Det medeltida Japans gryning i dess epos

Över­satt från franska

Den frid­fulla Hei­an-pe­ri­o­den (794-1185) slu­tade i en våld­sam kon­flikt. Ef­ter stri­der av säll­synt bru­ta­li­tet un­dan­trängde två ri­va­li­se­rande hus, Taira och Mi­na­mo­to, i tur och ord­ning ho­va­ris­to­kra­tin, som var­ken för­fo­gade över en till­räck­lig armé el­ler po­lis, och or­sa­kade fe­o­dal­re­gi­mens fram­växt. Så bör­jar den ja­panska me­del­ti­den. Denna pe­riod av om­välv­ningar var så­dan att “man måste söka i den tyska me­del­ti­den för att finna en lik­nande för­vir­ring”. Ef­ter Hei­an-lit­te­ra­tu­rens kvinn­liga för­fi­ning följde nu vi­rila be­rät­tel­ser, fulla av “mord”, “list”, “märk­vär­diga va­pen­bra­ge­rier” och “länge för­be­redda hämn­der” – “källa till för­lä­gen­het och för­vir­ring för his­to­ri­kerna”.

Med radbandet i handen och svärdet vid bältet

Ur detta tu­mult föd­des de “kri­giska be­rät­tel­ser­na” (gunki mo­no­ga­tari), som be­fin­ner sig i kors­ningen mel­lan his­to­risk krö­ni­ka, na­tio­na­lepos och djup budd­his­tisk me­di­ta­tion. De­ras funk­tion var för öv­rigt mindre lit­te­rär, i den me­ning vi för­står det, än min­nes­mäs­sig och and­lig: det hand­lade fram­för allt om att “lugna […] sjä­larna hos de kri­gare som om­kom­mit i stri­derna” och, för de över­le­van­de, “att söka en me­ning i de ka­o­tiska hän­del­ser som satte punkt för den gamla ord­ningen”. Denna upp­gift till­kom “mun­kar med biwa” (biwa hōshi el­ler biwa bōzu), sång­are som i all­män­het var blin­da. Lika våra forna tru­ba­du­rer vand­rade de ge­nom lan­det och de­kla­me­rade med sjung­ande röst det för­flut­nas stor­dåd. Klädda i en munk­dräkt, sä­ker­li­gen för att ställa sig un­der temp­lens och klos­ter­nas be­skydd, ac­kom­pan­je­rade de sig själva på sin fy­rasträng­ade lu­ta, biwa¹“Född i kunga­ri­ket Per­sien och dess gräns­re­gi­o­ner spred sig biwa i Östa­sien längs Si­den­vä­gen. För­fi­nad i Kina nådde den den ja­panska ar­ki­pe­la­gen om­kring 700-ta­let”. Hyōdō, Hi­ro­mi, “Les mo­i­nes jou­eurs de biwa (biwa hōshi) et Le Dit des Heike” (Mun­karna som spe­lar biwa (biwa hōshi) och Be­rät­tel­sen om Heike) i Bris­set, Clai­re-A­ki­ko, Bro­tons, Ar­naud och Stru­ve, Da­niel (red.), op. cit., vars ac­kord punk­te­rade be­rät­tel­sens me­lan­ko­li.

I cen­trum för den re­per­toar som dessa konst­nä­rer över­förde från mäs­tare till lär­junge står en fun­da­men­tal tri­logi som skild­rar de bro­der­stri­der som kas­tade ar­ki­pe­la­gen in i en ny era: Be­rät­tel­sen om Hōgen (Hōgen mo­no­ga­tari)²För­kas­tade for­mer:
Ré­cit des trou­b­les de l’ère Hogen (Be­rät­telse om oro­lig­he­terna un­der Hogen-e­ran).
La Chro­ni­que des Hogen (Hogen-krö­ni­kan).
Ré­cit de l’ère Hōgen (Be­rät­telse från Hōgen-e­ran).
His­toire de la gu­erre de l’é­po­que Hôgen (His­to­ria om kri­get un­der Hôgen-pe­ri­o­den).
Hôghen mo­no­ga­tari.
Hôghenn mo­no­ga­tari., Be­rät­tel­sen om Heiji (Heiji mo­no­ga­tari)³För­kas­tade for­mer:
Épo­pée de la rébel­lion de Heiji (Epo­set om Heiji-upp­ro­ret).
La Chro­ni­que des Heigi (Hei­gi-krö­ni­kan).
Ré­cit de l’ère Heiji (Be­rät­telse från Heiji-e­ran).
Ré­cits de la gu­erre de l’ère Heiji (Be­rät­tel­ser från kri­get un­der Heiji-e­ran).
Heïdji mo­no­ga­tari.
Heizi mo­no­ga­tari., och den mest be­römda av al­la, Be­rät­tel­sen om Heiké (Heiké mo­no­ga­tari)⁴För­kas­tade for­mer:
Le Dit des Heikke (Be­rät­tel­sen om Heik­ke).
L’A­ven­ture d’Heike (Hei­kes även­tyr).
His­toire des Heike (Hei­kes his­to­ri­a).
Con­tes du Heike (Hei­ke-sa­gor).
Con­tes des Heike (Hei­ke-sa­gor).
La Chro­ni­que des Heiké (Hei­ké-krö­ni­kan).
La Chro­ni­que de Heiké (Hei­kés krö­ni­ka).
Chro­ni­ques du clan Heike (Krö­ni­kor om Hei­ke-kla­nen).
La Geste de la mai­son des Héï (Héï-hu­sets gär­ning).
Geste de la fa­mille des Hei (Hei-fa­mil­jens gär­ning).
His­toire de la fa­mille des Hei (Hei-fa­mil­jens his­to­ri­a).
His­toire de la fa­mille Heiké (Hei­ké-fa­mil­jens his­to­ri­a).
His­toire de la mai­son des Taira (Tai­ra-hu­sets his­to­ri­a).
His­toire de la fa­mille des Taïra (Taïra-fa­mil­jens his­to­ri­a).
Ré­cit de l’his­toire des Taira (Be­rät­telse om Tai­ras his­to­ri­a).
Ro­man des Taira (Tai­ra-ro­ma­nen).
La Geste des Taïra (Taï­ras gär­ning).
Fe­ike no mo­no­ga­tari.. De två för­sta, även om de kan tyckas pro­sa­iska när de be­skri­ver hur Taira och Mi­na­moto grad­vis smy­ger sig in i den mi­li­tära mak­ten tills de får ett av­gö­rande in­fly­tande över ho­vets an­ge­lä­gen­he­ter, för­be­re­der icke desto mindre det kom­mande dra­mat och in­ne­hål­ler re­dan denna “käns­lig­het för det för­gäng­li­ga” (mono no aware) som kom­mer att finna sitt mest full­än­dade ut­tryck i Be­rät­tel­sen om Heiké:

“Värl­den där vi le­ver
Har lika mycket ex­i­stens
Som mån­strå­len
Som åter­speg­las i vatt­net
Öst i han­dens ku­pa.”

Le Dit de Hôgen; Le Dit de Heiji (Be­rät­tel­sen om Hōgen; Be­rät­tel­sen om Heiji), övers. från ja­panska av René Si­ef­fert, Pa­ris: Pu­bli­ca­tions ori­en­ta­lis­tes de Fran­ce, 1976; ny­utg. Lag­ras­se: Ver­di­er, coll. “Ver­dier poche”, 2007.

Förgängligheten som öde

Ett mo­nu­men­talt verk, en sann Aeneid över de in­bör­des stri­derna och de hårda kri­garna som slet isär de två hu­sen, kul­mi­ne­rade med sla­get vid Dan-no-ura (25 april 1185), av­vi­ker Be­rät­tel­sen om Heiké ändå ra­di­kalt från den väs­ter­ländska tra­di­tio­nen. I stäl­let för att öpp­na, i Ver­gi­lius ma­nér, med arma vi­rum­que (vap­nen och man­nen), på­min­ner den ja­panska krö­ni­kan från sin första rad om “alla tings för­gäng­lig­het”: “Den hög­mo­dige va­rar för­visso in­te, all­de­les lik en vår­natts­dröm”. Ka­rak­tä­rer­na, stora som små, sveps alla med av samma vir­vel och il­lu­stre­rar till över­mått att, en­ligt Bos­su­ets for­mu­le­ring:

“Ti­den kom­mer då denne man som tyck­tes er så stor inte längre ska fin­nas, då han ska vara som bar­net som ännu inte är fött, då han ska vara ing­en­ting. […] Jag har bara kom­mit för att göra siff­ran full, man hade ändå inget be­hov av mig; […] när jag ser när­ma­re, fö­re­fal­ler det mig vara en dröm att se mig här, och att allt vad jag ser bara är få­fänga skug­gor: Prӕ­te­rit enim fi­gura hu­jus mundi (Ty den för­går, denna värld så­dan som vi ser den)⁵1 Kor 7,31 (La Bib­le: traduc­tion of­fi­ci­elle li­tur­gi­que)..”

Bos­su­et, Jac­ques Bé­nig­ne, Œuv­res com­plè­tes (Sam­lade ver­k), t. IV, Pa­ris: Le­fèv­re; Fir­min Di­dot frè­res, 1836.

Så­lunda lik­nar Be­rät­tel­sen om Heiké en kon­ti­nu­er­lig pre­di­kan, där hjäl­tar­nas alla li­vets väx­lingar tjä­nar till att il­lu­strera denna lag om för­gäng­lig­het (mujō) och de mänsk­liga äror­nas få­fäng­lig­het. Fal­let med Taira no Ta­da­nori (1144-1184) är i detta av­se­ende ex­em­pla­riskt. Över­ras­kad av fi­en­den do­mi­ne­rar han sin mot­stån­da­re, men nå­gon obe­tyd­lig tjä­nare till denne in­gri­per och hug­ger av hans högra arm vid arm­bå­gen. Ve­tande att hans slut är kom­met vän­der sig Ta­da­nori mot väs­ter och åkal­lar med fast röst tio gånger Buddha in­nan han blir hals­hug­gen. Fäst vid hans ko­ger fin­ner man denna av­skeds­dikt:

“Bort­förd av mörk­ret
Ska jag logi ta un­der
Ett träds gre­nar.
En­dast blom­morna
Ska väl­komna mig i kväll.”

Hoff­mann, Yo­el, Poè­mes d’a­dieu ja­po­nais: ant­ho­lo­gie com­men­tée de poè­mes écrits au seuil de la mort (Ja­panska av­skeds­dik­ter: kom­men­te­rad an­to­logi av dik­ter skrivna vid dö­dens trös­kel), övers. från eng­elska av Ag­nès Ro­zen­blum, Ma­la­koff: A. Co­lin, 2023.

En efterklang i moll

Denna budd­his­tiska käns­lig­het, som ge­nom­sy­rar till och med de blo­di­gaste sce­ner­na, räcker dock inte all­tid för att lyfta en be­rät­telse som kan fö­re­falla lång­sam, re­gel­bun­den, en­for­mig för sin­nen for­made en­ligt väs­ter­ländsk es­te­tik. Lik lju­det från Gi­ons klocka är be­rät­tel­ser­nas gång re­gel­bun­den, allt­för re­gel­bun­den till och med, och nå­got mo­no­ton. Jag be­kla­gar att så be­römda be­rät­tel­ser inte har fun­nit en lika be­römd poet som skulle ha fix­e­rat dem för evigt; att de har sak­nat en Ho­meros som skulle ha gett dem en va­ri­a­tion, en smi­dighet som evigt skulle ha be­und­rats.

Som Ge­or­ges Bous­quet no­te­rar har de ho­me­riska hjäl­tarna ofta “märk­liga gläd­je­äm­nen el­ler svaghe­ter som lå­ter oss röra vid de­ras mänsk­lig­het med fing­ret; Tai­ras hjäl­tar upp­hör ald­rig att vara kon­ven­tio­nella och kalla”. Me­dan den na­ive gre­kiske be­rät­ta­ren all­tid lå­ter ett vagt och fint le­ende skymta bakom or­den, “läm­nar den ja­panske rap­so­den ald­rig den ep­iska to­nen och den stela håll­ningen”. Där “tru­ba­du­erns glada ex­pan­sion lju­der som en fan­far, hör man här bara den för­tviv­lade budd­his­tens me­lan­ko­liska ac­cent: ’Den tappre man­nen [också han] stör­tar till slut sam­man var­ken mer el­ler mindre än stoft i vin­den’”.

För vidare läsning

Kring Berättelsen om Hōgen; Berättelsen om Heiji

Citat

“[…] nat­ten denna dag, un­ge­fär vid Hun­dens tim­me, för­svann han slut­li­gen.

Per­si­ko­blom­ma, hans an­sikte hade ännu inte drab­bats av vå­rens dim­mor; och än­då, öm­tå­lig or­kidé an­fal­len av hös­tens töck­en, hade han med mor­go­nens dagg för­svun­nit. Knappt var han i sitt sjut­tonde lev­nadsår när den otänk­bara olyckan in­träf­fa­de. Män­ni­skan för­vis­so, gam­mal el­ler ung, är inte sä­ker på nå­got, sade man, och det För­bjudna pa­lat­set var för­sänkt i sorg.”

Le Dit de Hôgen; Le Dit de Heiji (Be­rät­tel­sen om Hōgen; Be­rät­tel­sen om Heiji), övers. från ja­panska av René Si­ef­fert, Pa­ris: Pu­bli­ca­tions ori­en­ta­lis­tes de Fran­ce, 1976; ny­utg. Lag­ras­se: Ver­di­er, coll. “Ver­dier poche”, 2007.

Kring Berättelsen om Heiké

Citat

“祇園精舎の鐘の声、諸行無常の響あり。娑羅双樹の花の色、盛者必衰の理をあらはす。驕れる人も久しからず、たゞ春の夜の夢のごとし。猛き者も遂にはほろびぬ、ひとへに風の前の塵に同じ。”

平家物語 på Wiki­books 日本語, [on­li­ne], kon­sul­te­rad 26 sep­tem­ber 2025.

“Från Gi­ons klos­ter klock­ans ljud, om alla tings för­gäng­lig­het är re­so­nan­sen. Från sha­ra-trä­den⁶På san­skrit sāla (साल) el­ler śāla (शाल). Träd från In­di­ens tro­piska och sub­hi­ma­lay­anska re­gi­o­ner. Det är he­ligt i budd­his­men, vars vagga lig­ger i samma re­gi­o­ner: det är ge­nom att stödja sig mot en sāla som Māyā skulle ha fött den bli­vande Budd­ha, och det är också mel­lan två så­dana träd som denne se­nare skulle ha dött. blom­mor­nas färg vi­sar att allt som blomst­rar nöd­vän­digt­vis för­går. Den hög­mo­dige va­rar för­visso in­te, all­de­les lik en vår­natts­dröm. Den tappre man­nen stör­tar lik­väl till slut sam­man var­ken mer el­ler mindre än stoft för vin­den.”

Le Dit des Heiké (Be­rät­tel­sen om Hei­ké), övers. från ja­panska av René Si­ef­fert, Pa­ris: Pu­bli­ca­tions ori­en­ta­lis­tes de Fran­ce, 1976; ny­utg. Lag­ras­se: Ver­di­er, coll. “Ver­dier poche”, 2012.

“Man hör vi­brera rös­ten från temp­let i Gu­ions klocka som upp­re­par: ’Allt är in­sta­bilt i denna värld.’ Teak­blom­mans glans för­kun­nar att de mest blomst­rande ound­vik­li­gen går mot un­der­gång. De hög­mo­diga be­står inte länge och de­ras liv är bara dröm­men om en vår­natt. Kri­garna själva du­kar un­der, lika en låga ut­satt för vin­den.”

Épi­so­des du Heiké mo­no­ga­tari (Epi­so­der från Heiké mo­no­ga­ta­ri), övers. från ja­panska av Gotō Sueo och Mau­rice Prun­i­er, för­ord av Syl­vain Lé­vi, Pa­ris: E. Le­roux, 1930.

“Lju­det från Gi­ons­hō­jas klockor är som ekot av ting­ens för­gäng­lig­het. Teak­blom­mor­nas färg­ton vi­sar att de som blomst­rar måste för­ned­ras. I san­ning va­rar de hög­mo­di­gas makt bara ett ögon­blick, likt dröm­me­riet en vår­ef­ter­mid­dag. De stora för­in­tas till slut, de är bara stoft som so­pas bort av vin­den.”

Katō, Gen­chi, Le Shin­tō: re­li­gion na­tio­nale du Ja­pon (S­hin­tō: Ja­pans na­tio­nal­re­li­gi­on), övers. från ja­panska av Mai­son fran­co-ja­po­naise de Tōkyō, Pa­ris: P. Ge­uth­ner, 1931.

“Allt är in­sta­bilt i denna värld, sä­ger det dar­rande lju­det från det He­liga temp­lets klocka. De mest blomst­rande går ound­vik­li­gen mot un­der­gång, för­kun­nar glan­sen från sāla-blom­mor­na. De mäk­tiga hög­mo­diga be­står inte länge, och de­ras liv är bara dröm­men om en vår­natt. De tappra kri­garna slu­tar med att för­gås, lika en låga ut­satt för vin­den.”

Satō, Teruo, “Le pat­hé­ti­que dans la Chan­son de Roland et dans le Heike-monogatari: es­sai de com­pa­ra­i­son thé­ma­ti­que” (Det pa­te­tiska i Rolandssången och i Heike-monogatari: för­sök till te­ma­tisk jäm­fö­rel­se), Bo­letín de la Real Aca­de­mia de Bu­e­nas Le­t­ras de Bar­celona, vol. 31, 1966, s. 273-279. (RACO (Re­vis­tes Ca­ta­la­nes amb Ac­cés Obert)).

“Om lju­det från klockan i Gi-ons tem­pel är ekot av mänsk­liga väx­ling­ar, vi­sar det flyk­tiga skim­ret från de två sa­ra-trä­dens blom­mor att all väl­måga har sin ned­gång. De hög­mo­diga be­står inte länge; de­ras liv är som dröm­men om en som­mar­natt. Kri­garna fal­ler också till slut; de lik­nar en lampa ut­satt för vin­den.”

Heike mo­no­ga­ta­ri: ré­cits de l’his­toire du Ja­pon au 12^e siècle (be­rät­tel­ser från Ja­pans his­to­ria på 1100-ta­let), övers. från ja­panska av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, Genève: H. Ge­org; Pa­ris: E. Le­roux; Lon­don: Trüb­ner and Co, 1873-1875.

“Om lju­det från klockan i Gi­ons tem­pel är ekot av mänsk­liga väx­ling­ar, vi­sar det flyk­tiga skim­ret från trä­dens blom­mor att all väl­måga har sin ned­gång. De hög­mo­diga be­står inte länge; de­ras liv är som dröm­men om en som­mar­natt. Kri­garna fal­ler också till slut; de lik­nar en lampa ut­satt för vin­den.”

Bous­quet, Ge­or­ges, “Le Ja­pon lit­térai­re” (Det lit­te­rära Ja­pan), Re­vue des Deux Mon­des, ok­to­ber 1878.

“Lju­det från Gi­ons klocka ger ekot av alla tings för­gäng­lig­het. Teak­blom­mor­nas ny­an­ser sä­ger att de som blomst­rar måste viss­na.

Ja, de tappra är det bara för ett ögon­blick, som en dröm om kväl­len på vå­ren. De starka slu­tar med att för­in­tas, de är så­som stof­tet un­der vin­den.”

Ha­ber­set­zer, Ga­bri­elle och Ha­ber­set­zer, Roland, “Hei­ke-mo­no­ga­ta­ri” i En­cyclo­pé­die des arts mar­ti­aux de l’Ex­trê­me-O­ri­ent (En­cyk­lo­pedi över Fjär­ran Ös­terns kamp­spor­ter), Pa­ris: Amp­ho­ra, 2000.

“Från Gi­ons klos­ter / klockan vis­kar // att varje hand­ling i denna värld / bara är få­fänga. // Och fär­gen på blom­morna / från sha­ra-träd // vi­sar att alla le­vande / all­tid är dömda att dö. [lucka]”

“Heike mo­no­ga­ta­ri” i En­cyclo­pé­die de la lit­téra­ture [Gar­zan­ti] (Lit­te­ra­tu­ren­cyk­lo­pe­din [Gar­zan­ti]), övers. från ita­li­enska, Pa­ris: Li­brai­rie gé­nérale françai­se, 2003.

Nedladdningar

Ljudinspelningar

• Lec­ture par­ti­elle de Le Dit des Heiké par Oli­vier Marti­naud, dans la traduc­tion de René Si­ef­fert. (Del­vis upp­läs­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av Oli­vier Marti­naud, i René Si­ef­ferts över­sätt­ning.) (France Cul­tu­re).
• Robert Klaus Hei­ne­mann à pro­pos de Le Dit des Heiké. (Robert Klaus Hei­ne­mann om Be­rät­tel­sen om Heiké.) (U­ni­ver­sité de Genève (U­NI­GE)).

Tryckta verk

• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­tini (1873). (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­tini (1873).) (Bib­li­ot­hè­que na­tio­nale de France (Bn­F)).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­tini (1873), co­pie. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­tini (1873), ko­pia.) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­tini (1873), co­pie 2. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­tini (1873), ko­pia 2.) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­tini (1873), co­pie 3. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­tini (1873), ko­pia 3.) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­tini (1873), co­pie 4. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­tini (1873), ko­pia 4.) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­tini (1873), co­pie 5. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­tini (1873), ko­pia 5.) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vue par Ge­or­ges Bous­quet (1878). (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vi­de­rad av Ge­or­ges Bous­quet (1878).) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vue par Ge­or­ges Bous­quet (1878), co­pie. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vi­de­rad av Ge­or­ges Bous­quet (1878), ko­pia.) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vue par Ge­or­ges Bous­quet (1878), co­pie 2. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vi­de­rad av Ge­or­ges Bous­quet (1878), ko­pia 2.) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vue par Ge­or­ges Bous­quet (1878), co­pie 3. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vi­de­rad av Ge­or­ges Bous­quet (1878), ko­pia 3.) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vue par Ge­or­ges Bous­quet (1878), co­pie 4. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vi­de­rad av Ge­or­ges Bous­quet (1878), ko­pia 4.) (Ca­na­dian Lib­ra­ri­es).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vue par Ge­or­ges Bous­quet (1878), co­pie 5. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vi­de­rad av Ge­or­ges Bous­quet (1878), ko­pia 5.) (Ca­na­dian Lib­ra­ri­es).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vue par Ge­or­ges Bous­quet (1878), co­pie 6. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vi­de­rad av Ge­or­ges Bous­quet (1878), ko­pia 6.) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vue par Ge­or­ges Bous­quet (1878), co­pie 7. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vi­de­rad av Ge­or­ges Bous­quet (1878), ko­pia 7.) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vue par Ge­or­ges Bous­quet (1878), co­pie 8. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vi­de­rad av Ge­or­ges Bous­quet (1878), ko­pia 8.) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vue par Ge­or­ges Bous­quet (1878), co­pie 9. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vi­de­rad av Ge­or­ges Bous­quet (1878), ko­pia 9.) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vue par Ge­or­ges Bous­quet (1878), co­pie 10. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vi­de­rad av Ge­or­ges Bous­quet (1878), ko­pia 10.) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vue par Ge­or­ges Bous­quet (1878), co­pie 11. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vi­de­rad av Ge­or­ges Bous­quet (1878), ko­pia 11.) (Bib­li­ot­hè­que na­tio­nale de France (Bn­F)).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vue par Ge­or­ges Bous­quet (1878), co­pie 12. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vi­de­rad av Ge­or­ges Bous­quet (1878), ko­pia 12.) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vue par Ge­or­ges Bous­quet (1878), co­pie 13. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av François Au­guste Tur­ret­ti­ni, re­vi­de­rad av Ge­or­ges Bous­quet (1878), ko­pia 13.) (A­me­ri­can Lib­ra­ri­es).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par Gotō Sueo et Mau­rice Prun­ier (1928). (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av Gotō Sueo och Mau­rice Prun­ier (1928).) (Bib­li­ot­hè­que na­tio­nale de France (Bn­F)).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par Gotō Sueo et Mau­rice Prun­ier (1928), co­pie. (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av Gotō Sueo och Mau­rice Prun­ier (1928), ko­pia.) (Bib­li­ot­hè­que na­tio­nale de France (Bn­F)).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par Gotō Sueo et Mau­rice Prun­ier (1931). (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av Gotō Sueo och Mau­rice Prun­ier (1931).) (Bib­li­ot­hè­que na­tio­nale de France (Bn­F)).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par Mi­chel Re­von (1910). (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av Mi­chel Re­von (1910).) (Bib­li­ot­hè­que na­tio­nale de France (Bn­F)).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par Mi­chel Re­von (1918). (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av Mi­chel Re­von (1918).) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par Mi­chel Re­von (1923). (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av Mi­chel Re­von (1923).) (Google Liv­res).
• Traduc­tion par­ti­elle de Le Dit des Heiké par Mi­chel Re­von (1928). (Del­vis över­sätt­ning av Be­rät­tel­sen om Heiké av Mi­chel Re­von (1928).) (Google Liv­res).

Bibliografi

• Bous­quet, Ge­or­ges, Le Ja­pon de nos jours et les Échel­les de l’Ex­trê­me-O­ri­ent (Da­gens Ja­pan och Fjär­ran Ös­terns ham­nar), t. I, Pa­ris: Hachet­te, 1877. (Google Liv­res).
• Bris­set, Clai­re-A­ki­ko, Bro­tons, Ar­naud och Stru­ve, Da­niel (red.), De l’é­po­pée au Ja­pon: nar­ra­tion épi­que et théâtra­lité dans Le Dit des Heike (Om epo­set i Ja­pan: ep­isk be­rät­telse och te­a­tra­li­tet i Be­rät­tel­sen om Hei­ke), Pa­ris: Ri­ve­neuve édi­tions, 2011.
• Gol­li­au, Cat­he­rine (red.), L’E­sprit du Ja­pon (Ja­pans an­de), Le Point Réfé­rences, nr 80, april-maj-juni 2020.
• Hérail, Fran­ci­ne, His­toire du Ja­pon: des ori­gi­nes à la fin de l’é­po­que Meiji (Ja­pans his­to­ria: från ur­sprunget till slu­tet av Meiji-pe­ri­o­den), Pa­ris: Pu­bli­ca­tions ori­en­ta­lis­tes de Fran­ce, 1986.
• Hoff­mann, Yo­el, Poè­mes d’a­dieu ja­po­nais: ant­ho­lo­gie com­men­tée de poè­mes écrits au seuil de la mort (Ja­panska av­skeds­dik­ter: kom­men­te­rad an­to­logi av dik­ter skrivna vid dö­dens trös­kel), övers. från eng­elska av Ag­nès Ro­zen­blum, Ma­la­koff: A. Co­lin, 2023.
• Satō, Teruo, “Le pat­hé­ti­que dans la Chan­son de Roland et dans le Heike-monogatari: es­sai de com­pa­ra­i­son thé­ma­ti­que” (Det pa­te­tiska i Rolandssången och i Heike-monogatari: för­sök till te­ma­tisk jäm­fö­rel­se), Bo­letín de la Real Aca­de­mia de Bu­e­nas Le­t­ras de Bar­celona, vol. 31, 1966, s. 273-279. (RACO (Re­vis­tes Ca­ta­la­nes amb Ac­cés Obert)).
• Si­ef­fert, Re­né, “Le Dit des Heiké: une grande épo­pée sur le pe­tit écran” (Be­rät­tel­sen om Heiké: ett stort epos på den lilla skär­men), Le Cour­rier de l’U­NE­SCO, vol. 38, nr 8, 1985, s. 2. (U­NE­SCO).
• Stru­ve, Da­niel och Tschu­din, Jean-Jac­ques, La Lit­téra­ture ja­po­naise (Den ja­panska lit­te­ra­tu­ren), Pa­ris: Pres­ses uni­ver­si­tai­res de Fran­ce, 2008.