Den som sökte sig själv: Herakleitos storhet och ensamhet

Över­satt från franska

Herak­le­i­tos från Efe­sos når oss, ur ti­der­nas djup, ge­nom frag­men­ten av en bo­krulle som ned­la­des un­der det femte år­hun­dra­det f.Kr. i Ar­te­mis­temp­let. Man tvis­tar ännu om hu­ru­vida denna rulle ut­gjorde en sam­man­häng­ande av­hand­ling, el­ler om den be­stod av fri­stå­ende tan­ke­frag­ment, likt dem som ci­ta­tens slump har be­va­rat åt oss. Herak­le­i­tos ut­tryckte sig i varje fall i en si­byl­lisk, för­tä­tad stil, äg­nad att för­vå­na; han an­tog på en gång en pro­fets ton och en fi­lo­sofs språk. Därav det till­namn — den Dunkle el­ler Mörke (Σκοτεινός) — som så ofta fo­gats till hans namn, men som inte desto mindre fö­re­fal­ler mig över­dri­vet: « För­visso är [hans] läs­ning till en bör­jan svår och mö­do­sam. Nat­ten är mörk, mörk­ret tät­nar. Men om en in­vigd väg­le­der dig, skall du se kla­rare i denna bok än i fullt sol­sken » (Gre­kisk an­to­lo­gi, ef­ter den pa­la­tinska hand­skrif­ten). De glim­tar som åter­står av hans lära är som blix­tar ur ett åsk­vä­der som på gåt­fullt vis dra­git bort, och som ge­nom­skär den för­so­kra­tiska nat­ten med en eld jäm­för­bar med ingen an­nan. He­gel, som åter­teck­nade « tan­kens ljus » i dess upp­komst, er­kän­ner i Herak­le­i­tos den mest strå­lande cen­trala ge­stal­ten. Hei­deg­ger går läng­re: « Herak­le­i­tos kal­las “den Dunk­le”. Men han är den Kla­re. Ty han sä­ger det som ly­ser, i det att han sö­ker in­bjuda dess ljus att träda in i tan­kens språk »1Hei­deg­ger, Martin, Es­sais et Con­fé­rences (Es­säer och fö­re­drag), övers. fr. ty. av André Pré­au, för­or­dat av Jean Be­au­f­ret, Pa­ris: Gal­li­mard, coll. « Les Es­sais », 1958..

Vägrandes konungavärdighet

Till denna sken­bara dun­kel­het fo­gade sig hos Herak­le­i­tos ett stolt och för­akt­fullt sin­ne­lag gent­emot sina med­män­ni­skor. Ty när en fi­lo­sof är stolt, är han det ald­rig till hälf­ten. Arv­furste som han var, av­stod han utan svå­rig­het den kung­liga vär­dighe­ten åt sin bror, och väg­rade se­dan att stifta la­gar åt en stad som han an­såg vara ohjälp­ligt « un­der ett uselt sty­rel­se­skicks välde » (πονηρᾷ πολιτείᾳ). Så drog han sig till­baka till Ar­te­mis hel­ge­dom, där han spe­lade tär­ning med bar­nen. Trängde sig ny­fikna om­kring ho­nom? Han slung­ade mot dem:

« Var­för häp­nar ni, us­ling­ar­na? Är det inte bättre att göra detta än att leva stads­li­vet med er? » (Τί, ὦ κάκιστοι, θαυμάζετε ; Ἢ οὐ κρεῖττον τοῦτο ποιεῖν ἢ μεθ’ ὑμῶν πολιτεύεσθαι ;)

Di­o­ge­nes Laër­tios, bok IX, övers. fr. grek. av Jac­ques Brunschwig, i Vies et Doct­ri­nes des phi­lo­sop­hes il­lust­res (De be­römda fi­lo­so­fer­nas liv och lä­ror), övers. un­der led. av Marie-O­dile Gou­let-Ca­zé, Pa­ris: Li­brai­rie gé­nérale françai­se, coll. « La Pochot­hè­que », 1999.

Denne vise be­hövde in­g­en, och för­ak­tade till och med de lär­das säll­skap. Han var dock inte en okäns­lig män­ni­ska; och när han be­drö­va­des av de olyckor som vävde män­ni­skans till­va­ro, steg tå­rarna ho­nom i ögo­nen. « Jag sökte mig själv » (Ἐδιζησάμην ἐμεωυτόν), er­kän­ner han, som vore han den ende som verk­li­gen för­verk­li­gade det del­fiska bu­det « Känn dig själv ». Nietz­sche skall ana den he­liga skräcken i denna själv­till­räck­lig­het: « man kan inte gissa », skall vil­jans till makt fi­lo­sof säga, « vad som var käns­lan av en­sam­het som ge­nom­trängde den efe­siske ere­mi­ten i Ar­te­mis­temp­let, om man inte själv be­fin­ner sig för­stel­nad av skräck i det öds­li­gaste och vil­daste bergs­land­ska­pet »2Nietz­sche, Fri­edrich, La Phi­lo­sop­hie à l’é­po­que tra­gi­que des Grecs (Fi­lo­so­fin un­der gre­ker­nas tra­giska epok), övers. fr. ty. av Mi­chel Haar och Marc de Lau­nay, i Œuvres (Verk). I, övers. un­der led. av Marc de Lau­nay, Pa­ris: Gal­li­mard, coll. « Bib­li­ot­hè­que de la Pléi­ade », 2000..

Den universella förgänglighetens svindel

Me­dan den ele­a­tiska sko­lan, i den andra än­den av den gre­kiska värl­den, tving­ade va­rat till en isig orör­lig­het, upp­fat­tar Herak­le­i­tos en­he­ten som en flod i stän­dig rö­rel­se, som för­blir den­samma fastän all­tid an­nor­lun­da, där nya vå­gor oav­låt­ligt skju­ter de gamla fram­för sig3Med denna bild sä­ger Herak­le­i­tos inte en­bart att till­va­ron är ut­satt för li­vets väx­lingar och för­fall, utan att inget är det ena el­ler det andra: det blir det. Värl­den lik­nar kykeón (κυκεών), denna bland­ning av vin, ri­ven ost och korn­mjöl, vars tjocka kon­si­stens bara upp­rätt­hål­ler sin en­het ge­nom om­rö­ring. När den upp­hör, skiljs be­stånds­de­larna åt, det tunga sjun­ker, och denna ri­tu­ella dryck finns inte läng­re. Rö­rel­sen vi­sar sig så­lunda vara kon­sti­tu­tiv för mot­sat­ser­nas för­e­ning: « Även kykeón sön­der­fal­ler om man inte rör om den » (Καὶ ὁ κυκεὼν διίσταται μὴ κινούμενος).. Mot den all­männa il­lu­sio­nen om var­ak­tighet är ing­en­ting be­stän­digt: « All­ting fly­ter » (Πάντα ῥεῖ), « Allt är tillblivelse » (He­gel), « Alla ting […] sva­jar stän­digt […]. Jag må­lar inte va­rat. Jag må­lar över­gången » (Mon­taig­ne).

All­tings för­fly­tande med­för att allt för­vand­las till sin mot­sats. Om va­rat blott ex­i­ste­rar i för­änd­ring­en, är det ound­vik­li­gen ett mel­lan­led mel­lan två mot­satta till­stånd; i varje ögon­blick står man in­för denna ogrip­bara gräns där två mot­satta egen­ska­per be­rörs. En fruk­tans­värd lag som gäl­ler män­ni­skan själv, vars varje ål­der är den fö­re­gå­en­des död:

« Har inte späd­bar­net för­svun­nit i bar­net, och bar­net i gos­sen, yng­lingen i ton­åring­en, ton­åringen i den unge man­nen, se­dan […] den vuxne man­nen i åld­ringen […]? Kanske […] lär oss na­tu­ren i tyst­het att inte frukta den slut­gil­tiga dö­den? »

Fi­lon av Alex­and­ria, De Io­sepho (Om Jo­sef), övers. fr. grek. av Jean La­por­te, Pa­ris: Édi­tions du Cerf, coll. « Les Œuv­res de Phi­lon d’A­lex­and­rie », 1964.

Det kosmiska spelets estetik

I sö­kan­det ef­ter ett tra­giskt be­ja­kande av li­vet skall Nietz­sche göra ere­mi­ten från Efe­sos till sin när­maste för­fa­der. « Värl­den, i sitt eviga be­hov av san­ning, be­hö­ver […] evigt Herak­le­i­tos », för­kun­nar han. Och på an­nat håll:

« […] um­gänget med Herak­le­i­tos ger mig större ro och tröst än nå­got an­nat. In­stäm­man­det i för­gäng­lig­he­ten och i förintelsen; det “ja” som sägs till mot­sä­gel­sen och kri­get; tillblivelsen, som in­ne­bär för­kas­tan­det av själva be­grep­pet “vara” — i detta måste jag er­känna […] den tanke som står när­mast min egen av alla som nå­gon­sin tänkts. »

Nietz­sche, Fri­edrich, L’Antéchrist (Antikrist), följd av Ecce homo, övers. fr. ty. av Jean-Claude Hé­me­ry, Pa­ris: Gal­li­mard, coll. « Fo­lio », 1974.

Vad den tyske fi­lo­so­fen fram­för allt fann där var mot­gif­tet mot den scho­pen­hau­e­ri­anska pes­si­mis­men. Långt ifrån att böja sig un­der oket av på­stådda fel, orätt­vi­sor, mot­sä­gel­ser, li­dan­den, be­friar sig verk­lig­he­ten från all mo­ral: den är « ett barn som le­ker, som flyt­tar brick­or: ett barns ko­nung­a­döme » (παῖς […] παίζων, πεσσεύων· παιδὸς ἡ βασιληίη). Om Herak­le­i­tos del­tog i bar­nens bull­rande lek i Ar­te­mis hel­ge­dom, var det för att han re­dan där be­grun­dade « världs­bar­nets stora lek », det vill säga Gud. Vil­jan till makt tar här form i Nietz­sches sin­ne: en konst­när­lig kraft som byg­ger och för­stör, med den sub­lima oskul­den hos ett barn som här och var läg­ger några ste­nar, el­ler re­ser sand­hö­gar för att åter välta dem, bortom gott och ont. Det är i den Dunk­les fot­spår som Nietz­sche « be­re­der sig att bli Antikrist, det vill säga den som för­kas­tar värl­dens mo­ra­liska in­ne­börd ».


Att gå vidare

Kring Héraclite : la lumière de l’Obscur (Herakleitos: den Dunkles ljus)

Citat

« Ἀκοῦσαι οὐκ ἐπιστάμενοι οὐδ᾽ εἰπεῖν. • Ψυχῆς πείρατα ἰὼν οὐκ ἂν ἐξεύροιο πᾶσαν ἐπιπορευόμενος ὁδόν· οὕτω βαθὺν λόγον ἔχει. • Ποταμοῖς τοῖς αὐτοῖς ἐμβαίνομέν τε καὶ οὐκ ἐμβαίνομεν, εἶμέν τε καὶ οὐκ εἶμεν. »

Αποσπάσματα (Ηράκλειτος) på Wiki­source ελληνικά, [on­li­ne], häm­tad den 22 feb­ru­ari 2026.

« Oför­mögna att lyssna vet de inte hel­ler ta­la. • Du skulle inte finna sjä­lens grän­ser, även om du vand­rade alla vä­gar, så djup är dess lo­gos. • Vi sti­ger ned i och sti­ger inte ned i samma flo­der; vi är och vi är in­te. »

Herak­le­i­tos från Efe­sos, Héraclite : la lu­mière de l’Ob­scur (Herak­le­i­tos: den Dunk­les ljus), övers. fr. grek. av Jean Bouchart d’Or­val, för­or­dat av Con­stan­tin Fo­ti­nas. Montré­al: Édi­tions du Ro­se­au, 1997; omarb. uppl., Gord­es: Les Édi­tions du Re­lié, coll. « Poche », 2007.

« Oför­mögna att lyssna vet de inte hel­ler ta­la. • Du fin­ner inte sjä­lens grän­ser, även om du vand­rar alla vä­gar, så djupt tal (λόγον) hål­ler den. • Vi sti­ger ned i och sti­ger inte ned i samma flo­der; vi är (där) och vi är inte (där). »

Herak­le­i­tos från Efe­sos, Fragments (Fragment), övers. fr. grek. av Mar­cel Con­che, Pa­ris: Pres­ses uni­ver­si­tai­res de Fran­ce, coll. « Épi­mét­hée », 1986; omarb. uppl. un­der ti­teln Frag­ments re­com­po­sés : pré­sen­tés dans un ordre ra­tion­nel (Re­kon­stru­e­rade frag­ment: fram­lagda i ra­tio­nell ord­ning), Pa­ris: PUF, 2017.

« De kan var­ken lyssna el­ler ta­la. • Även om du vand­rade alla vä­gar, skulle du ald­rig finna sjä­lens grän­ser, så djup är den kun­skap den äger. • Vi sti­ger ned i samma flo­der och sti­ger inte ned i dem; vi är där och vi är inte där. »

Herak­le­i­tos från Efe­sos, Frag­ments : ci­ta­tions et té­mo­igna­ges (Frag­ment: ci­tat och vitt­nes­börd), övers. fr. grek. av Jean-François Pra­de­au, Pa­ris: Flam­ma­ri­on, coll. « GF », 2002.

« De kan var­ken lyssna el­ler ens ta­la. • Sjä­lens grän­ser, du skulle inte finna dem på din färd
Hur lång vä­gen än vore
Så djup är den lo­gos den rym­mer. • I samma flo­der
Sti­ger vi ned och sti­ger inte ned
Vi är och vi är in­te. »

Du­mont, Jean-Paul (red.), Les Pré­so­cra­ti­ques (Försokratikerna), övers. fr. grek. av Jean-Paul Du­mont, med medv. av Da­niel De­l­attre och Jean-Louis Poi­ri­er, Pa­ris: Gal­li­mard, coll. « Bib­li­ot­hè­que de la Pléi­ade », 1988.

« Oför­mögna att lyss­na, ej hel­ler (att) ta­la. • Och sjä­lens grän­ser, dit du be­ger dig, fin­ner du icke, även om du vand­rar alla vä­gar, så djup är dess lo­gos. • I samma flo­der sti­ger vi ned och sti­ger icke ned, vi är och äro icke »

Herak­le­i­tos från Efe­sos, Héraclite d’Ép­hè­se, les ve­stiges (Herak­le­i­tos från Efe­sos, spå­ren). III.3.­B/i, Les Frag­ments du livre d’Héraclite (Frag­men­ten ur Herak­le­i­tos bok), övers. fr. grek. av Serge Moura­viev [Ser­gueï Ni­ki­titch Moura­vi­e­v], Sankt Au­gus­tin: Aca­de­mia Ver­lag, coll. « He­racli­tea », 2006.

« Dessa män­ni­skor som var­ken kan lyssna el­ler ta­la. • Sjä­lens grän­ser, du skulle inte kunna nå dem, även om du ginge hela vä­gen, så djup lo­gos har den. • I samma flo­der sti­ger vi ned och sti­ger inte ned, vi är och vi är in­te. »

Herak­le­i­tos från Efe­sos, Les Frag­ments d’Héraclite (Herak­le­i­tos frag­ment), övers. fr. grek. av Ro­ger Mu­ni­er, Tou­lou­se: Fata Mor­ga­na, coll. « Les Im­mé­mo­ri­aux », 1991.

« Män­ni­skor som hör och ta­lar utan att ve­ta. • Sjä­lens grän­ser, du skulle inte kunna nå dem hur långt dina steg än förde dig på alla vä­gar: så djupt är det ord som bor i den. • Vi sti­ger ned i och sti­ger inte ned i samma flo­der, vi är och är in­te. »

Bat­tisti­ni, Yves (red.), Trois Con­tem­po­rains : Héracli­te, Par­mé­ni­de, Em­pé­docle (Tre sam­ti­da: Herak­le­i­tos, Par­me­ni­des, Em­pe­do­k­les), övers. fr. grek. av Yves Bat­tisti­ni, Pa­ris: Gal­li­mard, coll. « Les Es­sais », 1955; omarb. och ut­ök. uppl. un­der ti­teln Trois Pré­so­cra­ti­ques (Tre för­so­kra­ti­ker), Pa­ris: Gal­li­mard, coll. « Idées », 1968.

« De kan var­ken lyssna el­ler ta­la. • [lakun] • Vi sti­ger ned och sti­ger inte ned i samma flod, vi är och är in­te. »

Tan­ne­ry, Pa­ul, Pour l’his­toire de la sci­ence hellène : de Thalès à Em­pé­docle (Till den hel­lenska ve­ten­ska­pens his­to­ria: från Tha­les till Em­pe­do­k­les), Pa­ris: F. Al­can, 1887; omarb. uppl. (för­or­dat av Fe­de­rigo En­ri­ques), Pa­ris: Gaut­hi­er-Vil­lars, 1930.

« Dessa män­ni­skor som var­ken kan lyssna el­ler ta­la. • Man kan inte finna sjä­lens grän­ser, vil­ken väg man än väl­jer, så djupt in­bäd­dade är de. • Vi sti­ger ned och sti­ger inte ned i samma flod; vi är och vi är in­te. »

Voil­quin, Jean (red.), Les Penseurs grecs avant So­crate : de Thalès de Mi­let à Pro­di­cos (De gre­kiska tän­karna före So­kra­tes: från Tha­les av Mi­le­tos till Pro­di­kos), övers. fr. grek. av Jean Voil­quin, Pa­ris: Li­brai­rie Gar­nier Frè­res, coll. « Clas­si­ques Gar­nier », 1941; omarb. uppl., Pa­ris: Gar­ni­er-Flam­ma­ri­on, coll. « GF », 1964.

« Oför­mögna att lyss­na, ej hel­ler att ta­la. • Grän­ser för “p­syche” un­der dess vand­ring, han skulle inte finna dem, den som vand­rade alla vä­gar: den har en så djup lo­gos. • I samma flo­der sti­ger vi ned och sti­ger inte ned, vi är och vi är in­te. »

Herak­le­i­tos från Efe­sos, Fragments (Fragment), övers. fr. grek. av Frédé­ric Rous­sil­le, med medv. av Éli­ane Gail­lard och François Bar­boux, Pa­ris: Édi­tions Fin­dak­ly, 1984.

« Njut­ningen är där, men som­liga kan var­ken se den el­ler höra den. • Du fin­ner ald­rig den liv­gi­vande an­dens (“p­syche”) grän­ser, även om du vand­rar alla vä­gar, ty sa­lig­he­ten i dess njut­ning är oänd­lig. • Vi sti­ger ned i och sti­ger inte ned i samma flo­der, vi är och vi är in­te. »

Herak­le­i­tos från Efe­sos, Les Frag­ments d’Héraclite (Herak­le­i­tos frag­ment), övers. fr. grek. av Guy Mas­sat, [Su­cy-en-Bri­e]: An­for­tas, 2018.

« Oför­mögna att lyssna vet de inte hel­ler ta­la. • [lakun] • I samma flo­der sti­ger vi ned och sti­ger inte ned; vi är och vi är in­te. »

Pla­ze­net, Lau­rence (red.), Ant­ho­lo­gie de la lit­téra­ture grec­que : de Troie à By­zance (An­to­logi ur den gre­kiska lit­te­ra­tu­ren: från Troja till By­sans), övers. fr. grek. av Em­ma­nuèle Blanc, [Pa­ris]: Gal­li­mard, coll. « Fo­lio Clas­si­que », 2020.

« Oför­mögna att lyssna el­ler ta­la. • Sjä­lens yt­tersta grän­ser, un­der din vand­ring fin­ner du dem in­te, även om du vand­rar varje väg; den rym­mer en så djup lo­gos. • Vi sti­ger ned i och sti­ger inte ned i samma flo­der, vi är och vi är in­te. »

Ax­el­os, Kos­tas, Héraclite et la Phi­lo­sop­hie : la pre­mière sa­i­sie de l’être en de­ve­nir de la to­ta­lité (Herak­le­i­tos och fi­lo­so­fin: det första grep­pet om va­rats till­bli­velse som to­ta­li­tet), Pa­ris: Les Édi­tions de Mi­nu­it, coll. « Ar­gu­ments », 1962.

« De kan var­ken höra el­ler ta­la. • Du skulle inte finna nå­gon gräns för sjä­len, även om du reste alla vä­gar, så djup lo­gos har den. • Vi sti­ger ned i och sti­ger inte ned i samma flo­der. Vi är och vi är in­te. »

Ram­noux, Clé­mence, Héraclite ou l’homme entre les cho­ses et les mots (Herak­le­i­tos el­ler män­ni­skan mel­lan tingen och or­den), för­or­dat av Mau­rice Blan­chot, Pa­ris: Les Bel­les Lett­res, coll. « Col­lection d’é­tu­des an­ci­en­nes », 1959.

« Ef­ter­som de inte kan lyss­na, kan de inte hel­ler ta­la. • Li­vets an­des grän­ser, han skulle inte finna dem på sin väg, den män­ni­ska som vand­rade dem al­la. Så djupt är det för­nuft den rym­mer. • I samma flo­der sti­ger vi ned och sti­ger inte ned, vi är och vi är in­te. »

Herak­le­i­tos från Efe­sos, Héraclite ou la sé­pa­ra­tion (Herak­le­i­tos el­ler åt­skill­na­den), övers. fr. grek. av Jean Bollack och Heinz Wismann. Pa­ris: Les Édi­tions de Mi­nu­it, coll. « Le Sens com­mun », 1972.

« Oför­mögna är de att lyssna lik­väl som att ta­la. • Sjä­lens yt­tersta punkt, man skulle inte kunna nå den vand­ran­de, även om man ginge ända till vä­gens slut. Ty urorsaken sträcker sig djupt i den. • I samma flo­der sti­ger vi ned och sti­ger inte ned. Lik­som vi finns till och inte finns till. »

Herak­le­i­tos från Efe­sos, Les Frag­ments (Fragmenten), övers. fr. grek. av Simonne Jac­que­mard, följd av Héraclite d’Ép­hèse ou le flam­bo­i­e­ment de l’Ob­scur (Herak­le­i­tos från Efe­sos el­ler den Dunk­les flam­mande sken) av den­sam­ma, Pa­ris: Ar­fuy­en, coll. « Om­bre », 2003.

« Oför­mögna att lyssna el­ler ens ta­la. • Du skulle inte kunna upp­täcka sjä­lens grän­ser,
Även om du ge­nom­for alla vä­gar,
Så djup lo­gos döl­jer den. • I samma flo­der sti­ger vi ned och sti­ger inte ned,
Vi är och vi är in­te. »

Herak­le­i­tos från Efe­sos, Éclats d’ho­ri­zon : 150 frag­ments d’Héraclite d’Ép­hèse (Ho­ri­sontsplit­ter: 150 frag­ment av Herak­le­i­tos från Efe­sos), övers. fr. grek. av Linda Ra­so­a­ma­na­na, för­or­dat av Yves Bat­tisti­ni, Nan­tes: Éd. Amalt­hée, 2007.

« Oför­mögna att lyssna
Vet de inte hel­ler ta­la. • Sjä­lens grän­ser
Han skulle inte finna dem
Den som vand­rade alla vä­gar
Så djup är den lo­gos den sam­lar. • I samma flo­der
Sti­ger vi ned och sti­ger inte ned
Vi är och vi är in­te. »

Ori­et, Blai­se, Héraclite ou la phi­lo­sop­hie (Herak­le­i­tos el­ler fi­lo­so­fin), Pa­ris: L’Har­mat­tan, coll. « Ou­ver­ture phi­lo­sop­hi­que », 2011.

« De kan var­ken lyssna el­ler ta­la. • Sjä­lens grän­ser, vil­ken väg du än vand­rar, skulle du inte kunna finna dem, så djupt för­nuft rym­mer den. • Vi sti­ger ned och sti­ger inte ned i samma flod, vi är och vi är in­te. »

Herak­le­i­tos från Efe­sos, Doct­ri­nes phi­lo­sop­hi­ques (Fi­lo­so­fiska lä­ror), övers. fr. grek. av Mau­rice So­lo­vi­ne, Pa­ris: F. Al­can, 1931.

« [lakun] • Man kan inte finna sjä­lens grän­ser, även om man vand­rar hela vä­gen, så djup λόγος har den. • Vi sti­ger ned i och sti­ger inte ned i, vi är och vi är inte i samma flo­der. »

Weil, Simo­ne, La Source grec­que (Den gre­kiska käl­lan), Pa­ris: Gal­li­mard, coll. « Es­poir », 1953.

« Oför­mögna att lyssna el­ler ta­la. • Du fin­ner inte sjä­lens grän­ser, i vil­ken rikt­ning du än fär­das, så djupt är dess mått. • Vi sti­ger ned och sti­ger inte ned i samma flo­der; vi är och vi är in­te. »

Bur­net, John, L’Au­rore de la phi­lo­sop­hie grec­que (Den gre­kiska fi­lo­so­fins gry­ning), övers. fr. eng. av Au­guste Rey­mond, Pa­ris: Payot & Cie, 1919.

Nedladdningar

Ljudinspelningar
Tryckta verk

Bibliografi

  • Au­robin­do, Shri, Héraclite (Herakleitos), övers. fr. eng. av D. N. Bo­nar­jee och Jean Her­bert, för­or­dat av Ma­rio Me­uni­er, Pa­ris: Der­vy-Liv­res, 1970.
  • Be­au­f­ret, Jean, Dia­logue avec Hei­deg­ger (Dia­log med Hei­deg­ger). I, Phi­lo­sop­hie grec­que (Gre­kisk fi­lo­sofi), Pa­ris: Les Édi­tions de Mi­nu­it, coll. « Ar­gu­ments », 1973.
  • Bouchart d’Or­val, Jean, Ci­vi­li­sa­tion pro­fane : la perte du sacré (Pro­fan ci­vi­li­sa­tion: det sak­ra­las för­lust), Montré­al: Édi­tions du Ro­se­au, 1987.
  • Can­tin-Brault, An­to­i­ne, Pen­ser le né­ant : He­gel, Hei­deg­ger et l’é­p­reuve héracli­té­enne (Att tänka in­tet: He­gel, Hei­deg­ger och den herak­li­te­iska pröv­ningen), Québec: Pres­ses de l’U­ni­ver­sité La­val, coll. « Zêtê­sis », 2018.
  • De­char­neux, Ber­nard och Inow­locki, Sa­bri­na, Phi­lon d’A­lex­and­rie : un penseur à l’in­ter­section des cul­tu­res gréco-ro­mai­ne, ori­en­ta­le, juive et ch­ré­ti­enne (Fi­lon av Alex­and­ria: en tän­kare i skär­nings­punk­ten mel­lan gre­kisk-ro­mersk, ori­en­ta­lisk, ju­disk och kris­ten kul­tur), Bruxel­les: E.M.E., 2009.
  • Go­e­dert, Ge­or­ges, Nietz­sche cri­ti­que des va­leurs ch­ré­ti­en­nes : souff­rance et com­pas­sion (Nietz­sche som kri­ti­ker av kristna vär­den: li­dande och med­känsla), Pa­ris: Be­auches­ne, 1977.
  • Ja­ni­caud, Do­mi­ni­que, He­gel et le Des­tin de la Grèce (He­gel och Gre­klands öde), Pa­ris: Li­brai­rie phi­lo­sop­hi­que J. Vrin, coll. « Bib­li­ot­hè­que d’his­toire de la phi­lo­sop­hie », 1975.
  • Jean­niè­re, Abel, La Pen­sée d’Héraclite d’Ép­hèse et la Vi­sion pré­so­cra­ti­que du monde (Herak­le­i­tos från Efe­sos tanke och den för­so­kra­tiska världs­bil­den), med fullst. övers. av frag­men­ten, Pa­ris: Au­bi­er-Mon­taig­ne, 1959.
  • Ro­mil­ly, Jac­que­line de, Pré­cis de lit­téra­ture grec­que (Över­sikt av den gre­kiska lit­te­ra­tu­ren), Pa­ris: Pres­ses uni­ver­si­tai­res de Fran­ce, 1980.
  • Ste­i­ner, Ge­or­ge, Poé­sie de la pen­sée (Tan­kens po­esi), övers. fr. eng. av Pi­er­re-Em­ma­nuel Dau­zat, Pa­ris: Gal­li­mard, coll. « NRF Es­sais », 2011.
  • Ze­l­ler, Édouard, La Phi­lo­sop­hie des Grecs considé­rée dans son dé­ve­lop­p­e­ment his­to­ri­que (Gre­ker­nas fi­lo­sofi be­trak­tad i sin his­to­riska ut­veck­ling). II, Les Élé­a­tes, Héracli­te, Em­pé­docle, les Ato­mis­tes, Anaxa­go­re, les Sop­his­tes (Ele­a­ter­na, Herak­le­i­tos, Em­pe­do­k­les, ato­mis­ter­na, Anaxa­go­ras, so­fis­terna), övers. fr. ty. av Émile Bo­ut­roux, Pa­ris: Hachet­te, 1882. (Google Liv­res).
Avatar photo
Yoto Yotov

Sedan 2010 har jag ägnat min tid åt att främja dialog mellan sekler och nationer, övertygad om att den mänskliga anden är hemma överallt. Om du delar denna vision om en universell kultur, och om mina Notes du mont Royal någon gång har upplyst eller berört dig, överväg att göra en donation på Liberapay.

Articles : 264