kin» (»Kris­tus från Nan­king­»), övers. från ja­pans­kan av Matsuo Kuni (Matsuo Ku­ni­nosu­ke), Bifur, nr 8 (juni 1931), s. 97–100.

Nedladdningar

Tryckta verk

• Över­sätt­ning av »Le Christ de Nan­kin» (»Kris­tus från Nan­king») av Matsuo Kuni (Matsuo Ku­ni­nosu­ke) (1931). (Bib­li­ot­hè­que na­tio­nale de France (Bn­F)).

Kring Grodorna

Citat

«渡辺の橋の供養の時、三年ぶりで偶然袈裟にめぐり遇った己は、それからおよそ半年ばかりの間、あの女と忍び合う機会を作るために、あらゆる手段を試みた。そうしてそれに成功した。いや、成功したばかりではない、その時、己は、己が夢みていた通り、袈裟の体を知る事が出来た。が、当時の己を支配していたものは、必しも前に云った、まだあの女の体を知らないと云う未練ばかりだった訳ではない。己は衣川の家で、袈裟と一つ部屋の畳へ坐った時、既にこの未練がいつか薄くなっているのに気がついた。それは己がもう童貞でなかったと云う事も、その場になって、己の欲望を弱める役に立ったのであろう。しかしそれよりも、主な原因は、あの女の容色が、衰えていると云う事だった。»

袈裟と盛遠 (Kesa och Mo­ritô) på Aozora Bun­ko, [på nä­tet], häm­tad den 10 juli 2026.

»Ef­ter tre år utan att ha sett henne åter­fann jag henne av en slump vid re­ningsce­re­mo­nin för den nya bron i Wa­tan­a­be, och se­dan, un­der sex må­na­der, tog jag alla knep i värl­den till hjälp för att träffa henne i hem­lig­het. Och jag nådde mitt mål. Mer än så till och med. Jag lyck­a­des lära känna hen­nes kropp, så som jag hade drömt om. Ändå var den känsla som be­sjä­lade mig då inte längre en­bart för­tre­ten över att ännu inte ha ägt hen­ne. När vi bägge slog oss ner på en matta i hu­set i Ko­ro­mo­gawa märkte jag att mina sam­vets­kval, utan att jag visste om det, hade bli­vit mindre plåg­sam­ma. Att jag inte längre var oskuld hade utan tvi­vel bi­dra­git till att för­ringa min åtrå. Men det fanns nå­got an­nat mer av­gö­ran­de: denna kvin­nas skön­het hade viss­nat.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, Une va­gue in­qui­é­tude (En vag oro), övers. från ja­pans­kan av Sil­vain Chu­pin, för­ord av René de Cec­cat­ty, Mo­naco: Édi­tions du Ro­cher, koll. »Nou­vel­le», 2005; ut­ökad ny­utg. un­der ti­teln Les gre­nouil­les (Grodorna), övers. från ja­pans­kan av Cat­he­rine An­ce­lot och Sil­vain Chu­pin, Pa­ris: Cam­bou­ra­kis, koll. »Lit­téra­tu­re», 2024.

»Det var på den budd­his­tiska fes­tens dag, vid Wa­tan­abé-bron, som jag mötte Kes­sa. En säll­sam slump ef­ter tre års åt­skill­nad. Jag fick veta att hon var gift. Un­der sex må­na­der an­vände jag mång­a­handa knep för att ut­verka ett hem­ligt möte med hen­ne. Inte nog med att jag fick ett mö­te, jag lärde till slut känna denna kropp som jag oupp­hör­ligt hade drömt om. Men i det ögon­blicket kon­sta­te­rade jag att det i mitt hjärta fanns ännu andra käns­lor än den brin­nande ång­ern över att ha vän­tat så länge på detta ägan­de. Vid hen­nes si­da, i Ko­ro­mo­ga­wa-hu­set, märkte jag att hen­nes kropps drag­nings­kraft inte längre helt fyllde min själ.

Kanske för­kla­ra­des min mins­kade åtrå av att jag inte längre var oskuld och att min första hetta hade lagt sig. Kanske också av en an­nan or­sak: Kes­sas an­sikte strå­lade inte längre av ung­dom som förr.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, »Kesa et Mo­ri­to» (»­Kesa och Mo­ri­to»), övers. från ja­pans­kan av Matsuo Kuni (Matsuo Ku­ni­nosu­ke) och Émile Stei­nil­ber-O­ber­lin, France-Japon, nr 10 (juli 1935), s. 163–166.

Nedladdningar

Tryckta verk

• Par­ti­ell över­sätt­ning av Les gre­nouil­les (Grodorna) av Matsuo Kuni (Matsuo Ku­ni­nosu­ke) och Émile Stei­nil­ber-O­ber­lin (1935). (Bib­li­ot­hè­que na­tio­nale de France (Bn­F)).

Kring Rashômon och andra berättelser

Citat

«或日の暮方の事である。一人の下人が、羅生門の下で雨やみを待つてゐた。

廣い門の下には、この男の外に誰もゐない。唯、所々丹塗の剝げた、大きな圓柱に、蟋蟀が一匹とまつてゐる。羅生門が、朱雀大路にある以上は、この男の外にも、雨やみをする市女笠や揉烏帽子が、もう二三人はありさうなものである。それが、この男の外には誰もゐない。»

羅生門 (Rashômon) på Wiki­source 日本語, [på nä­tet], häm­tad den 10 juli 2026.

»Det hände en dag i skym­ning­en: en man av ringa stånd stod där, un­der Ras­hô-por­ten, i vän­tan på ett uppe­håll i reg­net.

Det fanns ingen an­nan än han un­der den väl­diga Por­ten. En­sam, på en väl­dig pe­lare vars röda över­drag hade fal­lit av här och där, hade en syrsa sla­git sig ner. Ef­ter­som Ras­hô-por­ten låg vid Su­zaku-a­ve­nyn, kunde man ha vän­tat sig att där mö­ta, för­utom denne man, två el­ler tre per­so­ner, kvin­nor i ko­nisk hatt el­ler män med eboshi⁸Hög hu­vud­bo­nad, of­tast svart, som for­dom bars av de ad­li­ga. på hu­vu­det, som sökte skydd mot reg­net. Och ändå fanns det ingen an­nan än han.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, Ras­hô­mon et aut­res con­tes (Ras­hô­mon och andra be­rät­tel­ser), övers. från ja­pans­kan av Mori Ari­ma­sa, Pa­ris: Gal­li­mard, koll. »Con­nais­sance de l’­O­ri­en­t», 1965; ny­utg. med för­ord av Claude Roy, Pa­ris: Le Livre de poche, koll. »Le Livre de poche. Clas­si­que», 1969.

»Nat­ten var sval. En sa­mu­rajs la­kej stod en­sam un­der Ras­ho­mons valv­bå­gar och vän­tade på att regnsku­ren skulle dra för­bi.

Denna bygg­nad hade rests mitt emot Su­jaku-a­ve­nyn. Det var inte ovan­ligt att för­bi­pas­se­ran­de, i starr­hatt el­ler ad­lig hu­vud­bo­nad, kom dit för att söka skydd un­dan en regnskur. Men den kväl­len var la­ke­jen en­sam; ingen an­nan när­varo än en syr­sas, på en ur­blekt röd pe­la­re.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, »Ras­ho­mon • Dans le tail­lis» (»Ras­ho­mon • I snå­ret»), övers. från ja­pans­kan av Ono Yo­shio och René de Ber­val, France-Asie, nr 103 (de­cem­ber 1954), s. 217–225.

«長崎あたりの村々には、時々日の暮の光と一しょに、天使や聖徒の見舞う事があった。現にあのさん・じょあん・ばちすたさえ、一度などは浦上の宗徒みげる弥兵衛の水車小屋に、姿を現したと伝えられている。と同時に悪魔もまた宗徒の精進を妨げるため、あるいは見慣れぬ黒人となり、あるいは舶来の草花となり、あるいは網代の乗物となり、しばしば同じ村々に出没した。»

おぎん (Ogin) på Wiki­source 日本語, [på nä­tet], häm­tad den 10 juli 2026.

»Det hände stundom att äng­lar el­ler hel­gon, un­der den ned­gå­ende so­lens strå­lar, be­sökte by­arna i trak­ten av Na­ga­sa­ki. Man be­rät­tar till och med att den he­lige Jo­han­nes Dö­pa­ren en gång vi­sade sig i Mi­guel Ya­heis kvarn, en tro­ende från Ura­ka­mi. Djä­vu­len å sin si­da, för att lägga hin­der i vä­gen för de tro­en­des re­li­giösa nit, här­jade i dessa samma by­ar, än för­vand­lad till en främ­mande ne­ger, än till en ex­o­tisk blomma el­ler en vagn med spjäl­gar­di­ner.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, Ras­hô­mon et aut­res con­tes (Ras­hô­mon och andra be­rät­tel­ser), övers. från ja­pans­kan av Mori Ari­ma­sa, Pa­ris: Gal­li­mard, koll. »Con­nais­sance de l’­O­ri­en­t», 1965; ny­utg. med för­ord av Claude Roy, Pa­ris: Le Livre de poche, koll. »Le Livre de poche. Clas­si­que», 1969.

»Det hände till och med att äng­lar och hel­gon steg ner för att be­söka by­arna kring Na­ga­sa­ki, med skym­nings­so­lens strå­lar. Man rap­por­te­rar rentav med be­stämd­het att den he­lige Jo­han­nes Dö­pa­ren en gång uppen­ba­rade sig i Mi­chel Ya­heis kvarn, i Ura­ka­mi. Å sin sida upp­trädde också de­mo­nen ofta i dessa samma byar i skep­nad av en okänd ne­ger, en ex­o­tisk blomma el­ler en bärstol av bam­bu, för att hindra de tro­ende från att hålla fas­ta.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, Le nez et aut­res con­tes (Nä­san och andra be­rät­tel­ser), övers. från ja­pans­kan av Maruy­ama Jun­tarô, Tôkyô: Ha­kusu­is­ha, 1927.

«すると、一生懸命にのぼった甲斐があって、さっきまで自分がいた血の池は、今ではもう暗の底にいつの間にかかくれて居ります。それからあのぼんやり光っている恐しい針の山も、足の下になってしまいました。この分でのぼって行けば、地獄からぬけ出すのも、存外わけがないかも知れません。犍陀多は両手を蜘蛛の糸にからみながら、ここへ来てから何年にも出した事のない声で、「しめた。しめた。」»

蜘蛛の糸 (Spindeltråden) på Wiki­source 日本語, [på nä­tet], häm­tad den 10 juli 2026.

»San­ningen att säga hade hans hård­nack­ade kamp inte va­rit för­gä­ves: Blods­dam­men som han nyss läm­nat hade re­dan to­nat bort i mörk­rets djup. Det av­lägsna glitt­ret från det för­fär­liga Nål­ber­get låg också ne­dan­för hans föt­ter. I den tak­ten skulle flyk­ten ut ur Hel­ve­tet kanske låta sig ge­nom­fö­ras lät­tare än han hade vän­tat sig. Me­dan han lin­dade spin­del­trå­den kring sin arm sade han med ett be­lå­tet le­en­de: ›Där har vi det! Där har vi det!‹ i en ton som han glömt se­dan sin an­komst till denna plats, för hur många år se­dan.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, Ras­hô­mon et aut­res con­tes (Ras­hô­mon och andra be­rät­tel­ser), övers. från ja­pans­kan av Mori Ari­ma­sa, Pa­ris: Gal­li­mard, koll. »Con­nais­sance de l’­O­ri­en­t», 1965; ny­utg. med för­ord av Claude Roy, Pa­ris: Le Livre de poche, koll. »Le Livre de poche. Clas­si­que», 1969.

»Då såg han att hans an­sträng­ningar inte hade va­rit för­gä­ves: Blods­sjön, i vil­ken han ännu för en kort stund se­dan be­fann sig, hade för­svun­nit i mörk­ret. Han såg också det svaga ske­net från det för­fär­liga Nål­ber­get un­der sig. I den tak­ten skulle det kanske inte bli svå­rare att fly ur Hel­ve­tet än han hade fö­re­ställt sig. Me­dan han grep trå­den med båda hän­derna bör­jade Kan­data skratta med en röst som han inte längre an­vänt un­der alla dessa år i hel­ve­tet: ›Det kom­mer att lyck­as, jag ska klara det‹.»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, »Le fil d’a­raig­née» (»Spin­del­trå­den»), övers. från ja­pans­kan av Christop­her Chas­sag­neux och Lu­cie De­me­sy, La main de Thôt, nr 13, 2025.

»Att klättra så hårt var mö­dan värt, ty Blods­dam­men, där han dit­tills be­fun­nit sig, hade nu för­svun­nit i mörk­ret ne­dan­för. Till och med det svaga ske­net från det skräck­in­ja­gande Nål­ber­get låg un­der ho­nom. Om han fort­satte att klättra i den tak­ten kunde flyk­ten ur Hel­ve­tet bli lät­tare än vän­tat. Kan­data lin­dade spin­del­trå­den kring sina hän­der, och med en röst som han inte an­vänt se­dan sin an­komst hit, för många år se­dan, skrat­tade han och sa­de: ›Där har vi det, nu är jag fram­me!‹»

Aku­ta­ga­wa, Ryû­nosu­ke, »Le fil de l’a­raig­née» (»Spin­del­trå­den»), in­di­rekt övers. från eng­els­kan av Lu­cile Rusu i sam­ar­bete med Clara War­tel­le-Sa­ka­mo­to, ef­ter Anne McNul­tys och Sato Erikos över­sätt­ning. I Pe­ti­tes his­toi­res ja­po­nai­ses : con­tes et nou­vel­les bil­in­g­ues pour pro­gres­ser en ja­po­nais (Små ja­panska his­to­ri­er: två­språ­kiga sa­gor och no­vel­ler för att bli bättre på ja­panska), Ma­la­koff: A. Co­lin, 2022, s. 38–61.

Nedladdningar

Tryckta verk

• Par­ti­ell över­sätt­ning av Ras­hô­mon et aut­res con­tes (Ras­hô­mon och andra be­rät­tel­ser) av Christop­her Chas­sag­neux och Lu­cie De­mesy (2025). (La main de Thôt).
• Par­ti­ell över­sätt­ning av Ras­hô­mon et aut­res con­tes (Ras­hô­mon och andra be­rät­tel­ser) av Ono Yo­shio och René de Ber­val (1954). (Google Liv­res).

Bibliografi

• Bon­ne­au, Ge­or­ges, His­toire de la lit­téra­ture ja­po­naise con­tem­po­raine (1868-1938) (Den sam­tida ja­panska lit­te­ra­tu­rens his­to­ria (1868–1938)), för­ord av Ki­kuchi Kan, Pa­ris: Payot, 1940.
• Cha­va­nes, Ed­wige de, »Aku­ta­gawa Ryū­nosuke (1892–1927)». I Ci­néma et lit­téra­ture au Ja­pon : de l’ère Meiji à nos jours (Film och lit­te­ra­tur i Ja­pan: från Meiji-e­ran till våra da­gar), un­der red. av Max Tes­si­er, Pa­ris: Cen­tre G. Pompidou, koll. »Ci­néma sin­gu­li­er», 1986, s. 44–45.
• Col­las­se, Richard, Dic­tion­naire amou­reux du Ja­pon (Kär­leks­full ord­bok över Ja­pan), Pa­ris: Plon, koll. »Dic­tion­naire amou­reu­x», 2021.
• Guil­la­maud, Jean, His­toire de la lit­téra­ture ja­po­naise (Den ja­panska lit­te­ra­tu­rens his­to­ria), Pa­ris: El­lip­ses, koll. »Lit­téra­tu­res. Sé­rie Lit­téra­tu­res du mon­de», 2008.
• Ma­téo, Pa­scal, »Ryû­nosuke Aku­ta­ga­wa, ›Ras­hô­mon‹ (1915). Les ténèb­res d’un Ja­pon de lé­gen­de» (»Ryû­nosuke Aku­ta­ga­wa, ›Ras­hô­mon‹ (1915). Mörk­ret i ett sä­gen­om­spun­net Ja­pan»), Le Point Réfé­rences, nr 80 (april–juni 2020), s. 64–65.
• Matsuo, Kuni (Matsuo, Ku­ni­nosu­ke), His­toire de la lit­téra­ture ja­po­naise : des temps ar­chaï­ques à 1935 (Den ja­panska lit­te­ra­tu­rens his­to­ria: från ar­ka­isk tid till 1935), i sam­ar­bete med Ka­waji Ryūkō och Al­fred Smou­lar, för­ord av Ana­tole de Mon­zie, Émile Stei­nil­ber-O­ber­lin och No­guchi Yo­ne­jirō, Pa­ris: So­ci­été française d’é­di­tions lit­térai­res et te­ch­ni­ques, koll. »Bib­li­ot­hè­que du hé­ris­son», 1935.
• Ori­gas, Jean-Jac­ques, »Aku­ta­gawa Ryū­nosuke (1892–1927)», En­cyclopæ­dia uni­ver­sa­lis, [på nä­tet], häm­tad den 10 juli 2026.
• Pin­g­u­et, Mau­ri­ce, La mort vo­lon­taire au Ja­pon (Den fri­vil­liga dö­den i Ja­pan), Pa­ris: Gal­li­mard, koll. »Bib­li­ot­hè­que des his­toi­res», 1984.
• Si­ef­fert, Re­né, La lit­téra­ture ja­po­naise (Den ja­panska lit­te­ra­tu­ren), Pa­ris: Li­brai­rie A. Co­lin, koll. »Col­lection A. Co­lin», 1961; ny uppl. med upp­da­te­ring av Katô Shuichi, Pa­ris: Pu­bli­ca­tions ori­en­ta­lis­tes de Fran­ce, koll. »Lan­g­ues et ci­vi­li­sa­tions. Lit­téra­tu­re», 1986.